Utskriftsversion

Skickat av: Anma 30-09-2012, 11:27

Jag började diskutera smärta och värk i en tråd där det inte hör hemma. Kom på att det är så pass intressant diskussion (i alla fall för mig) så den var värd en egen tråd.
Citat från den andra tråden jag vill bemöta.

Fantomsmärtor. Smärtor som finns i en kroppsdel som är borttagen. Jag ser den typen av fantomsmärtor som högst verkliga. Alla nervtrådar som gick ner till kroppsdelen är ju av. Nervtrådar har ingen egen logisk hjärna som talar om för dem att de är av så de signalerar smärta till hjärnan som vanligt. Hjärnan tolkar det som helt normal smärta. Så tror jag att det hänger ihop.

Jag har också fantomsmärtor, förutom muskelsmärtan som ju är högst verklig. Mina muskler har ju både blivit försvagade och stela under dessa 10 år och är totalt i chock över att kunna röra sig. Fantomsmärtan kommer om jag är still för länge. Känns precis som nervsmärtan innan, men det räcker att jag rör på mig på ett sätt som tidigare var omöjlig för att hjärnan ska förstå att nerverna skickar felaktiga signaler. När jag hållit igång en hel dag så kan jag vakna med en tomhet i kroppen, som att något saknas. Det som saknas är smärtan och värken. Den känslan är ganska skum, faktiskt. I sådana här fall är det mer rätt att prata om fantomsmärtor. Eller muskelminne kanske, viket i för sig är fel, då det inte är själva muskeln det är fel på, utan på nervtråden. Eller snarare att den tror att det är fel på den. Jag tror att sådan smärta kan man träna bort. Till skillnad mot fantomsmärta där nervtrådar faktiskt är av eller skadade på riktigt.

Men i vilket fall. Jag tror inte på psykosomatisk fysisk smärta. Har man ont i kroppen så är det något fysiskt fel. Hjärnan konstruerar inte smärta om inget är fel. Om man gått med långvarig smärta hänger hjärnan kanske inte riktigt med, men skillnaden på riktig smärta och "hjärnsmärta" är enorm.
Att många depressionspatienter får ryggproblem tror jag hänger ihop med att de spänner sig för att de mår psykiskt dåligt. Den psykiska åkomman i sig orsakar inte smärtan. Det är spänningen i kroppen om gör det.

Vad tror du?

Tillägg: Psykosomatisk smärta kan man enbart ha i själen. Det är vad jag tror.

Skickat av: mamamaggan 30-09-2012, 12:09

Håller med dig till fullo Anma.

Har själv svår smärta och blir irriterad när jag hör folk prata om psykosomatisk smärta. Är precis som dig övertygad om att har man smärta så har man fysisk smärta.

Sedan kan man p g a sin fysiska smärta få problem av mer psykisk art fast många menar att det är tvärtom.

Tror inte att man kan " tänka " bort fysisk smärta däremot kan man kanske "acceptera" den , speciellt efter att ha haft den i många år .

Förstår precis vad du menar med att du känner en tomhet när du inte får ont längre , har varit med om det själv.

Det har hänt mig att jag insett att jag haft rejält ont någonstans som jag inte tänkt på förrän jag fått något smärtstillande preparat som inte bara tagit bort den smärta som jag " vetat om " utan även den jag inte varit lika " uppmärksam " på att jag har/haft.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 30-09-2012, 13:11

Men det är väl enklast att klassa det man inte känner till, inte vet vad göra då som psykosomatiska besvär.

Känner många som har blivit väldigt illa bemött i sjukvården med sin fibro. Psykisk hette det då.......

Skulle jag gå upp en morgon och inte ha värk då skulle det också kännas konstigt efter att ha levd med det i så många år

Elisabeth

Skickat av: mamamaggan 30-09-2012, 13:51

Visst skulle det kännas konstigt Elisabeth om man inte hade värk .

Den värk som jag har efter en olycka för 11 år minskar när jag får mycket mer morfin för annan värk och det känns jättekonstigt för man är ju så van vid den smärtan men jag kan inte ta sådana stora doser hela tiden.

Det finns faktiskt folk som inte tror att jag har så mycket värk eller ens värk överhuvudtaget för att jag är så glad . Förstår inte hur de menar att man ska vara för att passa dem.

Är jag glad så är inte det bra , för dem ett tecken på att jag inte har kronisk värk , och skulle jag oja mig hela tiden så är inte det heller bra för då tycker de att man är sjåpig för så ont kan man väl inte ha.

Jag kan inte varken prata om min värk hela tiden eller oja mig utan försöker vara glad bland andra . Om någon bekant frågar så säger jag att det är bra , finns ingen anledning att säga annat tycker jag.

Drar mig undan om jag har för mycket värk , det är något som jag bara delar med mina allra närmaste .

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 14:21

jo, det är ju så att när man söker doktorn för sin värk och för allmänt har kunnar hålla en god, ren och glad fasad uttåt, så blir det svårare att bli trodd......de tar det inte på allvar?
Var och en har sin egen smärttröskel, hur mycket man orkar med innan det synns.......
Och en annan del ser sjukare ut än de är. Kanske andra behov som styr det, tro?

Hur skulle man då se/bete sig för att få den akuta hjälpen man är i behov av? Vet ni något?
När man sitter i en väntsal, brukade det vara en viss tryck stämmning, 2 börjar prata om sina krämpor och snart kommer fler i samma situation.
Hur ont det än har gjort, har jag försökt att gå in till doktorn, utan hjälpmedel, men ofta blir man överkört av rullatormaffian, om inte innan så i apoteket, har man inga hjälpmedel själv, men fasligt ont, betraktas man som frisk........

En själsig smärta kan upplevas på olika sätt och framföras så också , ett ex. --när hunden fick dö, fick jag sån värk i mitt hjärta, precis som jag hade fått hjärtinfarkt, men nu visste jag orsaken till detta att det var det omedelbara förlusten av en älskad hund

Jag har funderat om detta med långvarig smärta och att vissa får mer symtom ex. fibro eller annat, vad kan det bero på?........

Skickat av: mamamaggan 30-09-2012, 14:54

Nu förstår jag inte riktigt vad du menar med hur man ser ut när man träffar doktorn. Då måste man ju tala om exakt hur det är för hur kan doktorn annars veta hur man mår ?

Iaf så släpper jag på min fasad , den glada , när jag är hos doktorn , hur skulle jag annars göra?

Hur man ska bete sig för att få akut hjälp ? Ja du det är ju läkaren som bedömer vilken hjälp man behöver och hur snabbt man behöver den . Brukar inte bete mig på något speciellt sätt , talar om hur jag mår mer kan jag väl inte göra ?

Hur menar du med bete dig ? Att slänga sig på golvet , skrika och rulla runt , är det vad du menar med bete sig ?

Tycker du verkar ha en konstig uppfattning om det här , att man måste bete sig på något visst sätt för att få vård ???

Varför en del drabbas värre än andra när det gäller t ex fibromyalgi mm kan inte vi veta utan det överlämnar jag till sjukvården att ta reda på .

Vad har du själv för teori ?

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 15:14

mamamagan,

Ett nytt försök då.
Det jag sett på vänthallarna har ju en del tagit i så de är blå, med sin värk, och jag säger inget om det.

Läkaren själv sade till mig då jag fick min wiplashskada att jag "såg" för frisk ut att kunna ha så mycket smärtor och att jag var i viss mån svag på ena kroppshalvan. Han ville vänta o se om jag blev sämre.....
Inte hade jag på mig en krigs-makeupp, men ren och kammad var jag och på "smärtstickan" sade jag det talet som jag ansåg min värk att ligga och det var 8-9 av 1-10 skala.
Jag satt där i tårar och bad om att det kunde göras något åt det hela och att jag fick åtminstone medicin så att jag slapp lida..........
Det togs inte på allvar förrän året därbo, men då för sent. Inget att göra åt, här mer piller.....

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort bättre än låta honom undersöka mig och gradera min smärta????

Förra året åkte vi akut med min rygg, visste inte hur det skulle gå, men de blev snabba på att ta hand om mig. Hade fått en urinförgiftning på köpet.
Samma sak nu, ska jag orka vänta eller åka in? De har sett förträngningen i senaste rtg, men vad ska mer till? Det är frågan ......

Skickat av: pejori 30-09-2012, 16:21

Det finns ju en annan typ av fantomsmärtor man inte tänker på..
Har man under lång tid, ätit smärtstillande och slutar, kan man få ont, för att kroppen vill ha smärtstillande.
En nog så både smärtsam som påtaglig värk...
Förövrigt håller jag med om att, "om man inte gnäller och är ledsen" har man inte ont.
(vet hur det är att inte bli trodd)

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 30-09-2012, 16:29

Att en har värre Fibro än en annan är väl inte så märkvärdig. Är som med alla andra sjukdomar. Den ena drabbas värr än den nästa. Finns många olika grader att drabbas.

Men Ugglemormor vad menar du med rullatormaffian?????? Så länge du kann gå utan så skall du vara j...... glad för det men inte kalla andra som behöver den för maffia.

Om någon frågar mig hur det är så säger jag bara, det är som vanligt. Ljuger inte och säger att det är bra.

Men jag har dragit mig undan mycket, orkar inte med frågor och förklaringar.

Elisabeth

Skickat av: Anma 30-09-2012, 16:31

Det finns mycket spännande forskning angående fibro just nu.
Om man röntgas sittande så ser man hur det blir trångt för nerverna hos fibropatienter uppe i nacken. Att man ofta utvecklar fibro när man går med långvarig smärta kanske inte verkar så konstigt när man väl löst gåtan med fibro.

Själv har jag klarat mig från fibro, men visst har jag haft symptom i benen.
Flera gånger i veckan hade jag pirrningar i benen när jag skulle sova. Skrev in dem på smärtgubben också, då det var en återkommande symptom.
Min läkare (kirurgen som gjorde op) sa innan operationen att det var tyvärr inget han kunde hjälpa mig med. Jag sa att jag tyckte det var ok, för det gjorde inte ont även om det var obehagligt.
Men se. Inte ett pirr sedan operation har jag haft. Dessutom har ett stort problem med alldeles för spända muskler på ett väldigt intimt ställe helt försvunnit. Bara så där. Och då är det ändå i motsatt sida av bålen de problemen fanns sett från operationsstället.

Att människor är blå i sin värk betyder bara att de har väldigt, väldigt ont. Jag garderade min "vardagssmärta" som varierande under dagen mellan 4 och 8 i smärtskalan. Men visst hände det att den var uppe i tio också. När jag inte stod ut längre, men var tvungen ändå för vad var alternativet? Lägga sig och dö?
Jag hade ändå turen att hittade jag exakt rätt ställning i sängen så släppte det värsta ganska fort.

Skickat av: Natur liv 30-09-2012, 16:37

Det är inte lätt det där med att leva med smärta. Man önskar ju att man kunde bli av med orsaken till smärtan, men för många av oss är det omöjligt med dagens (brist på) kunskap.

Jag upplever att de specialister jag har mött, när jag har fått hjälp med mina reumatiska besvär, tar min smärta på allvar. Däremot respekterade jag själv min smärta bättre först efter att lederna blev röntgade. Kanske hade jag inbillat mig att det nog inte är några problem alls, jag var ju van sedan tidigare att bara köra på även om det gjorde ont.

Nu är det bara att se sanningen i vitögat och lära mig hur jag ska göra när det gör ont. Förebygga med träning flera gånger om dagen, vila vid inflammation och komma igång så fort som möjligt med rörelse igen.

Jag försöker hitta sätt att få kroppen att själv stilla smärtan med kroppseget endorfin. Det fungerar bra vid träning och trädgårdsarbete, men inte så lätt när jag är på jobbet. Där fungerar skor med anpassade sulor, varierade arbetsställningar, yllesockor, värmevantar och smärtstillande/antiinflammatoriska tabletter bäst. Är det någon som har några idéer? Hur gör ni för att stilla/förebygga smärta?

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 16:47

Elisabeth,

Det finns här några som håller ihop och tar ingen hänsyn till dem som försöker att gå......rent allmänt är de "kända" som rullatormaffian.
Där finns ingen som ber om lov att få komma fram bakom en utan kör en i benen med sin rollator med ett bistert min .... precis som man hade ögon i nacken eller....
Nu har mitt tålamod varit rätt O och har sparkat till bakåt när jag blivit påkört eller satt mig ner på rullatorn för att inte ramla med min ryggskada......
Man hör enbart mumlet att vanligt folk inte tar hänsyn till dem, men attans då! Bete er bättre så får vi alla plats, har jag sagt till den gången sinnet rann över när jag inte var snabb nog att flytta mig undan.

men även den med sin rollator ska väl ta kölapp och göra som alla andra??????
det gjorde jag då jag satt i rullstol, tog hänsyn till mina medmänniskor för man visste ju inte hur den framförvarande mådde.........

Skickat av: pejori 30-09-2012, 16:49

Jag promenerar (mycket) och det hjälper.
Annars är jag en person som vägrar att känna smärtan.
Det går till en viss del.
Den finns där och känns, men jag låter den inte ta makten över mitt liv...
När det inte går längre, får jag hjälp med lindring av läkare...
Inte så ofta, men det händer.

Skickat av: Anma 30-09-2012, 17:00

Ja så klart. Jag ser det mer som abstinens. Det är som vilket beroende som helst. Med rätt stöd så går ju den sortens smärta över när man väl brutit beroendet.
Jag hade ju oturen, eller turen, beroende på hur man ser det, att ha en typ av smärta som ingen smärtlindring bet på. Så det enda jag tog var ipren när musklerna var alldeles stela. Det hjälpte mot stelheten men inte mot muskelsmärtan. Vilket nu inte är ett dugg konstigt, för min muskelsmärta var i själva verket nervsmärta. Det var egentligen inte musklerna som gjorde ont, även om det kändes så.
Rena morfin hjälpte, men jag blev så påverkad i huvudet av det så jag avstod och vilade mig bättre istället. För jag hade också turen att hitta lindring genom att ligga ner i exakt rätt ställning och slappna av.



Det är en balansgång det där. Vägra känna smärtan gjorde jag också, men för den skull slutade jag inte att respektera min kropp och vad den klarade av.
Och så valde jag tidigt att bli vän med min smärta. Istället för att jobba mot den jobbade jag med den. Kunde jag ta tvättstugan en dag lät jag bli att ta disken samma dag, för då skulle smärttopparna vinna.
Jag ser det inte som att smärtan hade makten. Mer att jag valde att inte få mer smärta än nödvändigt.
Vankades det något roligt var det alltid det som gick före hushållsarbete och annat tråkigt. Sen att vårt hem var allt annat än perfekt, det struntade jag fullkomligt i.

Skickat av: gunsta 30-09-2012, 17:00

Denna beskrivning känns mycket välbekant - Jag brukar säga att jag måste vara 'kompis' med min värk, punkt - den finns där och då måste jag på något sätt fortsätta, tur för mig att jag är mycket envis. Jag beklagar mig aldrig för någon (fast jag kanske gör det nu i o m att jag skriver i denna tråd).

Skickat av: Anma 30-09-2012, 17:05

Precis, Kompis med värken, jag tror att det är steg ett till att ha ett något så när bra liv trots ständig värk.
Det är inte att beklaga sig när man beskriver hur man har det.

Skickat av: Cacki 30-09-2012, 17:21

Motsvarigheten till "muskelminne" i nervsystemet finns och kallas då "nervminne. Fantomsmärta är ju något annat och precis som du säger, "man har ont i en kroppsdel man inte längre har kvar".

Att säga att fysisk psykosomatisk smärta inte existerar kan man egentligen inte göra, eftersom psykosomatisk är ett sammansatt ord och betyder "själ och kropp". Soma är det grekiska(?) ordet för kropp. Det ena kan alltså inte uteslutas i sammanhanget.
Sedan blir det svårare...

Frågan är väl egentligen istället var gränsen går för att den enbart ska kunna kalllas för det ena eller det andra. Säg t.ex att man plötsligt får ont någonstans utan att man har någon som helst aning om vad orsaken kan vara. Givetvis blir man orolig och nästan automatiskt blir även smärtan mer påtaglig ju mer man oroar sej. När man väl fått reda på vad den beror på, brukar även smärtan kännas mindre jobbig.
Hur mycket av smärtupplevelsen har varit grundad på den fysiska skadan och hur mycket har den psykiska påfrestningen spökat i sammanhanget??

Därmed inte sagt att smärta orsakad av whiplash och fibromyalgi är någon inbillad smärta....men kanske ändå en gnutta psykosomatiskt betingad ibland. Vem i allsindar skulle inte må psykiskt dåligt av att bli ifrågasatt?

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 30-09-2012, 17:35

Cacki det är klart att ständigt värk påverkar psyket, konstig vore det annars. Men då fanns värken innan.......

Skickat av: Natur liv 30-09-2012, 17:37

Det låter väldigt luddigt att tala om psykosomatisk smärta. Smärta kan ju ha en massa orsaker och det är nästan omöjligt att dela upp den i antingen biologisk och psykosomatisk. Människan är en helhet där allt hänger ihop. Stressutlöst smärta ... är den biologisk eller psykosomatisk? Huvudvärk orsakad av stress ... är den biologisk eller psykosomatisk? Vad jag vet är det numera vanligast att man ser att psyket och kroppen är två sidor av samma sak. Det påverkar varann och kan inte ses isolerat.

Skickat av: Anma 30-09-2012, 17:44

Börjar bakifrån. Jag har inte blivit misstrodd, varför vet jag inte, kanske för min personlighet? Jag har inte haft ett dugg mindre ont för det än en annan med likadan skada som blivit misstrodd. Det kan jag lova. Skillnaden är att jag kanske hanterade min smärta på ett annat sätt än den som också mår psykiskt dåligt.

Psykosomatiskt Kropp och själ. Jag har sällan kunnat identifiera mig med de beskrivningar jag fått på de otaliga smärtkurser jag gått. Där fokuserade man väldigt mycket på just att man hade ont på grund av att man mådde psykiskt dåligt. Eller att man mådde psykiskt dåligt automatiskt för att man hade ont. Jag kände inte igen mig. De gånger jag mått psykiskt dåligt, som när min bror dog, upplevde jag min fysiska smärta som mindre påtaglig.
Under de senaste två åren med utförsäkring och ekonomisk otrygghet och allt vad det innebär har jag mått som sämst. Min smärta i kroppen har varit densamme, men jag har ignorerat den tidvis på ett felaktigt sätt för at jag så gärna ville bli självförsöjande, ville inte vara en parasit som kunde bespottas. Det var min handledare som stoppade min arbetsträning. Hon sa att jag inte hade arbetsförmågan. Inte jag. Jag ville fortsätta.
Sen brakade kroppen helt en period och jag insåg att min vilja har ganska lite med saken att göra. Det visste jag ju egentligen redan innan, men nu var det bevisat.

Nåja, jag kanske är konstig och annorlunda, jag som aldrig känt igen mig i beskrivningen av den typiske smärtpatienten. Fast det tror inte jag. Jag har träffat fler som är som jag.

Kanske är det fel att kalla det för psykosomatisk, jag menar nog snarare psykisk. Det finns ingen psykisk smärta som sätter sig i en kroppsdel. Har man fysiskt ont har man något fysiskt fel. Förutom Ångest, som ju känns som ett tryck över bröstet.

Skickat av: Cacki 30-09-2012, 17:48

Ja, så är det naturligtvis. Men att inte "ont i själen" även skulle kunna ge fysiska symptom tror jag inte riktigt på. Ta en sådan sak som stressutlöst magsår. Vad blir då hönan och vad blir ägget? En människa är en helhet och att skilja psyket från kroppen går inte.
Att "psykosomatiskt utlöst smärta" används som begrepp för att stämpla någon som inbillningssjuk, är en ganska allmän missuppfattning. Det handlar snarare om från vilket håll man lämpligast bör angripa smärtan.

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 17:58

mamagan,

Jag undrar vad du menade med det att slänga sig på golvet eller skrika el. vad det nu var? Det är väl barnungar som gör så?
Vad har det att göra med att få akut hjälp? Jag är bara osäker när/om jag är i det stadiet att behöver åka in akut? Det är så diffus begrepp som jag fått att gå efter, så det väcker osäkerhet.

Jag har varit smärttålig, men efter att blev fri från det efter förra operationen, kan jag inte bli vän med den igen?
Hör ibland att det borde städas osv. .... till slut blir jag så arg att jag gör allt på en gång, även om jag får krypa till slut innan det är färdigt. Att höra gnatet gör mig illa och när man inte egentligen skulle utsätta sig för det så kör jag i rena ilskan tills nästa gång.......
Jag vill inte ta emot skit av det jag inte klarar av så bra.........

Värken försvinner inte någon gång numera..... nog påverkar det psyket då.

Under tiden som jag gick hos en kiropraktor för min rygg, fick jag inslängt på mig att jag blir inte bra i ryggen om jag inte gör slut med mina anhöriga ex. ex. ---- alltså var min ryggskada en psykisk form fr. anhöriga???
Hur skulle han då förklara de faktiska skadorna som fanns där? jag tyckte att han snackade goja....

Skickat av: Cacki 30-09-2012, 17:59

Vi är alla olika och alla har sitt sätt att tackla sina problem/skador/sjukdomar. Du har varit stark och klarat det på ditt sätt. Jag kan nog säga att jag själv fungerar lite som du. Kan t.o.m nästan välkomna när man ställs inför andra vardagsproblem ibland eftersom de tvingar en att fokusera på annat än hur mycket kroppen behagar bråkar med en.

Skickat av: Anma 30-09-2012, 18:02

Hur vet man att magsåret beror på stress? Jag tror att det är en ren gissning.
Nu har man till exempel hittat en bakterie som orsakar magsår. Vem vet vad som orsakar resterande fallen av magsår. Kanske gener?
Kanske hänger det ihop med att en person som är mindre stresstålig också oftare har genen för magsår, och så kopplar man ihop det, fast på ett felaktigt sätt.

Självklart ska man se till helheten i människan. Jag motsätter mig att man förklarar smärta i kroppen som psykosomatisk så fort människan bakom kanske mår psykiskt dåligt.
Se bara på fibro. Där håller man ju på att visa att felet sitter i ryggmärgen. Hur många fibropatienter har inte hört att de inbillar sig eller att deras smärta sitter i huvudet?
För tio år sedan när en smärtspecialist på en konferens kläckte tanken om att fibro kanske kan beror på just fel i ryggmärgen blev han utskrattad. Nu håller samma läkare på att bevisa att så är fallet.

Skickat av: Cacki 30-09-2012, 18:15

Nej, egentligen vet nog fortfarande ingen med någon större säkerhet vad som är hönan och vad som är ägget med magsår. Bakterier, förhöjd saltsyreprocuktion, försvagade magslemhinnor...you name it! Så är det ju med ett oräkneligt antal andra sjukdomar också.

(Jag tycker förresten också att det är helt katastrofalt att både whiplash och fibromyalgi fortfarande ifrågasätts....bara så du vet.)

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 18:18

Ang. psykosomatiska sjukdommar/symtom så kan jag enbart att konstatera att då svärmor styrde o ställde innan (2 mån.) och under julen till sista lilla pepparkaka var gjort som hon ville ha det och massa annat, så fick jag söka läkarhjälp för min magkatarr.
Det räknar jag som stress/tvångutlöst protest i min kropp när jag inte fick ut det i ord.......
Allt skulle göras som i hennes barndom och innan dess.......
Inget blev gott nog!

Min hämnd:
Jag skulle servera en speciell efterrätt när alla hade lämnat köket och satt o väntade i vardagsrummet.
Jag portionerade ut det som sig bör och vispad grädde uppepå.......
Men i hennes vispgrädde blandade jag massor med salt och vitpeppar i ............
Efter att serverat alla sina skålar ..... hördes det ett skriii .------ "ska du förgifta mig!" fr. svärmorn.
Jag gick fram och sade att nog har mormorsmors recept blivit något galet, mer vet jag inte, har följt allt till punkt och pricka .......de andra var frågande och berömde det hela, endast min svärfar hade svårt att hålla för skrattet.........

Skickat av: Anma 30-09-2012, 18:22

Angående ditt parantes. För mig är det lika illa oavsett vad det är för åkomma som ifrågasätts. Och visst, jag är mycket medveten om att det finns inbillningssjukdomar, men vad det gäller de allra flesta smärttillstånd kan man ju med enkla medel idag påvisa att det gör ont på riktigt, även om man inte kan säga varför. Ändå klassas smärtan som psykiskt framkallad. Det är helt galet enligt mig.

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 18:35

......

Japp Anma, och tur för det att smärtan kan upptäckas som verklig, även om det kan vara si o så med orsaker ibland........

Skickat av: Cacki 30-09-2012, 18:40

Naturligtvis håller jag helt med dej.
Fast då måste jag få fråga vad som menas med inbillningssjukdomar? Upplever man av någon anledning att man inte mår bra, så är det ju bara så....
Sedan att det kanske inte finns någon bakomvarande medicinsk orsak till det är ju en annan sak, men det är väl ändå hur man upplever sin hälsa som räknas?
Jag skulle helst se att ordet skrotades ö.h.t

Skickat av: Anma 30-09-2012, 18:56

Ja, det håller jag med dig om. Att det bör skrotas, precis som whiplashskada, men jag anväde de uttrycken ändå, för då vet folk vad man menar, typ.

Vad jag menade med inbillningssjuk är hypokondri, som ju är en sjukdom i sig fast personen inte har någon fysisk åkomma.

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 19:15

Men det är väl rätt så lätt hos läkare/sjukhus att veta vem som är hypokontriker? Jag tror att det var värre förr med den biten, eller har jag fel?
Det är väl synd om dem på sätt och vis, men det finns ju bra hjälp att få hjälp till en sådan, om man nu får dem att följa med till läkaren........

Min svärmor var ett praktexempel på det, men vi fick inte henne till läkare, hon hade behövt det för det fanns en psyk. sj bakom hennes agerande som vi alla i familjen vet om.
Jag har tagit med en del "tokigheter" och en del roliga saker om henne i min bok, med andras tillstånd och alla namnen är ju inte äkta förrutom mitt som författare........

Skickat av: pejori 30-09-2012, 19:16

Det är så jag gör också.
Istället för att "känna efter" om det gör ont, gör jag det jag kan göra, resten får vänta...

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 30-09-2012, 19:19

Man kan ju inte heller hela tid tänka på det som gör ont, då blir man ju helt galen.

Eftersom jag har flera olika sjukdomar så har jag slutat tänka för länge sedan vad som är vad....

Bara om det tillkommer något nytt igen då börjar man tänka efter

Elisabeth

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 19:20

hoppas att komma dit själv sedan om allt med operationen skulle gå galet, men mitt mål är att åter bli smärtfri och rörlig och glad människa för min omgivning och för allas bästa.......

Skickat av: Myosotis 30-09-2012, 19:22

Migrän då? Det är inget fel egentligen. På wikipedia står det så här: "Det pågår mycket forskning kring orsaken bakom migrän, men trots detta vet man ännu inte varför man får sjukdomen." Inget har gått sönder, det är inte farligt, många tror att man bara låtsas, ändå gör det jävligt ont (och en del andra symptom som illamående).

Skickat av: Ugglemormor 30-09-2012, 19:31

Det där med migrän har jag tänkt på flera gånger.....
Har varit med den som verkligen varit sjuk i det, men även sett en annan som använder migrän som en ursäkt och ett sätt att få uppmärksamhet eller visa sitt missnöje....
Där känner jag mig tudelad.......

Skickat av: Natur liv 30-09-2012, 19:46

Man behöver inte vara tudelad, bara den som känner smärtan vet hur det är. Hur andra känner sin smärta behöver man inte fördjupa sig i, annat än för att visa lite empati.

Skickat av: *Stintan* 30-09-2012, 19:51

Precis, man kan aldrig veta hur andra känner smärta. Trösklarna är olika. Varför ska man förminska andras smärta?

Skickat av: Cacki 30-09-2012, 19:56

Fast det där är ju bara ett exempel på s.k. "sjukdomsvinst", det har ju inget att göra med diagnosen som sådan. Alla som har sett någon ha ett ordentligt migränanfall skulle nog aldrig få för sej att börja ifrågasätta om migrän verkligen existerar eller ej. Att man inte vet varför är en helt annan femma.

Skickat av: Myosotis 30-09-2012, 20:02

Nog finns det gott om folk som tycker att man ska skärpa sig, lite ont i huvudet har väl alla ibland.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 30-09-2012, 20:06

Tack och lov har inte jag migrän men jag har en bonusson som får det då och då.

När min sambo fick sin whiplashskada så sa jag rätt så i början att jag inte vet hur hans värk/hans smärta är, det vet bara han men jag förstår hur det är att leva med värk

Skickat av: Anma 30-09-2012, 20:45

Det fetmarkerade säger väl allt? "men trots detta vet man ännu inte varför man får sjukdomen."
Något är fel. Man vet bara inte ännu vad.

För inte kan väl någon på allvar påstå att migrän är en psykisk åkomma?

Dessutom finns indikationer på att vissa migränattacker kan bero på klämda nerver...
Men allt är ännu i forskningsstadie där också.


Det är vad du tror dig veta om den personen. Hur vet du att den inte har ont på riktigt?
Hur känns det för dig om människor säger att du bara använder din ryggsmärta som ursäkt för att få uppmärksamhet eller visa ditt missnöje, eller rentav slippa göra något som du inte gillar?

Skickat av: gnon49 30-09-2012, 21:42

Migrän måste väl vara någon obalans i kroppen. För det är ju huvudvärk fast ännu plågsammare har jag förstått. Spelar inte saltbalansen in. Den gör det ju på baksmälla har jag för mig.
Vilket som, jag däckar för helt vanlig huvudvärk så migrän önskar jag inte någon. T.om ljuset kan ju göra ont. Brrr

Skickat av: Anma 30-09-2012, 21:43

För att inte tala om ljud.
Jag hade migränliknande attacker på grund av min klämda nerv, det är ett helvete med dem.

Skickat av: Ugglemormor 01-10-2012, 09:34

Anma,

Ang. detta med migrän så känner jag båda sen barnsben......... vet hur de är.....vad de är kapabla till att göra/inte göra.
Den ena fick sin migrän först och det gjorde verkligen ont att se hur illa hen mådde, spydde och att vi andra tog hänsyn till hen. Då hände det inte så ofta att det blev så illa, hen kunde förebygga den med medicin när hen kände att nu var det dax.
Bland dessa personer finns en som ska/skulle ha sin vilja fram i alla lägen och när hen uppfattade/studerade hur den som hade verkligen ont, lärde sig att manipulera sin omgivning med liknande attacker, märt väl, hen skulle inte till doktorn o få medicin för att häva ev. anfall......
När vi andra kom på detta, testade vi hen och gav ingen/samma hjälp än den som verkligen hade svårt, rusade den andra ur sin gömma och gormade om att hen inte blev tagen på allvar.......
Vad ger detta för signaler till dig?

Jag har full förståelse att migrän är ett gissel och hoppas att de kan komma på vad som orsakar det.....

Och visst kan ni bara tro att jag simulerar här helt, men undersökn. och MR-rtg talar sitt klara språk.....
och vad bevisar det då? inte ett skaft om man så vill .........

Skickat av: Anma 01-10-2012, 10:14

Läs om, läs rätt. Jag påstod aldrig att någon här skulle misstro dina skador. Allra minst jag.

Skickat av: Ugglemormor 01-10-2012, 10:26

Jo Anma, jag läste rätt i ditt inlägg och är medveten om att det finns många åsikter om detta, men nu pratade vi om migrän och att jag inte visste hur det känns?
rätt i det, har inte haft det själv någon gång, enbart följt det som än idag händer med dessa 2 jag nämnde om.

Hon som jag vet säkert att det är så, fick det efter att ha ramlat av hästen och slog sig rätt illa och är inte helt återställt ännu efter ca. 15 år och går nu på unders. att få rättsida på det.

Den andra undviker jag så mycket det går, orkar inte se på" skådesspelet", så fort man visar sig där. Då undrar man?????

Skickat av: Anma 01-10-2012, 11:24

Jag pratade inte om ifall du visste hur migrän känns eller inte. Det jag reagerade mot är att du så tvärsäkert negligerar någon annans upplevelse av smärta och rent ut påstår att personen simulerar och ljuger. Det kan du faktiskt inte med all säkerhet veta om det är så även om du tycks tro det!

Jag har haft en del människor i min närhet som inte trott på min smärta. Trots att mitt rörelsemönster var så tydligt begränsat. Just för att jag valt bort tråkiga saker framför roliga saker. Men jag ville hellre lägga den energi jag hade på roligheter än tråkigheter.
Men nu när jag är opererad, då verkar dessa personer plötsligt tro på att jag hade ont på riktigt. Nåja. Bättre sent än aldrig.

Skickat av: Ugglemormor 01-10-2012, 12:18

Anma,

Jag negilerar enbart "simulanten" inte de som har migrän, än vilken sjukdom/orsak det sedan är som utlöser det hela.
Har varit med den som verkligen får väldigt ont och mår dåligt och hoppas att det nu efter alla dessa år hittas något som kan göra det lättare för den skadade personen.

Jag ser ingen migrän i det när jag inte gillar el gör som hen vill och börjar oja sig och låsa sig i ett rum, och när man inte bryr sig om det, far hen ut med otidligheter och elakheter efter en stund, inte är det väl så migrän fungerar? Om det vore verkligt, skulle hon söka hjälp som hon gör för andra saker
Har man ett migränanfall, tror jag inte att folk i allmänhet bär sig så illa åt och ger skulden till den som de inte fått sin vilja fram, då har man inte ont.
Jag ser en malipulativ person framför mig och jag danssar inte med i den takten.......Det är så typiskt att hen är en idrottare, löpare på långa distanser och duktig i orientering, då minsan finns det inget fel på hen.?

Är jag då för okänslig mot hen i detta fall? Ska jag låtas att gå med de nycker hen hittar på mot min vilja,bara att hen inte ska få "en hjärnsläpp"?
Det gör inte ens hens barn, då sticker de.....
Det måste ligga mer något annat bakom detta beteende än skylla på migrän? Så har vi andra resornerat om detta, vi som känner henne så väl.
Det är verkligen som uppånervända världen som lever/måste leva i närheten av hen. Inte utan orsak att personen inte har/haft en enda nära vän...........

Skickat av: Anma 01-10-2012, 12:48

Jag kan inte uttala mig om du är okänslig eller inte.
Jag släpper diskussionen om detta då det inte leder nån vart.

Skickat av: *Stintan* 01-10-2012, 12:58

Vad har din vilja med saken att göra? Varför ska personen ifråga dansa efter din pipa? Tänk om personen verkligen har migrän, det ser ju inte likadant ut hos alla människor. Förstår inte hur man kan misstro en människa som inte mår bra och prata bakom ryggen på vederbörande. Orsaken till det onda kan vi lämna därhän. Dessutom tycker jag inte att man ska lämna ut och diskutera människor som inte är närvarande på forumet.

Skickat av: Skruttis 01-10-2012, 13:27

Det är precis samma sak för mig. Jag är urless på människor som säger sig kunna se om en person har ont eller inte.
Om jag väljer att inte låta en person få se hur jag mår, ja då kan jag slå i vem som helst att jag är smärtfri. Det är bara en fråga om vilja att dölja det.

Angående migrän så har jag - haft - ett antal personer omkring mig som inbillar sig att man har mest ont från huvudet om man spyr. Snicksnack!
Själv har jag någon psykisk spärr som gör att jag nästan är oförmögen att kräkas. Det innebär inte att jag har mildare migrän för det, bara att mitt illamående åker upp och ner i halsen hela tiden istället.

Ja har sedan länge gett upp försöken att få vissa personer att förstå hur det är att vara jag.
De vill helt enkelt inte. Sjukt nog så verkar det som om det för många är en sorts tävling där den som är sämst/har mest värk vinner.

Skickat av: Ugglemormor 01-10-2012, 13:33

Japp Anma,
Det är inte lätt att ta ställning till något man inte känner till, men den vetskapen som jag har, stämmer och vi är inte ense om det, alla manipulativa människor inte har blivit botade.......

stintan:

Nu blidde det lite fel....... jag vill inte att hen g ska göra vad jag vill, utan att hen utnjyttjar dessa falska migränanfall för att få sin vilja fram hos mig/andra nära
Trots allt fattar hen inte varför ingen vill vara i närheten, det är endast andras fel, inte hens.....
Ex. hon är anorektiker och då MÅSTE även jag vara det hos hen. Gilla samma serie på TV, inte prata om annat än vad hen vill, inte ha en egen vilja.......för då blir det kalabalik ..... och vem orkar med detta?
Jag känner också till hur hon reagerar för faktiskt smärta/skada och då är det som vi andra, helt normalt....

Teorier kan det finnas många bakom sådant beteende, men det finns inget att göra när det finns inga fel hos hen, utan hos oss andra, vad det än må vara som hen hittar på.......

Att jag tar upp en tredje person, var meningen att få åsikter om vad som kan ligga bakom detta? Men det är inte migrän hen har.......o ge hen tillgång att besvara detta, vore rena katastrofen ........

Skickat av: *Stintan* 01-10-2012, 13:59

Ugglemormor, jag förstår fortfarande inte varför man ska tjafsa med och om en människa som uppenbarligen inte mår bra. Om du nu tycker att det är så jobbigt så är det väl bara att strunta i att umgås. Hon kanske tycker att du är lika jobbig vem vet.

Skickat av: Ugglemormor 01-10-2012, 14:15

Stintan,

helt rätt, man håller sig borta..... var hos hen 5 år sedan efter min fotoperationen för att mor mådde inte bra, så det blev en kort visit hos hen.... min sista.
När hen inte kunde få mig ur balans, så drog hon till att jag borde fettsugas ex. ex. och när jag gick därifrån, frågade hen om/när jag kommer igen jag svarade att troligen aldrig mer för jag kanske inte kommer in genom dörren, så fet som jag kanske blir ........
Hen bjöd på fika ---- en mariekex med minimalt med ost på, jag sade att måste avstå, dina portioner är verkligen för stora för mig.......

Jag har släppt hen, hen kan inte få kontakt med mig heller, jag ansåg att detta skulle gå åt skogen.....
Då är det bara att glömma......jag orkar inte med det längre och fler har gjort det samma.

Skickat av: herkules 01-10-2012, 15:22

jag har kronisk migrän och det är ett helvete. bryr mig dock inte om vad andra människor tror sig veta om min smärta. förstår de som, för sin försörjning eller för att få rätt vård, måste bli trodda, det är ingen lek i dag.

Skickat av: Ugglemormor 01-10-2012, 16:13

Herkules,

Det har jag förstått när jag varit hos henne, som verkligen har ont och vilket helvete det för med sig....trots att de förebyggande tabletterna inte alltid hinner verka......
Jag känner mig så maktlös att se på hur hon har det. Nu äntligen har sjukvården fattat det och hon ska undersökas under hela hösten.
Jag vet inte om hon hade sluppit detta om hon ihte hade fallit så illa, men det är endast spekulationer vi båda har.
Mor hade en lättare släng av migrän så länge hon levde, men har inte hört om detta bland hennes syskon, om det kan följa med generna, eller?
Jag har endast haft spänningshuvudvärk, hjälpt med treo, och inte så ofta det heller, så då vet man inte riktigt hur det känns.

"Simulantens" attacker ger jag inget för........hon är som hon är och därmed basta, men får leva utan oss andra......

Skickat av: Anma 01-10-2012, 18:45

Så är det ju.
Det bästa man kan göra är att strunta i människor som vägrar att ens försöka förstå. Om det inte går att sluta umgås så kan man bara ignorera deras oförståelse. Vissa människor har bara inte förmågan att förstå...
Det var sällan jag klagade. Upplever att de flesta med värkproblematik sällan klagar. Det är mest ett konstaterande. "fan vad det gör ont nu". Inget ojande och hojande och ajande. I alla fall de flesta jag lärt känna med kronisk smärta är på det viset, och det är ju några stycken...

Sen finns det ju dem som faktiskt är väldigt gnälliga, jag tror att det är deras sätt att hantera smärtan. De har så starkt identifierat sig med sin smärta så de liksom blir ett med den... Sådana personer är sällan mottagliga till att söka hjälp, för tänk om de blev friska, hur skulle det då vara? Vad skulle de då klaga på.. Bygga upp en helt ny identitet, orkar man det?? Nej vad jobbigt! Bättre att gå i gamla välkända fotspår, även om det betyder att värken och gnällandet fortsätter... Lite så.

Skickat av: Motti 01-10-2012, 21:22

Blir många trådar och innlägg att läsa så ni får ursäkta om jag bara slänger in en "brasklapp" .Jag har själv mycket värk i kroppen i leder förkalkningar i axlarna förslitningar i nacken efter många många år som frisör .Just nu dras jag med en inflamation i vänster axel går hos sjukgymnast och kör TNS hemma men jag blir ändå inte av med det ,har fått Cortisonsprutor och Cortison kurer på tabletter inte har det hjälpt.Man får känslan av att det är så många som kommer till sin läkare med värk så läkarna bryr sig inte om att ta reda på vad som händer i ens kropp !enda svaret jag fått är "sjukgymnast ".Men har man inflamation i sina muskler och leder så botar ju inte sjukgymnastik det ! När jag ätit mina Cortisonkurer så har ju jag blivit smärtfri och väldigt rörlig men så fort jag slutar känns det som jag är tillbaks på 0 .Jo jag vet att Cortison är ett gift och att det har många biverkningar .

Skickat av: Anma 01-10-2012, 21:57

Motti, har du testat sjukgymnast? De är ofta väldigt duktiga på att avhjälpa muskelvärk med enkla övningar. Sen gäller det ju att göra dessa övningar...

Jag har fullt sjå med att komma ihåg att göra mina övningar nu dagligen. Ändå ska jag bara göra dem en gång om dagen. Tar max 10 minuter.

Skickat av: Motti 01-10-2012, 22:02

Anma !jag har en inflamation i axeln plus en förkalkning ! Tyvär är det ju så att man kan inte skriva och berätta allt här fär då skulle det bli en hel jäkla bok som ingen har lust att läsa

Skickat av: Anma 01-10-2012, 22:34

Jag upptäckte nu att jag läste ditt inlägg slarvigt, du går ju hos sjukgymnast.

Skickat av: mamamaggan 01-10-2012, 22:47

Motti , har du provat akupunktur ? Fick det samtidigt som jag åt smärtstillande ,

Det hjälpte mig under en tid mot min värsta smärta. Provade TNS men den hjälpte inte mig alls.

Jag gick hos sjukgymnast som tog fram ett program med vattengympa, special bara för mig , och när jag gjort det i en halvtimme i 34-gradigt vatten så fick jag akupunktur.

Det gjorde att det som är skadat " domnade " bort som om jag fått tandläkarbedövning just där och det hände att jag somnade sittande med nålarna i mig.

Efter en sådan behandling åkte jag hem och sov avslappnat i fler timmar , något som var näst intill omöjligt annars. Först satt effekten i kanske 12 - 15 timmar men minskade vartefter.

Fick den behandlingen två gånger i veckan men sedan " tog " inte akupunkturen längre .

Det är tydligen så att kroppen vänjer sig vid akupunkturen och ger inte samma effetkt , samma som med smärtstillande egentligen , man får öka dosen om den ska samma effekt.


Ni som har smärta , har ni inte provat akupunktur så prova iaf. Jag trodde inte ett dugg på det från början men den gjorde att jag orkade med min smärta bättre så länge akupunkturen gav effekt.

Sedan fick jag öka det smärtstillande och använder numera sådana morfinpreparat som man ger till cancerpatienter i livets slutskede annars skulle jag inte ens få sova de c:a 3 timmar åt gången som jag gör nu .

Nöden har tyvärr ingen lag och jag har använt morfin i 11 år , Nu har jag fått mer problem , mer nervvärk än jag redan har p g a skadan , och går just nu på oerhörda mängder . Förhoppningsvis ska det senaste kunna avhjälpas med operation där chansen är iaf drygt 50 % att den ska lyckas och jag slipper bli förlamad från midjan och neråt.

Skickat av: Anma 01-10-2012, 23:00

Jag har provat akupunktur, men blev bara sämre av det. Hela överkroppen låste sig och jag blev stelare än vanligt. Men många smärtpatienter blir hjälpta så jag tycker visst att man ska prova. Blir man sämre så är det bara att avbryta behandlingen.

Skickat av: Motti 01-10-2012, 23:04

TNS hjälper jättebra !bara det att jag slarvar ibland men det hjälper .Och så är det så att jag bor på landet och har inget körkort så det funkar inte att åka till sjukgymnast flera gånger i veckan ,taxi härifrån och tillbaks skulle kosta mig 600 i veckan eller mer ,inte för vi inte har råd men ändå tänk er 1000 kr i veckan typ .Sen fattar jag inte varför de inte kan operera mighade en vännina som var Exportchef på FIX hon blev opererad och blev helt återställd och spelar Golf än.Måste man ha en viktig position för att få hjälp ? Det viktigaste i mitt liv 'är ju min trädgård och nu klarar jag knappt att rensa ogräset ,det handlar ju om livskvalitet

Skickat av: mamamaggan 01-10-2012, 23:25

Motti , jag bor inte precis granne med lasarettet där jag fick min behandling och jag har körkort men kan inte köra så långa sträckor och fick nte heller köra bil när jag gjort akupunkturbehandlingen .

Du kan ju åka sjuktransport där landstinget står för den större delen av kostnaden. Här kostar det 75 kr enkel resa har jag för mig och så finns det ett tak precis som inom sjukvården , när man kommer upp till en viss summa för resorna så betalar man inget mer.

Kostnaden skulle bli 300 kr i veckan för resorna i kanske 5 veckor, sedan får du frikort , och behandling av sjukgymnast kostar där jag bor 100 kr per gång . Likadant där , efter 4 - 5 veckor får du frikort och betalar inte något alls under det återstående året.

Du skriver att ni skulle ha råd men ändå vill du inte gå på behandlingarna. Varför inte då ? Mår man dåligt och dessutom har råd så gör man väl vad som helst för att få må bättre .

Varför man inte blir oprererad när någon man känner blir det kan ju bero på att man inte har exakt samma problem och att läkarna inte bedömer att en operation skulle hjälpa dig.

Vi är alla olika och vi kan inte ha exakt samma sjukdomsproblem , en operation som hjälper den ena kanske inte alls hjälper den andra . Det kanske t o m är så att det skulle förvärra problemet om man opererar .

Har hört om personer med liknande skada som jag har som opererats och blivit bättre medan jag är opererad tre gånger och det har inte gett något bra resultat alls. Nu opererar man inte mer eftersom det tvärtom kan ge upphov till mer problem , vilket det redan gjort av de operationer jag gjort.


Ibland måste man " komma överens " med sin smärta och tyvärr få inse att man kan inte göra allt som man vill längre även om det är det som man vill allra mest.

Det är också något man måste lära sig att acceptera , inte bara den fysiska smärtan , utan också " smärtan " av avstå sina favoritsysselsättningar.

Man måste titta på det halvfyllda glaset och känna efter om det är halvtomt eller halvfullt , d v s ska jag gräva ner mig för det jag inte kan göra eller ta till vara det jag fortfarande kan och glädjas över det.

Skickat av: Motti 01-10-2012, 23:34

Jag har faktiskt inte fått det erbjudandet ! så vi har troligtvis inte dom erbjudanden i vårt Landsting i Nässjö !

Skickat av: mamamaggan 02-10-2012, 00:04

Det finns nog i alla landsting så ta och hör dig för.

Skickat av: Motti 02-10-2012, 00:14

När vi diskuterade vilken behandling jag skulle ha så blev jag erbjuden sjukgymnastik" DÅ SA JAG ATT JAG BOR NÄSTAN 5 KIKLOMETER UTANFÖR nÄSSJÖ OCH HAR INGET KÖRKORT borde inte dom informera mig då om andra möjligheter ?Det tycker jag !

Skickat av: mamamaggan 02-10-2012, 02:09

Visst borde de ha informerat dig men vi lever inte i en perfekt värld.

Kom på att jag vet ju inte om det finns någon möjlighet för dig att åka allmänna kommunikationer , t ex buss .

Bor man på landsbygden så brukar man kunna få åka med skolskjutsen , fråga om det också .

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 02-10-2012, 07:34

Motti du valde ju säkert själv att bosätta dig utanför samhället. Inte kan jag då förvänta mig att allt jag sen behöver kommer hem till mig.

Vad skulle jag ha sagt, jag fick åka till Strängnäs flera gånger. Var 43 mil enkel väg. Sen kom övernattningar till. Och vi fick bekosta allt själv.

Samtidigt som du alltid skriver att du har det så bra ställd ekonomisk, så är sjukresor för dyra.

Får inte att gå det ihop

När jag efter flera års väntan äntligen fick min axelprotes så fick jag efteråt länge åka 2x/veckan till sjukgymnastik. Från mitt hem till sjukhuset var det mer än 5 km

Elisabeth

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 09:54

Har man gjort allt, kollat sjukresor/buss eller vad det månne vara, men inte få ihop det så om man har hoppet att bli bättre så då är det för mig iof, ett alternativ att använda de pengar jag äger att få det jag behöver....

Det finns många som inte ha den möjligheten, tyvärr, inte ens att bekosta det som behövs för frikort .....
Sjukvården promenerar inte precis dit man bor, även att den gjorde för mig efter förra op. tills jag kunde bli körd till sjukgymn.

Att bli "vän" med sin smärta, ser jag inte som ett alternativ för min del, för att varit smärtfri efter en längre tids smärta, vet jag nu hur bra man kan må om hjälpen finns att få.....
Jag ser inte heller att de som inte klagar som "hjältar", möjligen en högre tröskel att tåla dem, och för "nällspikar" ser jag inte som "offer", utan de som inte klarar sig med sin smärta.

Har provat akupunktur, --- den värsta pinan i mitt liv! Kortison -- ingen hjälp alls, men fylls med vätska....
TNS --- förde mig till psyk.akuten, reagerade helt galet och sen är det bara att konstatera att man var allergisk för ström. Gjorde bara det enda försöket

Den som utjnyttjar oss andra med sin sk. migrän, borde ha kollats länge sedan, men förstår att då tappar hen möjligheten att kontrollera sin omgivning...... sorgligt, men sant!

Skickat av: Anma 02-10-2012, 10:05

Vad synd att ni inte får ihop det med resorna.

Att bli vän tills man får hjälpen gör livet mycket enklare att klara tror jag, men var och en väljer sina egna strider och sitt sätt. Vill man vara bitter, klagande gnällis eller så glad som möjligt, eller något annat, det väljer man ju själv. Visst, i akuta skeden fungerar man med reptilhjärnan, men i längden har vi faktiskt själva makten både över våra känslor och våra tankar. Men det kräver en del att bryta gamla mönster.
Man är varken hjälte eller offer. Jag för min del valde att må så bra som möjligt psykiskt när kroppen falererade. Andra gör annorlunda.

TNS och akupunktur gjorde mig också mycket sämre. Hamnade dock inte på psyk, men kroppen mådde skit.


Kan du snälla sluta tjata om hen och hens "låtsasmigrän" i den här tråden, det tillför ingenting. Tack!

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 10:16

Anma,

Även en "inbildningssjuk" är ett sjukdom, tror jag, men vet inte mer om det än vad som finns framför ögonen på mig.........

Skickat av: Anma 02-10-2012, 10:21

Ja, men inte ett smärttillstånd.

Skickat av: Cacki 02-10-2012, 10:31

Idag kan man dessutom få jättebra hjälp med den biten genom kognitiv beteendeterapi.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 10:48

Ja, så är det. Ser ju illa migränen gör med den jag talat om och försöker endast finnas till i tysthet när hen mår så dåligt. I det tillståndet är man nog inte kapabel att helt plötsligt börja "anfalla" sina nära att de inte gör som hen vill.
Jag har för mig att dev gjorde en del tester på hen efter olyckan och där hade det blivit mer skador än det mot huvudet. Hon har också svårt att leva med smärtan, även att hen inte gnäller, men jag ser det i hennes ögon att det är svårt.
Vår diskussion har varit om att ev. olyckan utlöste det hela, kanske låg något latent, men ingen av släkten utom mor som hade mindre attacker periodvis, finns det inte att hitta.
Få se vad hon kan få för hjälp mer än ytterligare mer piller ...... vimsig av det hon redan har.....
Jag söker efter ifall det kan finnas ärftligt? jag o maken har inga, men dottern kan få ett ordentligt attack och har medicin för det, men det händer så sällan, trol. stressutlöst historia....

Fick nyss besked om att jag står först i kön, får reda på senast i morgon när jag ska in.
Kanske slipper jag akuten .......

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 02-10-2012, 11:37

Anma även om du har mått dåligt så kunde du fortfarande resa, du kann gå ut med hunden osv. Kunde jag göra det, så skulle jag aldrig gnälla.

Vän kan jag inte bli med min dåliga hälsa men jag igonerar mycket. Att gnälla hela dagen hjälper inte mig.
Men när man inte längre kan göra nåt av det som man tyckte var roligt, ja då blir det inte lätt.

Stugan och trädgården sålde vi 2004, gick inte längre. Båda sakanr vi trädgården och stugan fortfarande.
Nu sålde vi också husbilen, gick inte längre. Det saknar jag också, vi gjorde underbara resor och det passade oss så bra efter stugan.

Som tut är så finns datorn här.

Elisabeth

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 12:51

Elisabeth,

Det var sorgligt att höra om ditt liv som den har blivit trots allt du försökt att få hjälp med. Jag tänte när jag läste ditt inlägg att hur orkar du med livet? En dag i taget?
Att inte kunna gå, även om man inte skulle bli en "hurtbulle" skulle ge mycket mer frihet att kunna ta sig lite mer normalt ut eller vad det månne vara.
Detta är min stora rädsla ---- att inte kunna gå mera utan bli sittandes, kan inte föreställa mig den tillvaron, men kan delvis sätta mig i det när jag satt i rullstolen endast några veckor i taget efter foroperationerna, men i höstas förlorade jag känseln fr. midjan o ner och nu sitter man i samma båt igen........
Hur mycket orkar man egentligen? Och hur länge orkar de som finns omkring en hela tiden?
Varifrån får man krafter till allt detta?

mamamaggan;

Jag visste inte att du har så jobbigt i din vardag. Sorry om jag sårat dig ........

Skickat av: *Stintan* 02-10-2012, 13:16

Jag håller med dig... jag har samma inställning. Man väljer själv hur man vill förhålla sig till sina krämpor och sin värk. Man får lära sig leva med det helt enkelt och göra det bästa möjliga av sin situation och nyttja den hjälp till lindring som går att få. Försöka se det positiva i tillvaron trots värken. Att vara en bitter, klagande gnällspik som ständigt ältar sina sjukdomar mår ingen bättre av, allra minst omgivningen. Varför ska man utsätta sina närmaste för det? Risken är ju att dom drar sig undan för att man är så jobbig när man inte kan prata om något annat än sjukdomar och hur dåligt man mår. Så vill jag inte ha det och därför pratar jag sällan om hur jag mår. Mina närmaste vet det ändå.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 13:36

Det är precis som vi har gjort när vi inte orkade med "jämmerdalens allla kval" inte stannar man där frivilligt när det går inte att göra något åt.........
Sen att man hör av gnäller gm omvägar gm andra, så påverkar det inte på samma vis. Hen har gjort sitt eget val o får stå ut med det, precis som vi andra som har olika skadeproblem och hjälper varandra så gott det går.
Trots det ska man inte sopa undan allt, gråter gör man men i ensamhet när det behövs.
Jag gör mina val med den erfarenheten och kunskapen jag har, även att jag tål inte smärtan, men bli beroende av medicin, det är inte en önskvärt alternativ heller............

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 02-10-2012, 13:44

Men ugglemormor du gnäller ju i var och varannan tråd här. Ursäkta mig men så är det ju.

Skickat av: *Stintan* 02-10-2012, 13:46

Mediciner är ett måste för många och helt klart ett alternativ!

Skickat av: Pia L 02-10-2012, 13:48

Att leva med kronisk smärta OCH vara anti emot starkare värktabletter är två inte så kompatibla faktorer vilket jag erfar varje dag och inte har jag ändrat inställning till smärtstillande för det, jag vet.....korkat när det finns så bra smärtstillande att få.
Men varje dag är den andra lik, klockan startar en timme innan barnen kliver upp för att komma iväg till skolan. Efter flera korta powernaps undernatten så känner man sig mer död än levande, känns som att kroppen fortfarande sover fast huvudet är vaket och man försöker kämpa för att röra kroppsdelarna och sakta men säkert så rör sig händer och fötter......bra, ingen koma då alltså.
Efter någon timme klarar man av att rulla sig mot sängkanten och pallra sig upp i sittande ställning, smärtan som kör igenom kroppen gör att man sitter 5-10 minuter för att inte svimma.
Kläderna ligger snyggt på stolen bredvid sängkanten, strumporna är ingen idé att försöka få på sig på morgonen, jag når varken ner till fötterna eller klarar av att böja benet för att få tag på foten, mjukisbyxorna på för att ens tänka tanken på att försöka kränga sig i ett par tighta jeans och dessutom knäppa knappen är ju bara löjligt.
Sist men inte minst innan jag försöker resa mig från sängen så måste ju det viktigaste på.......ansiktsmasken, den där positiva, glada, harmoniska som jag alltid bara måste ta på mig för att möta andras blickar, utan den skulle jag inte kunna andas p.g.a. smärtan.
För ca. 2 veckor sedan tappade jag min värdefulla mask och det slutade med att jag låste in mig i ett rum 5 dygn innan jag hade lyckats hitta den och reparerat skadorna den fått, smärtan kan verkligen spöka till psyket och fallet ner i hålet är så ohyggligt djupt och hårt.

Kan någon rekommendera något smärtstillande som hjälper att ta av dom värsta topparna på smärtan men som gör att man inte känner sig som en zombie och INTE är vanebildande och man inte skall behöva ta varje dag utan bara när smärtan bli FÖR stor?

Skickat av: mamamaggan 02-10-2012, 14:11

Pia , vad säger man ?

Ingen kan förstå en annan människas hela smärta , både den fysiska och den psykiska , men hoppas du känner att jag till stor del förstår hur du har det.

Kan också förstå din inställning till smärtstillande , har haft den själv men efter 11 år med vanebildande preparat så är jag tacksam för att de finns.

Vad är det som skrämmer dig så ? Att de är vanebildande innebär att det är svårt att sluta med dem men kommer du någonsin att komma i den situationen ?

Jag har provat att vara utan och det var ingen trevlig upplevelse varken med värken eller vad som hände med min kropp för övrigt. Nu fick inte jag värre symptom än att jag inte kunde sova i stort sett alls på en dryg vecka mer p g a rastlöshet än av värken .

Den gjorde mig alldeles knäpp , jag kunde inte koncentrera mig på något utan klättrade bokstavligen på väggarna.

Avbröt det hela efter en dryg vecka när jag insåg att symptomen trots allt inte skulle bli värre och att de skulle ge sig inom en eller två veckor till.

Min värk kommer med drygt 99% säkerhet aldrig att ge sig och då kommer jag heller aldrig i den situtationen att jag ska sluta med smärtstillande.

Det preparat du efterlyser , ett att ta bara ibland , tror inte jag existerar. Jag tror heller inte på att bara ta ibland , det har jag lärt mig genom åren.

Den sitaution jag befinner i mig just nu har också lärt mig att jag behöver ta mindre smärtstillande om jag tar dem regelbundet. Att vänta tills man har så ont att man inte alls står ut gör att iaf jag måste ta 3 - 4 doser samtidigt i stället för att ta 2 doser ett några gånger per dygn.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 14:24

Nej Elisabeth,

Nu missuppfattar du dig, jag har snackat om smärta, olika sorters diagnoser och div. i detta tråd. Även jag har vissa funderingar, men må så då vara ........

En viss del smärtlindrande kan nog vara bra, men det gäller att ha en bra läkare som man kan diskutera detta med, för man blir ju inte lika hjälpt om man använder samma medicin för jämnan.
Jag tänker på också de skador som mediciner gör i kroppen efter en längre tids användning.......

Att gå/sitta i morfinflummer är absolut inget alternativ till mig. Har sett alldeles för många som blivit beroende av det och att den rävgiften förändrar ens personlighet med tiden..
Det är som att välja mellan pest eller kolera.......... och tänker inte ta varken det ena eller det andra....
Jag är medveten om att dessa medel används, träffade i sjukg. tanter som bara snackade om sina olika morfintabletter/plåster och jämförde mot eller med...... upplevde det som ett mardröm.. men vet att det är så i vissa fall.
Här hemma, om jag blev beroende, skulle jag få se efter en plats i ett sjukhem/boende, där går gränsen vad som tåls av min omgivning. Det finns då inte så mycket val att göra.......
Jag vet, ingen har lovat mig en dans på rosor, så funkar inte livet o det begär jag inte heller.......

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 02-10-2012, 14:27

Pia L jag förstår dig såväl men den medicin du efterlyser finns inte

Skickat av: Pia L 02-10-2012, 14:30

mamamaggan : Inser när jag läser ditt inlägg att min önskan kanske bara var en utopi, men jag vill inte gå omkring och vara luddig i handling och ord, jag vill vara klar i huvudet. Men tack för att du tog dig tid att svara så utförligt som du gjorde.

Skickat av: gunsta 02-10-2012, 14:32

En inställning som jag delar - jag äter min medicin regelbundet, smärtan är ju inte borta för det, inte alls - men misstänker att den skulle vara betydligt värre om jag inte vore regelbunden i mina vanor. Jag är också motståndare till 'värktabletter' - men som det är nu kan jag inte vara det. Jag har ett liv och jag har anhöriga att tänka på.

Skickat av: gnon49 02-10-2012, 14:36

Skriver nog dom flesta under på. Att prata om sina krämpor är aldrig fel men blir det för mycket av det goda riskerar man nog att verka tjatig. Skillnaden märks alltid efter ett tag.

Skickat av: Anki på Öland 02-10-2012, 14:38

Samma här men eftersom jag inte delar boende med varken barn eller sambo kan jag lägga bort masken närhelst jag är hemma.

Skickat av: *Stintan* 02-10-2012, 14:46

Visst gör det. Har ett par bekanta som ständigt tjatar om sina sjukdomar. Allt kretsar kring dom och det blir vansinnigt tröttsamt i längden. Jag drar mig i det längsta för att ha kontakt med dom men efter att ha lyssnat på ältandet i flera år så orkar man inte.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 14:59

Jo jag förstår ..... det är enklare att leva ensam med sina problem, vilka de än är än anpassa sitt liv efter andras tycke.
Det är ju inte roligt att höra "vad är du sur för" när man fått ordentligt ont ...... sånt gör mig pissförb.....
att behöva upprepa samma mening 511 ggr när man har ordentligt ont.......
Höra, att ännu en vinter "förstört" pga mig.......

Därför ser jag smärtan som en fiende och de starkare medicinerna skulle jag ändå inte få använda mig av....
Så vad gör man???????...

Skickat av: mamamaggan 02-10-2012, 15:12

Nu kanske inte jag är den rätta att uttala mig om hur luddig jag är men jag anser att jag är mycket redigare med preparaten än utan. De tar bort den del av smärtan som gör mig verkligen luddig och ger mig en bättre sömn som också gör att jag är mer klar i huvudet när jag är vaken.

Det är olika hur man reagerar på smärtstillande . Jag har nog haft tur efter att ha hört om en del som äter samma sort som mig och deras reaktioner.

Jag har under åratal tagit preparat som säljs på gatorna som en sorts knark men har själv inte haft några " skumma " upplevelser av dem.

Skickat av: Irene_L 02-10-2012, 15:18

För att kunna ta sig ur sängen och få liiite mening i livet måste man ibland ta till riktigt starka mediciner. Så är det i mitt fall. Jag har inget att välja på om jag ska ha någon mening i detta liv med denna värk! Sen kanske mitt liv förkortas genom att jag tar denna medicin men ibland har man inget val!

Sen försöker man också hitta saker som underlättar livet...jag är så glad att jag har min fåtölj som funkar så bra med min rygg. Då kan jag ha datorn i mitt knä. Skulle jag sitta på en datastol skulle både rygg och axlar värka och bränna bara efter några minuter!

Skickat av: mamamaggan 02-10-2012, 16:13

Vi verkar resonera lika du och jag Irene.

Har genom åren träffat vårdpersonal som uttryckt sig som så att du är värd att få din smärta lindrad så bra det går , var ingen martyr , det tjänar ingen på . Inte du , inte din familj eller andra .

Du har en skön fåtölj , jag har fått en anordning som gör att jag kan höja och sänka huvudändan på sängen med en liten dosa . Underbart , för jag kan inte sitta uppe för länge men kan då t ex titta på TV halvsittande i sängen.

Skickat av: *Stintan* 02-10-2012, 16:24

Nej jag tror inte att du förstod. Varför skulle det vara enklare att leva ensam med sina problem? Anpassning ska väl inte bara den som har värk göra, det är ju en ömsesidig anpassning. Måste man vara sur för att man har ont? Vadå ännu en vinter förstörd? Hade någon sagt så till mig hade jag sparkat ut vederbörande. Å andra sidan så kan man ju inte begära att partnern t.ex. ska sluta leva och känna sig fastlåst bara för att man själv har krämpor.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 16:38

Japp, inget resultat av någon, varken irl eller annat.........

Kanske lika bra att ligga i sin säng med den tilltagande förlamningen och sviktande kontrollen av vad som kommer ut ....... och ge fanken i allt ...... liknar rena långvården ändå så ...... inget blir gjort ändå....

Skickat av: *Stintan* 02-10-2012, 16:41

Var det där ett svar på mitt inlägg så förstår jag inte vad du menar.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 17:30

Du, Stintan, hann svara innan jag fick mitt iväg, då blev det så.

Det är bara så att när nu även det hö. benet hänger inte med så kommer jag inte kunna gå ur sängen.

Ja, så är det, jag är en bromskloss i vägen, och hur roligt är det då? Då vill man helst slippa höra om allt man bör orka göra, kunna resa som ingenting och massa annat. Jag har sagt att åk själv med polare, jag fixar hjälp själv, jag vill inte höra mer att vara "ett hinder", du förstår?

Just nu skulle jag inte kunna göra mer med kroppen full med morfin, det hjälper inte att man håller på att blir förlamad fr. midjan igen ----igen....fy katten!
Jag ser inget roligt i detta att kunna tänka positivt och le ---- det blir nog en smärtgrin istället.

Under min wiplash-värk reste vi mycket, hålla masken och stoppa i sig olika piller för att uppnå det man skulle.
Där förstår jag mamaggans resonemang om mediciner, men endast Citodonet tog mig akut till sjukhuset pga att levern inte tålde det, men den smärtan gav sig av bara så där, vilket jag är innerligt glad för.

Visst känns det att kasta ut den som kräver, men så enkelt är det inte, det blir i praktiken jag som får lämna detta för ett kommunboende.
Jag hoppas så innerligt att jag blir hjälpt och kan gå igen, men varje dag som går blir bara svårare......trots att nu finns alla pappren där de ska, men har inte fått tiden, vet inget......man känner sig liten!

Skickat av: gnon49 02-10-2012, 17:34

Varför inte anlita sjukvården? Ofta kan den lindra om än inte hjälpa i alla lägen. Men hur sjukvården fungerar vet du säkert bättre än mig.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 17:49

Hänger ju som en galning i telefon, men alla dessa remisser hit och dit som intev har funkat som de borde utan att man får ta och förvissa sig om att allt kommer rätt......samtal som sedan inte kommer tillbaka och tiden går .......
Jag blir till stor del lämnad ensam under dagtid, han orkar inte vara hemma och jag kan inte tvinga/begära det heller......
sista alternativet är ambulansen till akuten här, där finns en oduglig utländsk hjärnkirurg som har förstört många ryggar ....... då försöker man, trots all gnäll, att stå ut med......
Jag hade tagit Strängnäs om nu inte minaq papper varit på väg till den samme som redan opererat mig innan och sett det som inte alltid syns i de olika rtg-.......

Skickat av: *Stintan* 02-10-2012, 18:49

Men du skrev ju förut att du stod först i kön då är det ju bara att avvakta.

Skickat av: Ugglemormor 02-10-2012, 19:00

Jo, det gör jag och nu är jag first priority, skulle få svar idag, men kanske kommer det i morgon och de kommer inte i detta läge skicka en kallelse utan när de ringer så är det bara o åka.....
Det börjar bli akut när jag börjar förlora känseln fr. midjan o ner på bara under de senaste dagarna, därför försöker man undvika "hjärnkirurgen" här och komma till rätt lasarett o neurokir.
F´låt att man blir stirrig!
Ska försöka att lägga mig till ro .........

Skickat av: Anma 02-10-2012, 21:02

Angående medicinering så har jag provat hela långa listan med olika typer som man använder mot smärta. Från inflammationshämmande till psykmedicin (som jag ville typ dö av, jag som aldrig knappt varit deprimerad, dem slutade jag med ganska fort) till olika sorters läkemedel mot nervsmärta.

Ingenting har hjälpt mig, ingenting. Av morfin blir jag otroligt påverkad i skallen. Rentav drogad.
Så jag använde på sin höjd ipren.

Så jag har nu turen att slippa läkemedelsabstinens, om det varit så att jag hittat ett som fungerat och som var vanebildande så skulle jag ju nu ha ett helvete med det.

Genom åren hittade jag mitt sätt som fungerade för mig. Så fort jag kände att smärttoppar var på gång la jag mig och vilade. Det var viktigt att ligga på just ett sådant sätt som jag funnit att jag mådde bäst i att ligga, med exakt huvudvinkel och med exakt rätt tjocklek på kudden.
Nu fattar ju jag att det var i just den ställningen som nerven klämdes som minst. Men då visste jag bara att det var den ställningen som var bäst. Från någon minut upp till en halvtimme låg jag. Eller halvsatt i soffan i en ställning som var ergonomiskt rena döden, men för mig det bästa som fanns.

Skickat av: gnon49 02-10-2012, 21:03

Kanske gamla arbetskamrater inom sjukvården kan ge dig goda råd, annars är det väl akuten som gäller för dig. Inte mycket mer att välja på för oss vanliga
Svenssons. Men hjälp finns alltid i någon form. Vi har trots allt en ypperlig sjukvård med bra läkare.

Skickat av: Anma 02-10-2012, 21:07

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig där...
Jag gick med svår smärta i 3500 dagar innan jag fick hjälp... och då hade jag turen att hamna i en studie och bli opererad... Om jag sökt hjälp? Det ska gudarna veta att jag har. I synnerhet de två-tre första åren.
Jag är inte ensam. Det finns tusentals med samma skada här i vårt land.

Skickat av: gnon49 02-10-2012, 21:30

Nej, sjukvården kan inte diagnostisera allt, det har ju du fått erfara den hårda vägen. Men lär o utvecklas sjukvården i samma takt som hittills, genom ibland patienter som du, så känner jag mig trygg med den. Blir jag sövd vill jag ju vakna igen men även en enkel operation kan ju gå fel. Men till slut kan ju en operation gå bara helt rätt, som i ditt fall. Tja, det är kanske livet i ett nötskal, lite upp o lite ner.

Skickat av: Anma 02-10-2012, 21:57

Jag blev inte ens sövd så jag behövde inte oroa mig för den risken.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 03-10-2012, 06:57

Jag håller inte med dig. Söker t.ex hjälp för en åkomma sedan drygt 4 år, har inte fått hjälp än.

Väntade 2 år på hjälp för min onda rygg och först när jag inte kunde gå längre fick jag åka till Strängnäs. Men hur jag kom dit och hem efter operationen det fick jag lösa själv.

Min sambo går sedan 19 år tillbaka med svår whiplash, hjälpen är lika med noll

Elisabeth

Skickat av: pejori 03-10-2012, 08:02

Håller heller inte med dig där...
Trots 25 år inom sjukvården fick jag verkligen slita för att få hjälp/op av min rygg.
Ny op. planerades och efter sex -sju års väntetid, var det försent och jag ströks från listan...
Enda hjälpen är starka mediciner (morfin) när det är som värst...

Skickat av: gnon49 03-10-2012, 11:15

Får göra en pudel och menade egentligen att det mesta går att lindra i varierande grad. Allt är väl en avvägning mellan verkan o ev. bieffekter. Svårt val utan tvivel. Dessutom vänjer sig ju kroppen o vill ha mer medikamenter.

Skickat av: Skruttis 03-10-2012, 12:18

Det är inte en hundraprocentig sanning att kroppen vänjer sig och måste ha mer. Det är olika från person till person.
Själv tillhör jag den lyckligt lottade gruppen som verkar ha väldigt svårt att bli beroende.
En läkare sa till mig en gång att om man har riktigt svår värk konstant och den smärtlindring man får bara hjälper en del, alltså inte tar bort smärtan totalt. Ja då är det stor chans att man inte blir beroende heller. Kroppen (hjärnan) får inte den typen av "belöning" som är beroendeframkallande då effekten är ganska liten.

Skickat av: pejori 03-10-2012, 12:57

Så säger min läkare också.
Har medikamenterna en smärta att arbeta med, uppstår inte ett beroende.
Det är när man överdoserar, eller tar dom utan att ha värk, beroendet kommer.

Skickat av: Skruttis 03-10-2012, 12:58

Det var intressant att höra att det finns någon mer än jag som faktiskt tänker redigare och är mycket klarare i huvudet när jag använder smärtlindring.
Med konstant huvudvärk, svår värk i resten av kroppen samt nästan ingen förmåga att sova, så tappade jag också förmågan att använda hjärnan ö h t, kändes det som.

Nu får jag inga jättestarka tabletter eller morfin, men om det skulle visa sig att de förkortar mitt liv väsentligt eller att jag skulle bli beroende av dem, så än sen då???
Det liv jag har helt utan lindring, det är inget liv att leva.
Jag lever hellre ett mycket kortare liv och kan känna viss glädje av att leva, än att jag blir väldigt gammal och att de flesta åren i mitt liv bara är pest och pina.

Jag är också lite nyfiken på vad ni "tablettvägrare" är så rädda för? Eller är det helt enkelt så att ni tycker att ni klarar er bra ändå? Livet är inte ett helvete?
Visst, det är jättebra att ni klarar er ändå. Bara ni själva tycker att det är värt det.

Har ibland hört av vissa att de tycker en "tablettvägrare" är en bättre person, som är beundransvärd, modig, stark mm mm. Jag förstår faktiskt inte varför?

Man får tycka vad man vill men jag skäms i a f inte för att jag använder mediciner p g a sjukdomar och skador som jag inte bett om.

Skickat av: Pia L 03-10-2012, 13:07

Skruttis : Jag kan bara svara för mig själv, min kropp håller sakta men säkert på att säga upp sig p.g.a. dels olika reumatiska sjukdomar och bilolyckor. Värken blir värre för varje år och det jag är rädd för är att om jag börjar pilla i mig starka tabletter nu så kanske dom inte verkar den dagen jag inte kan andas av smärta.
En bekant knaprar dessa tabletter som om det vore godis och säger sig ha sådan smärta att det bara blir fler och fler hon tar och om hon skulle få ännu ondare så lär inga tabletter i världen hjälpa.
DET är jag rädd för, visst, det finns dom dagarna då jag faktiskt har svårt att ens andas p.g.a. smärtan redan nu och jag vet att jag är dum som inte ber om den hjälp som finns att få.
Jag känner mig varken beundransvärd, modig eller stark för att jag inte tar tabletterna som behövs, tvärtom faktiskt, man känner sig ganska värdelös.

Skickat av: gnon49 03-10-2012, 13:15

Att vägra ta medicin är inte modigt, det är urbota dumt. Att avstå vid lätt huvudvärk är en sak, men att avstå vid svår eller konstant värk är ju inte vettigt. Vid denna årstid känner jag själv av lederna då o då . Några värktabletter och det blir strax bättre. Iprengubben ligger i skåpet.

Skickat av: pejori 03-10-2012, 13:28

Som sagt, överdoserar man, utvecklar man ett beroende istället för att få smärtlindring..

Håller med skruttis i, "heller ett kortare bra liv" med smärtlindring..., en ett långt värdelöst liv med svår smärta.

Skickat av: Skruttis 03-10-2012, 14:48

Men du måste ju inte börja med de allra starkaste tabletterna. Det finns en hel djungel av olika starka smärtlindrare att prova. Och du, tänk på att även läkemedelsutvecklingen går framåt.
Har du ingen vettig läkare att prata med om detta?
Du ska verkligen inte känna dig värdelös p g a dina värderingar. Det är ju helt och hållet ditt eget beslut bara. Finns inget rätt eller fel i den här frågan tycker jag.

Din vän kan jag inte uttala mig om men det verkar ju som om hon behöver hjälp av läkare med dosering och som Pejori skrev så är överdosering inget positivt och jag tycker inte att du ska ta din vän som ett bra exempel på smärtlindringens verkan.

För mig löste sig en del när jag äntligen fick tag på en läkare som engagerade sig i mina problem.
Jag blir också sämre för varje år och vet inte var det kommer att sluta men jag orkar inte bekymra mig om hur jag kommer att må om 5, 10, eller 15 år och huruvida det finns värktabletter som är perfekta för det tillfället. Vet ju inte ens hur länge till jag kommer att leva. Med min olycksstatistik så lutar det åt att jag inte kommer att sätta något nytt åldersrekord i a f. Det är dock inget jag är orolig eller rädd för.
Det enda jag vet att jag lever just nu och att jag vill kunna göra någonting.

Jag kommer att bli helt döv så småningom så därför passar jag på att lyssna på allt jag känner för, så länge jag kan. Så känner jag också med värken. En dag så kommer antagligen mina händer inte att lyda mig ö h t och då vill jag i a f ha försökt pyssla på så gott jag kan tills dess. Då har jag åtminstone minnena att leva på.
Att det innebär ett liv med mediciner, ja då får det väl vara så!

Skickat av: pejori 03-10-2012, 15:04

Tänk Pia, det förstår jag att du gör.
Det gör jag med, när jag har ont och det begränsar mig i min vardag, mer än jag står ut med.
JUST DÄRFÖR, tycker jag att du ska tänka över ditt beslut en gång till.

Det finns ett klart samband mellan kronisk värk och depression och nedstämdhet.
Du behöver inte ta det starkaste som finns på marknaden och kanske inte fulldos heller.
Men du kan få en bra lindring och känna dig mer tillfreds med dig själv..
Prova en vecka eller två, hjälper det inte, så kan du ju alltid sluta igen.

Skickat av: Biggan_ 03-10-2012, 16:55

Jag har suttit och läst den här tråden, och vill bara säga att jag är såååå innerligt tacksam att jag hitintills har varit förskonad från den förskräckliga och plågsamma värk ni har fått och får utstå. Som frisk och smärtfri är det svårt att förstå hur ni klarar av det! Jag förstår Anmas lyckorus över sin lyckade operation och önskar att fler kunde få uppleva det ruset.
Inte för att det hjälper, men en stor "stå ut-kram" till er alla.

Skickat av: Ugglemormor 03-10-2012, 17:04

Jag har träffat alldeles för många som blivit fast i sina piller..... en vän op. sin rygg 1 mån efter mig i höstas, använde redan innan op 3 olika sorters morfin och inte blev det bättre efteråt när de försökte få ner doserna, klättrade han på väggarna och det gick inte alls.
Som jag, hade inte ätit starkare innan min op. behövde bara lite extra under 2 första veckorna, sedan kunde jag släppa dem.
Som Anma skrev, att bli bra efter op. och inte behöva använda starka saker, var ju en plus i kanten, hon slapp abstinenssen........
Skulle jag veta/ha obotlig cancer och en liten stund att leva, då skulle jag inte bry mig utan ta den lindringen jag skulle få......

Som läget är nu, kan jag trol. bli smärtfri om allt går bra. Dock är jag alltid nervös för narkosen efter det fallet då mitt hjärta stannade och jag flöt ur kroppen. ..... det var enbart skön känsla, men är nog färdig än att dö...

Skickat av: Anma 03-10-2012, 21:48

Det är heller inte vettigt att knapra i sig en massa piller när de knappt har en verkan...


Jag önskar också att alla smärtpatienter kunde få uppleva detta. Att efter så lång tid få uppleva en näst intill smärtfri dag. Och den värk man känner är av en art som inte hindrar en på något sätt att göra det man vill. Det är helt sanslöst härligt.

Skickat av: Motti 03-10-2012, 22:40

Det är Piss rent ut sakt n'är man är öm överallt och har värk knappt kan gå och såå gärna vill jobba i trädgården gå i skogen gräva mm ,man blir så himmla förbannad för man vill ju SÅ mycket men har ont .Alla tål inte att äta värktabletter av typ Ibouprofen och liknande själv är jag magsårsmänniska och Astmatiker så jag får hålla mig till Alvedon och liknande vilket inte hjälper ett skit när man har riktig jäkla ont ,när det är som jäkligast tar jag två Alvedon och en Ibuprofen med följden att mina fötter 'är svullna nästa dag rent bulliga !plus att jag får hjärtklappnin. " Distalgesik"var en värktablett som togs bort på grund av att man kunde bli beroende av den sas det ?Distalgezik eller hur det stavas var en tablett för dom som inte tål Acetylcalecylsyra .Vi som har dåliga magar och Astma för oss finns inga bra v'ärktabletter att köpa och inte att få på recept heller

Skickat av: Ugglemormor 04-10-2012, 08:58

Samma här, är mycket känslig för mediciner ----- dålig mage + astma.
Alvedon + citodon och även distalgesic, då den fanns, gick för gårt åt min lever (hade inte fel i min lever innan) och är nu "rödmärkta" i min journal..... ja vad finns det då? Använder Treo o hoppas att magen håller tills jag får något annat el. tid till op.
Maken har gett mig av sina värktabletter (hade njursen) och tar det till natten, så att jag får sova lite åtminståne, men behöver gå upp så många gånger till toa, så det blir svårt att somna om.

Fick lite insomningstabl. och Lergigan som lugnande i samband med de 2 dödsfallen en månad sedan, men nu hjälper dem inte heller. Trol. värken som håller mig vaken och att inte hinna i tid till toa, o det gör jag inte alltid heller ........känslorna börjar avta mer o mer även där.......

Skickat av: Chili Linkan 06-11-2012, 10:10

Kolla fass.se och återkom ifall ni hittar en bra medecin där utan en sjuhelvetes massa biverkningar. Piller gör dig inte bättre, snarare tvärtom dem förstör dina inre organ irriterande mot magen och lagras i levern. När levern är full, ja då börjar det hända tråkiga saker i kroppen.

Sjukvården är sjukt hemsk att beskåda, jag var iväg för mina magbesvvär fick det ena efter det andra utskrivet. (Tog ut det för det var jag tvungen för att få min ersättning, men använde inget av det). Nu vet jag vad felen är efter ett ultraljud och gastroskopi. Och ingen av deras medeciner skulle ha hjälpt mot desta. Man blir att må efter vad man stoppar i sig. Och inte ovanligt att man först får en medecin för sina besvär, vilket skapar nya besvär tex insomnings problem ja då får man en ny piller ask för det. Hur naturliga är dessa kemikalier tror ni...

Finns inga genvägar eller mirakel piller för bättre hälsa. Bra föda och motion/träning är det kroppen behöver, man kan fylla kroppen med skit och klara sig jätte bra jätte länge, men som för mig var det helt kört vid 25års ålder, har dock sen dess skippat medeciner och äter bara nyttigt, börjar sakteligen bli bättre och bättre. Framför allt har jag börjat återfå en ork jag inte haft sen man var sisådär 7år. Och mina sömnproblem har börjat försvinna helt också!

Skickat av: Anma 06-11-2012, 10:25

Vad skönt att du hittat hjälp!
Samtidigt finns det ju sjukdomstillstånd som behöver medicineras.
Själv provade jag många olika mediciner, men slutade med dem inom en månad för att jag inte fick hjälp mot smärtorna eller fick biverkningar som var värre än lindringen de gav.
Andra med samma typ av skada värderar annorlunda och många med nervsmärta blir hjälpt av tex lyrica.

Imitt fall till exempel, att ändra kosten hade inte hjälpt mot en nerv i kläm i bakhuvudet. Det är ett som är säkert.

Skickat av: Chili Linkan 06-11-2012, 10:59

Jag kan hålla med om att det finns sjukdomstillstånd som man kan känna sig hjälpt utav medecinering och även tillstånd där det är fullt nödvändigt. Samtidigt är det bra om man frågar sig själv vad är orsaken till smärtan, vet jag det? Om man inte vet vad felet är borde man omöjligen kunna medicenera mot det, sjukvården är av en annan åsikt...

Finns det medeciner som flyttar nerver? Eller får du leva med denna nerv i kläm? Ber om ursäkt ifall du svarat på detta har mest skummat igenom tråden som hastigast.

Lyrica är nått jag inte gillar det är ett av många "lagliga" narkotiska preparat som hamnar i överflöd på den svarta marknaden. Läkare i sverige skriver allt för lättvinneligt ut div medicinska preparat, vi går mot rasande fart mot en allt lägre hälsa ala USA som tycks vara den stora förebilden.

Skickat av: Anma 06-11-2012, 11:44

I januari 2003 blev jag påkörd när jag körde hem från jobbet och fick en whiplashskada. En svår sådan som gav smärtor dygnet runt, bla huvudvärk.
Ingen visste, varken jag eller läkarna ( i alla fall de läkare som jag träffat genom åren), vad som orsakade smärtorna.

Nu pågår en studie i Sverige som jag kom med i angående teorin att just klämda nerver skulle vara orsaken. Jag hade turen att komma i operationsgruppen och blev opererad i slutet av augusti. Jag garderar mig själv som 90% bättre. När jag tränat upp min kropp så kommer den siffran att bli högre.

Under denna tid har ingen kunnat förklara smärtorna. Behandlingen har varit inriktad på smärtlindring. Så är det ju när man inte vet orsaken.

Nej, det finns inte mediciner som flyttar nerver, inte vad jag vet i alla fall. Men det finns mediciner som lindrar nervvärk som hjälper många, inte mig dock.
För att få bestående hjälp måste ett operativt ingrepp till, men då måste man först och främst förstå orsaken till det onda.
Alla WAD-patienter har heller inte samma skada, det finns de med instabilitet också.





Man kan medicinera för smärtlindring även om man inte vet orsaken till smärtorna. Det är totalt onödigt att människor ska gå omkring med mer smärta än nödvändigt om ett piller hjälper att kapa topparna.

Skickat av: Chili Linkan 06-11-2012, 11:52

Vad bra att du fick komma med i den studien och fick rätt hjälp för dig! Det glädjer mig.

Angående medecinerna ja visst kanske blockerar smärt signalerna hos en del patienter, men till vilken nytta igentligen? Smärtan är där av en anledning tänker jag mig. Låt oss säga man blir smärtfri av sina tabletter och kan göra saker man normalt inte kan, är då ens kropp renoverad och lämplig att göra dessa saker bara för man inte känner smärtan? Med stor sannolikhet så över tid har man bara blivit sämre på flera sätt.

Mvh.

Skickat av: Anma 06-11-2012, 12:05

Att få smärtlindring, jag la mig och vilade minst 5 gånger om dagen, andra medicinerar, är a och o när man har långvarig smärta.
Någon som tyckte att en annan som hade långvarig smärta sjåpade, själv hade ju hen orkat en hel vecka med hemsk tandvärk. Värre än så kunde det ju inte vara.
Nä, det var säkert inte värre, men tänk då att de kroniska smärtpatienterna inte går med smärtan en vecka, utan i åratal.
Det är en ganska stor skillnad på att stå ut en vecka och ett sekel (som i mitt fall). En vecka kan man sitta på en pinne, gör det i tio år...
Då tycker man att mediciner som hjälper till att kapa det värsta är gudagåvor.

Skickat av: Chili Linkan 06-11-2012, 12:53

Det är just det som är problemet, det är ingen lösning på problemet utan bara en flyktväg, en flyktväg som kan leda till ett beroende som många gånger kan vara mycket värre än smärtan som man från början ville bli "kvitt". Smärtlindringen gör dig inte bättre, dem går ut på att blockera smärtsignaler i hjärnan och liknande.

Skickat av: pejori 06-11-2012, 13:01

Så du föredrar att vara sängliggande, eller ligga på golvet och vrida dig p.gr. av smärta, istället för att ta en tablett?

Skickat av: Chili Linkan 06-11-2012, 13:30

Med facit i hand så är det helt rätt uppfattat. Jag ser det såhär, det finns en anledning till att jag har ont. Är av den uppfattningen att det är bättre att gå till roten med problemet och börja ändra livsstil eller va det än kan vara för att bli bättre, och det är inget som händer över en natt. Smärta är ett varningssytem i kropen och finns där av en anledning, känns för mig konstigt att försöka blockera den för att kunna leva "som vanligt". Den är fortfarande där bara att du inte uppfattar den, vilket kan leda till att du gör saker som försämrar smärtan vilket du inte hade gjort om du kände den.

Mvh.

Skickat av: pejori 06-11-2012, 14:44

Så resonerar en, som aldrig haft ordentligt ont.
Förändrad livsstil är nog så bra men inte saliggörande på något vis.

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 16:04

Har inte orkat läsa alla 7 sidorna. Men dristar mig i alla fall att svara på TS ur mitt personliga perspektiv.

Ja, smärta och värk kan ha orsak i något fysiskt och sen smitta psykiskt. Men det kan gå andra vägen med att det börjar med stress, spändhet och så vidare och övergår i ren fysisk smärta och värk.

Sen är det ju lite skillnad på smärta och smärta så att säga. Det jag tycker känns ont kanske någon annan tycker är rätt normalt etc.

Sen är jag rätt övertygad om att ändrad livsstil och andra vanor bidrar till att mildra eller bota smärttillstånden. Bra så enkla ting som att lära sig slappna av och andas rätt mildrar de flesta smärtor jag upplevt (slå sig på tummen, huvudvärk, spänningsvärk, träningsvärk, skadad led, klämd nerv). Ökad bålstabilitet och kondition har bidragit till ökad smärttollerans och att upplevelsen av smärta mildrats.

Skickat av: Anma 06-11-2012, 16:13

Nej, ingen lösning på problemet. När ingen vet vad som är felet finns ingen lösning. Tillsvidare då är det fullt förstårligt att ta till den smärtlindring som finns.

Jag som haft svår smärta i nästan 10 år har full förståelse för att man gör det, även om det just i mitt fall inte fanns mediciner som fungerade.

Att ta mediciner mot smärta handlar precis just om det. Blockera smärtsignaler. Så där ger jag dig fullt rätt.

Skickat av: Anma 06-11-2012, 16:22

Ja, avslappning hjälper mot klämd nerv, men inte under tiden man faktiskt inte kan vara avslappnad, som att stå rätt upp till exempel. Pratar om mig nu. och min nerv i nacken.
Ang bålstabilitet.
Ett exempel.
Jag gick på basal kroppskännedom. Jättebra om jag fick stå som jag tyckte kändes bäst, lite framåtlutad med huvudet och lite hängande till vänster.
Men det tyckte inte sjukgymnasten som höll i det. Enligt hen skulle jag stå rak i ryggen och huvudet i normalposition. Det var bara det att om jag stod så fick jag ökad smärta. Det fick jag ingen förståelse för, då hette det att jag fick ont för att jag stod fel. Jag struntade i det och stod "fel" ändå. För det kändes bäst för mig.

Nu i efterhand förstår jag varför. Det berodde på att när jag hade huvudet en aning framåtlutad svagt till vänster så var stället där nerven var klämd mer avslappnat och lite utsträckt - nerven var under mindre press än annars.

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 16:42

Där ser man :-) Vi har lite olika erfarenheter. Devisen "ont ska med ont fördrivas" stämde in på mina klämda nerver, men då inte hos någon sjukgymnast utan på Ashtanga-Yoga som efter en tid lösgjorde nerverna så de inte var i kläm mer. Gjorde ont som attan i alla asanas men det var bara att andas sig igenom övningarna och ta det stegvis och försiktigt, vartefter gjorde det mindre och mindre ont och vips var allt onda borta efter halvår ungefär av daglig träning.

Skickat av: Anma 06-11-2012, 16:44

Det kanske beror på var nerverna var klämda och hur. Var och hur var dina nerver klämda, och hur fick du diagnosen?

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 17:25

Ischiasnerven, diagnos på ryggklinikens specialmottagning

Skickat av: Anma 06-11-2012, 17:28

Ok, det är så klart lite skillnad mot en nerv som är inklämd inne i muskelhinnan i bakhuvudet. Den hade vuxit fast där inne.

Skickat av: Skruttis 06-11-2012, 17:38

Jag håller helt med dig Pejori.

Chili Linkan, vad tycker du man ska göra då när roten till problemet t ex är någon form av operation och sjukvården vägrar att operera?
När man gör precis allt man kan, förändrad livsstil etc etc, och det ändå inte räcker?
Man kan helt enkelt inte få någon hjälp?

Det känns som om du inte förstår hur det är att ha sådana ständiga problem/värk redan från ung ålder, så att du upplever att du inte har något liv ö h t.
När man många gånger ligger ihoprullad på golvet och ber om att få ett nackskott.
Man tror att man bara har ett liv, det som är nu, och faktiskt vill kunna känna att det finns något positivt kvar i ens liv som gör att man kan vara på bra humör, le och finnas där för dina nära och kära.
Det enda man beklagar är att man har många år kvar att leva.

Jag talar bara för mig själv när jag säger att jag struntar fullständigt i om jag förkortar mitt liv, sliter på mina inre organ etc etc. Jag har inget värdigt liv om jag inte får någon lindring i form av olika mediciner.
Kan du förstå hur det är att leva på det här sättet?
Kan du förstå att man inte bryr sig om att leva på principen, jag vill inte ta värktabletter?
Kan du förstå att man vill ha ett liv, trots sjukdomar och skador?

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 18:46

Ja, jag är inte läkare, men visst kan nog säga att det är skillnad :-) Men som sagt, min bild är att majoriteten av smärttillstånd kan lindras eller botas av ändrat beteende och ändrade livsvanor. Har träffat på många som blivit hjälpta den vägen och har själv upplevt det genom flera olika smärt och värk-problem.

Tråkigt för de där inget hjälper vare sig det beror på att de inte hittat rätt livsmönster eller att smärtproblemen verkligen är obotiliga.

Skickat av: Irene_L 06-11-2012, 18:49

Precis!!! Jag lever i liknande situation som dig, utan mediciner skulle jag inte ha något liv alls. Hos mig hjälper ingen operation eller att jag ändrar min livsstil. Nu tar inte medicinerna bort värken men gör ändå att jag har ett liv!

Skickat av: Anma 06-11-2012, 19:13

Jag tycker kanske inte att det är helt ok att skuldbelägga människor för att de har värk. Vilket man ju gör om man säger att någon äter fel och därför har ont, när det i själva verket finns ett fysiskt fel som orsakar smärtan.

Nu säger jag inte att yoga inte skulle hjälpa många smärttillstånd, missförstå mig rätt...

Men hur många whiplashskadade har inte genom åren fått höra att det är psykiskt?
För att inte tala om fibro-patienter.

Det finns forskning om fibro på gång också. Det har visat sig att stående (eller om det var i rörelse) MRT visar att små taggar i ryggmärgen inne i nacken lägger sig som hinder så att ryggmärgsvätskan inte längre har fri passage, vilket den ju behöver ha. I liggande röntgen ser allt normalt ut. Jag har för mig att den kände smärtläkaren dr Bragée är inblandad. Vet att det finns klipp om det nånstans på nätet. Ska se om jag kan hitta för dem som är intresserade.

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 19:30

Skuldbelägga? Jag har väl aldrig påstått att alla som har ont äter fel eller lever fel. läs om läs rätt ;-)

Jag sa att majoriteten av smärttillstånd kan lindras eller botas med ändrade livsvanor. Alltså inte att de lever fel, men att ändrade vanor kanske kan hjälpa om inte bota. Inget patent sätt vid alla tillfällen.

För fungerar ändrade livsvanor är ju det bättre än att operera (inte riskfritt) eller proppa sig full med mediciner. Fungerar inte kost och livsförändring är det väl självklart att man ska opereras eller äta medicin.

whiplashskadade har säkert hört det du säger, men det har inte jag sagt ;-) Vet om flera whiplashskadade som mår bättre eller bra av Yoga, meditation, gymnastik, kost eller kosttillskott. Men känner även till flera där inget hjälper.... Så varje person och situation är individuell.... Så, som sagt, tror inte det finns patentlösning, men nog bättre att först testa om man kan lindra eller bota med livsförändring innan man proppar sig full med nervgifter och andra kemiska supstanser.

Skickat av: pejori 06-11-2012, 19:57

Hur vet du det???

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 20:27

kan väl inte vetenskapligt bevisa detta. Är inte forskare. Men känner till personligen att så är fallet i många fall och har genom bekantskapskrets även hört andras berättelser samt det jag läst och tagit del av via mina mentorer mm mm.

Men allt går inte att bevisa på en gång. Skolmedicinen har inte alla svar. En gång i tiden betraktades akupunktur som hokus pokus men är numer en allmänt accepterad metod även inom skolmedicinen. Så en vacker dag kanske det går att bevisa att det jag förespråkar verkligen fungerar. :-)

I mångt och mycket sätter jag tilltro till Indiska och Kinesiska metoder för vissa åkommor och tillstånd, skolmedicinen har jag tilltro till när det gäller andra tillstånd och åkommor. Men när vi talar om smärt-tillstånd och värk-tillstånd ger jag inte fem öre för skolmedicinen (går ju bara ut på att lindra och inte bota)

utrycker mig luddigt, jag vet, men det av den enkla anledningen att jag inte vill rekomendera något speciellt utpekat (enligt lagstiftningen som gäller i det här landet).

Skickat av: Anki på Öland 06-11-2012, 20:34

Tror ju man måste inse att det finns olika grader av helvete. Sen tror jag ju inte heller att om man lever med den högre graden av helvetets smärtor att man av ett par tabletter blir smärtfri så man skuttar runt och gör allt man annars inte kan göra....

Skickat av: Anma 06-11-2012, 20:36

Jag har testat det mesta utom homeopati och annat hockuspockus. Jag var trots allt skadad i nio och ett halvt år.

Skickat av: pejori 06-11-2012, 20:39

Säg då inte " majoriteten av smärttillstånd kan lindras eller botas med ändrade livsvanor" När du inte vet vad du talar om.
"Slå sig på tummen, träningsvärk."..

Kom igen när du levt med kronisk värk ett X antal år, eller gått igenom smärtsamma operationer. Du säger säkert att "nejdå, jag behöver ingen smärtlindring" jag har ju bara bytt knä/höftled...
När du sitter med reumatisk värk och dina leder är svårt förvridna och söndervärkta...
När du sitter med svår nervsmärta och dessutom inte blir trodd, när du söker hjälp (läs smärtlindring)
All värk går inte att bota, hur ska man göra då tycker du?
Skjuta sig för att komma undan eller ta den lindring du kan få?

Man får vara glad att man kan klara det viktigaste i vardagen, typ sköta sin hygien och få hem mat

Skickat av: Anma 06-11-2012, 20:45

Akupunktur blev jag dålig av. Mina muskler krampade mer och mer, efter 4 veckor hade jag noll rörlighet i nacken och axlarna. Då avbröt vi behandlingen. TNS samma sak. Jag har ätit alla möjliga slags vitaminer och mineraler. Folsyra ska vara inflammationshämmande. Jag blev piggare, men inte mer smärtfri. Jag har gått på LCHF, vanlig lågklaorikost, varit utan kött, druckit aloe vera, mina smärtor var likadana. Alla slags sjukgymnastiska behandlingar gjorde mig sämre. Massage hjälpte just då jag låg på massagebänken, efteråt mådde jag sämre. Under första åren lurade en vän mig till meditation. Jag skulle bli bra genom att meditera. Det var på sätt och vis bra, jag lärde mig att slappna av och på så sätt få lindring för stunden. Men så fort jag rörde mig så var det tillbaka igen, smärtan.

När jag så fick bedövningen i bakhuvudet vid diagnoctieringen inför studien blev jag smärtfri första gången på 9,5 år. Då fanns ingen tvekan. Jag ville opererar. Dessutom är just denna operation okomplicerad. Lokalbesövning, man går innanför hud och fettlager och så finns nerven där. Det syntet genast var den var klämd, en bit på 1,5 cm var alldeles inklämd inne i muskelhinnan. Den biten var helt missfärgad och tunnare. När op var över efter 25 minuter vred jag på min högerarm på ett sätt som jag inte kunnat under alla år. Detta var på op. bordet.

Vad jag vill säga är att inga Indiska och Kinesiska metoder hade kunnat bota mig, såvida de inte innebar ett operativt ingrepp på en nerv som satt fast och inklämd.

Skickat av: gnon49 06-11-2012, 21:12

Själv är jag så "lyckligt lottad" att ledvärken kommer och går. Den gör sig visserligen alltid påmind men inget jag inte kan leva med. Men vid full attack så gör jag minsta möjliga, ser till att vara still och inväntar bara att det skall klinga av, vilket det gör efter några dagar om jag sköter mig. Fingrar o knän är mest utsatta o ömmar rejält. Tack o lov klingar det alltid av och försvinner nästan helt. Men man blir ju inte yngre så besvären lär bestå.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 06-11-2012, 21:32

Jubbe att jämföra ischias med långvarig och svår värk är ju löjligt. Ischias, även om det gör ont, går i regel över.
Min gamla svärmor hade i somras problem med ischias och hade mycket ont men efter omkring 4-6 Veckor var det över. Och till en gammal människa som bor på äldreboende säger man inte att hon måste byta livsstil.........

Även min sambo får Ischias då och då. Och min spöker ofta.

Men att ha en nerv inklämd i ryggraden, ja du då tar man gärna något som hjälper lite för den nervvärk är inte att leka med.

Om jag går på pvällen och lägger mig och måste välja om ja skall ta något och sen kanske kan sova lite och även kommer ur sängen nästa morgon eller om jag skall låta bli all medicin men inte kan ligga, inte kan sova och inte kan ta mig upp ur sänge nästa dag.. Vad tror du att man väljer då.

Jag tror att varken du jubbe och Chili........ har inte haft långvarig svår smärta

Elisabeth

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 22:49

Jo, jag säger majoriteten eftersom det är det jag anser att det är. Men vi kan ju konstatera att du förlitar dig till skolmedicinen trots att den inte fram till dax dato inte kan hjälpa några smärtproblematik i någon större omfattning.

Men vi vänder på det. Du som tydligen "vet vad du talar om". Hur kan du säga motsatsen till mig? Vad har du för belägg för att ändrade livsvillkor inte botar och lindrar?

Ja, slå sig på tummen är en sorts smärta på grund av skadad vävnad, träningsvärk på grund av överbelastning när man är ovan att träna..... Det belyser väl flera olika smärttillstånd. Sen tog jag upp Ichias som är ytterligare en sorts smärtproblematik.

Jaså, du lider av reumatism. Då är vi två om det :-) Reumatismen har jag inte fått botad men håller den under kontroll. Ichiasen var det jag diskuterade tidigare eftersom det var den jag blev kvitt tidigare. Men åter till reumatismen, ändrad kost har minskat på den inflamation som finns i lederna, inte lika stel och inte lika ont mer sen jag kombinerade kost med Yogaövningar.

Men nu är inte det här någon kamp om vem som har rätt eller inte. Ser dock att du missat mina första inlägg eller inte läst alla i alla fall. Sa redan tidigt att där inget annat hjälper måste man naturligtvis förlita sig till operation eller mediciner som dämpar värk. Upprepar dock att det är väl bättre att klara sig med ändrade livsmönster och kost där det fungerar i första hand, och om sånt inte fungerar så förlita sig till medicin. Det ena utesluter inte det andra liksom.

Men skit samma. Jag har gett min bild och min uppfattning av smärta och värk och hur jag hanterar det. Sen hur du gör är upp till dig :-) Det är ju inte mitt fel att du har värk och ont, och inte mitt fel heller att jag funnit sätt som är bättre än vad svensk sjukvård kan erbjuda mig och mina behov :-)

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 22:59

Så bra att du funnit din lösning :-) Ja, som jag sa tidigare, varje smärtproblem och varje person är ju individuellt hur man upplever det. Svensk sjukvård med sin vanliga skolmedicin har inte hjälpt mig på något sätt medan alternativa medel gjort underverk, vissa krämpor botade och andra lindrade :-) Finns en gammal devis "du är vad du äter" som jag först testade men det var bara skit till en av mina mentorer gav den indiska motsvarigheten "du är vad du kan tillgodogöra dig" dvs att olika människor kan bryta ner vissa ämnen olika bra och effektivt. Så för min del är det bäst att äta mat som är antiinflamatoriska för att hålla imunförsvar och kroppsfunktioner så bra som möjligt. Sen fysisk aktivitet för att upprätthålla rörlighet och vighet samt muskelstyrka för att stödja leder och ligament.
Finns ju inte patentlösningar utan lösningen måste ju komma från hur man är som person, vilken livssituation man har, vilka skador och vilka krämpor man har. Så, skolmedicin kanske passar en del medan kinesisk eller indisk medicin passar andra bättre.

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 23:08

Oj, nu blir jag anfallen från alla håll. Började mitt deltagande här med att delge min åsikt och min erfarenhet, men tydligen så är den "fel". Hujeda mig som inte håller med er andra, fy på mig för att jag mår bättre av alternativa metoder.

Och nej, jag har inte jämfört Ischias med något annan smärt och värkproblematik.

Verkar som alla väljer att frånse delar av det jag säger och bara hugga på valda delar.

Men upprepar, varje individ och varje smärta är individuell och måste väl behandlas på sätt som passar bäst för den personen.

Sen får ni ursäkta om jag anser att livsstil och kost kan lindra och hjälpa i de flesta fall. Det var väl det den här trådan handlar om, dvs hur vi olika deltagare ser på smärtan och den lindring som erbjuds. Anser att Indisk och kinesisk medicin är steget före skolmedicinen när det gäller smärta och värk.

Tyck vad ni vill, är ni nöjda med skolmedicinen så var det. Men gnäll inte på mig bara för att jag inte tror på skolmedicinen i de flesta fall, i en del fall bra men oftast inte. Känner tillräckligt många som funnit hjälp på samma sätt som mig för att vara rätt säker på att livsföring kan bota och lindra. Är övertygad om det, men därmed inte sagt att det är så i samtliga fall men i rätt många.

Skickat av: Jubbe063 06-11-2012, 23:14

Ja, det är mina sista ord i den här tråden. Jag vill inte hamna i dispyt eller slå varandra i huvudet om rätt och fel.

Min åsikt och mina erfarenheter har jag delat med mig av. Sen vad ni tycker om det är upp till er.

Har tyvärr fått erfara denna kväll att har man annan åsikt än skolmedicin så blir man villebråd som alla får hacka och slå på.

Fortsättningsvis kommer jag inte att berätta om egna erfarenheter, för ingen verkar ju intresserad av att höra hur andra har det och löst det. Jag vet att det fungerat för mig och rätt många andra och det är guld nog för mig.

Skickat av: pejori 06-11-2012, 23:20

Det är ingen som varken anfaller eller slår dig i huvudet.
Men slår du dig för bröstet med att du blev hjälpt av alternativa metoder och därmed tror du har universallösningen, får du räkna med mothugg.
DU blev hjälpt, men det innebär inte att det fungerar för merparten, eller ens hälften, då smärttillstånd har mycket stor spännvid.
Att därmed påstå att majoriteten skulle bli bättre är att ta i.
Du har inte en susning om, hur vi andra lever eller äter, du kan bara anta att du äter "rätt" och andra äter fel.

Nej, jag har inte reumatisk värk, men däremot har jag inlevelseförmåga när det gäller olika smärttillstånd.

Skickat av: Anma 06-11-2012, 23:22

Det har inte varit min mening att slå dig på huvudet om rätt eller fel.
Tråkigt att du tar det så.

Däremot tyckte jag att det var en intressant diskussion.

Det som också var intressant att du bara tog upp smärttillstånd som i de allra flesta fall ändå är övergående/går i skov.

Men om du inte vill ta diskussionen så är det ok.

Ha en bra kväll!

Skickat av: kerstin z5-6 06-11-2012, 23:25

Det finns smärttillstånd där varken skolmedicin eller alternativa mediciner fungerar.Helt klart.Vissa blir bra på en metod ,andra på en annan,men det gäller ofta kroniska smärtor.

Vid mer akuta -men kanske långdragna har vi en arsenal..men ibland räcker inte ens det.
bedrövligt tycker jag.

Smärtutbildade ssk bör numera finnas på varje större sjukhus.men det finns fortfarande mycket att göra inom området.

Skickat av: Skruttis 07-11-2012, 09:48

Det är så sant som det är sagt!
Om det vore så enkelt som att ta ett par tabletter och bli smärtfri. Vilken önskedröm.

Dessutom har somliga, jag själv t ex, periodsvis - beroende på läkare - svårt att få smärtlindring i den utsträckning som jag behöver. Allt p g a deras personliga värderingar.
Av någon anledning så verkar det som - i a f där jag bor - det tydligen är värre att ha endast ett psykiskt jobbigt tillstånd än att ha ständigt kroppslig värk som även leder till psykiskt lidande, då psykvården gladeligen skriver ut morfintabletter till höger och vänster som sedan en stor del av säljs på gatan.
Är det fler än jag som upplever det så?

Jubbe063, nu vet jag inte om du fortfarande läser här men om du gör, fortsätt gärna skriva om alternativ medicin.
Själv har jag provat på en del alternativa metoder och är inte främmande för att testa fler. Vad som helst bara jag blir bättre.
Är man tillräckligt dålig så är det också lätt att bli så desperat att man provar vad som helst och då tycker jag det är bra om metoderna diskuteras öppet.

Jag blev lite upprörd över vad Chili skrev och det är nog till viss del för att jag är urless över att få höra från personer runt omkring mig som bara har vad jag kallar "trivselvärk" hur man ska göra för att bli bättre samt att de minsann vet vad det innebär att ha ett helvete.
Med trivselvärk menar jag träningsvärk, blåmärken, kortvariga smärttillstånd, inte mer ont än att man kan sova bort det, huvudvärk som försvinner när man tar en alvedon mm mm. OK, det gör ont det också, men det är ändå något helt annat än att leva dygnet runt/året runt och aldrig bli bättre.

Skickat av: pejori 07-11-2012, 10:08

Håller med där, det står mig upp i halsen.
Alternativmedicin har väl samma utgångspunkt som gammal skolmedicin.
Att i första hand lindra och bota sjukdomstillstånd och smärta.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 07-11-2012, 10:09

I Tyskland blandar man ju ofta skolmedicin med alternativa methoder och det gillar jag.

För många år sedan fick min mamma trigeminusneuralgi och det är en hemsk värk. Det enda hon fick var tabletter som hon mådde fruktansvärd dåligt av (som fortfarande skrivs ut) eller en operation men då måste hon räknar med att ena ansiktshälften hänger.

Jag hämtade henne till mig för jag kunde inte längre med se hur hon plågades.

Vi var bl an hos en homöäpath och han skulle försöka (lovade ingenting) att hjälpa henne. Och efter ett tag blev hon bättre så att hon äntligen också fick komma till sin höftoperation. Jag pratade med läkaren och överig personal och visade hennes alternativ medicin och förklarade att hon måste även på sjukhuset fortsätta med den. Var ingen problem.

Kerstin det vore bra om man hade tillgång till en fungerande smärtmottagning. I Göteborg fungerar det i alla fall inte.

För omkring 10 år sedan fick jag remiss till smärtmottagning på SU. Träffade en gång en sköterska och vi gick igenom allt inför ett läkarbesök. Men den väntar jag fortfarande på......

Efter 11 månader fick jag remissen tillbaka där dom skrev att dom tar bort alla som har väntat ett år och längre tas bort och så skulle dom börja på nytt.

Smärtmottagning på Östra tyckte min husläkare är ingenting för mig för där skall man bara lära sig att leva med värk/smärta. Och som han sa, det hade jag lärt mig så bra själv under alla år.

Akupunktur kan jag inte heller ta, jag mår bara dåligt av det och får en fruktansvärt huvudvärk.

Elisabeth

Skickat av: pejori 07-11-2012, 10:30

Min erfarenhet av smärtkliniken är heller inte positiv. Elisabeth.
Tycker dom är lite fyrkantiga i sitt tankesätt.

Alla metoder passar inte alla, därför finns det ett stort utbud, både inom skolmedicin och alternativa metoder.
Det viktigaste är att må såpass bra, att man orkar med att testa dom andra alternativen.
Visst är det så som någon skrev, att långvarig smärta kan leda till depression och nedstämdhet.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 07-11-2012, 11:19

Det är väl självklart. Ingen blir glad av att alltid må dåligt.

Skickat av: gunsta 07-11-2012, 12:13

Så trist om den här intressanta och lärorika tråden skulle 'dö' - jag har läst allt med stor behållning och det jag kan konstatera är: att vi alla är olika med olika utgångslägen. Svårt men mycket intressant att jämföra smärttillstånd, det jag upplever som svårast är hur jag ska förklara hur ont jag har och vilken typ av smärta det är. Jag hoppas tråden lever vidare ....

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 07-11-2012, 14:29

Gunsta jag har alltid haft svärt att förklara hur det gör ont.......

Sen är det ju så att vi alla är olika och att vi också tål olika mycket värk/smärta. Jag har levd med värk i så många år att det tillhör mitt liv, jag funderar inte längre hur det gör ont. Det bara finns där. Men om det kommer nåt nytt, nåt man inte känner igen, då börjar man att tänka.

Jag minns en resa för ca 25 år sedan till Canarieöarna. Jag åkte dit varje vinter för att få lindring och för att kunna jobba resten av året. Sparade som bara den för att kunna göra det.

Dom första 10 dagar mådde man t.o.m. ibland sämre men sen då..... då vaknade livet.

En kväll skulle vi några stycken gå ut. Jag kände mig bra ( ja bra för mina förhållande), piffade lite till mig och när dom andra hämtade mig så tyckte alla att jag strålade så mycket....

Klar,t jag mådde bättre för första gången, och hade helst kramad om hela världen. En trevlig kväll blev det också med mycket dans. Jag dansade så länge det gick, älskade det. Även om en arbetskompiss tyckte det vore bättre att gå till friskis och svettis än till buggkurs.

När jag berättade det till min fibroläkakre på SU, så hade han samma inställning som jag. Det var en läkare som man bara kan önska sig. När han fick ett annat arbetsområde var många ledsna här. Första gången jag var hos honom, tänkte jag bara, var ha<r jag hamnat här.....

När han bad mig att sitta ner, så tittade jag runt. Det fanns bara mappar, pärmar osv. Visste inte vad göra men det såg han och flyttade några mappar. Och när4 jag satt där så såg jag bara att han hade 2 olika Strumpor på sig. Jag tänkte. bara härifrån

Men jag tog en tid till av honom och då började det att vi tyckte om varandra. Han om mig som pa<tient och jag om honom som läkare.

Nu glömde jag skickar det

Elisabeth

Skickat av: gunsta 07-11-2012, 15:06

Elisabeth!
Det där känner jag igen - just den där känslan och tankesättet som du beskriver så bra. När jag skrev mitt inlägg tyckte jag att 'jag har väl inte ont' - fast jag i morse konstaterade att det var en 'dålig dag'. Ändå tyckte jag att jag inte hade ont - hur ont ska jag ha för att ha ont s a s?

Undrar också hur det skulle kännas att inte ha ont på riktigt

Skickat av: pejori 07-11-2012, 15:58

Det vet jag Gunsta.

Mår alltid bättre i värme och fick en resa, när jag fyllde år.
Hade dessutom fått "bra tabletter" utskrivna.
Vaknade på reseorten och insåg att något fattades.
Tog ett tag att komma på vad det var.
Värken var borta!!!!

Man lär sig, att den ligger i bakgrunden, nästan som en "sambo"
Det är när dom sämre dagarna kommer, man inser att "pillerburkar" är bra att ha som backup när det kniper.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 07-11-2012, 19:06

Pejori after en dag var aldrig min värk borta, tog nästan alltid 10 dagar. Men efter du då levde kärringen upp......

Men den där läkaren jag pratade om var helt underbart. Jag kom i kotnakt med honom när jag till allt annat elände också fick fibro. Han forskade i det mycket och tog hand om oss på sitt sätt.

Han sa till mig i ett tidigt skede att vad ja en upplever, vita nöss i rummet som inte finns, telefonden som ringer men inte gör dt osv, han så är det inte fel på mitt psyke, Lät inge kommer och säger att det är ett psykist sjukdom. Den där mannen har hjälpt mig så mycket, nu finns han tyvärr int elängre men jag tänker ofta på honom. För han hjälpte mig .....

Skickat av: pejori 07-11-2012, 19:56

Litet missförstånd där.
Det tog några dagar, innan effekten kom.
Tyvärr kom värken fort tillbaka, när jag kom hem till nyår..
Varma somrar, mår jag rätt bra, även om jag här hemma aldrig blir helt smärtfri.
Men på sommaren lever jag upp.

Skickat av: gunsta 07-11-2012, 20:11

Det är min erfarenhet också, förra året mådde jag bättre då vi hade en extremt varm och torr sommar. I år gick det mesta i moll.

Skickat av: pejori 07-11-2012, 20:19

Usch ja. Kallt blött.
Hoppas på nästa år jag.

Skickat av: Anma 07-11-2012, 20:51

Jag mådde alltid bäst på somrarna. I år mådde jag inte så bra, men hur mycket berodde på vädret eller på att jag var så mycket mer medveten om mitt onda för att jag skulle opereras i augusti vet jag inte. Nu mår jag i alla fall bättre än någon sommar sen sommaren 2002.

Skickat av: kerstin z5-6 08-11-2012, 00:18

Samma erfarenhet här.För mej tar det 3 dygn.. sen blir det bättre och bättre av varmt torrt ej fuktigt klimat.
Så ledsen att ni har så usla erfarenheter från smärtkliniker.men förvånad är jag inte.Jag har inte fibro utan ra och en massa pålagringar av en opererad wiplash som nu är någorlunda men där ra har "ätiit upp" något ..
Längre ner i höften.
Jag ska flytta så fort jag kan.

Skickat av: Trampendal 08-11-2012, 02:47

Det där har jag funderat över. Jag är röntgad på längden och tvären, med olika tekniker och inget onormalt hittas (förutom "gamnacke"),
men då ligger man ju alltid och det är ju jättedumt, smärtan är ju, för min del, minst när jag ligger. Stå, sitta, gå och vara i rörelse
är ju det som ger problem.

Men om det skulle vara så som du beskriver, med ryggmärgsvätskan, finns det då också behandling mot det?
Annars känns det ju rätt meningslöst att veta varför man har fibro, men ändå inte få hjälp,

Om du kan hitta info och länka blir jag glad.

Skickat av: Elisabeth-Västkustkolonisten 08-11-2012, 08:29

Många som har fibro har ju också RA, som jag. Och vår fuktiga Göteborgsklima är då inte bra men vad göra. Jag mår inte heller bra när det är för varmt

Skickat av: Anma 08-11-2012, 11:07

Ungefär efter halva på denna film (efter undersökningen av pat.) pratar de om forskningen ang fibro. Annat också tror jag, minns inte vad, det var ett tag sen jag tittade på den. Mycket intressant är det i alla fall.

http://urplay.se/166279

Skickat av: Trampendal 09-11-2012, 00:16

Tack!

Skickat av: Trampendal 09-11-2012, 01:21

Nu har jag sett hela inslaget och jag hoppas verkligen att de får till den där studien.
Min erfarenhet är precis den att problemet sitter i nacken och att det är nån slags
påverkan på "flödet".