Grattis!

Cobra-gruppens målningar tyckte jag mkt om o liknade Chagall.
Förstår att du inspireras av båda när jag ser dina alster.

Appropå olika talang/stilar så är idoghet ngt som inte får underskattas.
Michelangelo är ett bra exempel även om han var ett underbarn också.
Det tog honom nästan 2 år att bli klar med taket i Sixtinska kapellet och han höll väl nästan på dagligen.

Det är alltid intressant med bakgrunden till skapelser.

Själv har jag länge varit intresserad av bild/foto/konst men då jag återvände till naturen med kameran så fann jag oändligt med skönhetskombinationer

Grattis från mig med förresten!

Vad kul Grattis

Så härligt, barnbarn är verkligen livets efterrätt...

Silos,

Det har varit ett ståhej med allt också idag. Maken forts. att jobba också idag, men det var visst viktigt, men jag begriper mej inte och gör mitt hemmajobb,...men jag tänker på änglar ---- jag tror nog att de vill att jag målar dem också. ---- De tycker att nu räcker det med skisser utan visa människorna hur vi kan se ut---

Änglasnack ---- och ----docksnack.... huj, huj ---- det ska hinnas med.

På tal om spöken --- låt inte de känsliga dockorna höra detta ---- men egentligen är det inte så skrämmande, men du känner ju vad dina dockor klarar av ----- hoppas de får ett gott skratt.

När jag var liten och bodde i den lilla stugan där åskan kunde bränna proppskåpet så brukade min mormor Olga, bo hos oss 2-3 månader och då hjälpte jag ju henne att samla växter och några konstiga rötter.
Mormor hade svårt att gå med sina onda och gamla ben och hon hade bara en sån gammal krycka, som hon petade i alltig ----- vad det nu skulle vara bra för ---- visste jag inte då.

Den sommaren som kom, var jag 6 år gammal och till hösten skulle jag börja gå i skolan.
Mamma och mormor brukade berätta hiskerliga historier när de trodde att jag sov.
hon berättade om att åskan hadde slagit ner hos någon och träffat en gubbe och sedan fanns ingen gubbe kvar --- endast hans stövlar ---- Oooj som de skrattade åt det, men man skulle ju begravas, men hur gör man? -----Joooo, de samlade ihop skräpet runt stövlarna och begravde allt i en kista.

Prästen hade hållit ett bra tal om den gubben och önskat honom välsingelse på sin färd i himmelen, då sa hans dräng att det var gott att bli av med honom och kvickt gick det till, men stövlarna ville drängen ha för om gubben är i himmelen, så behöver han inga stövlar, men det behövde drängen....
Det blev inte klart för mig hur de gjorde med stövlarna, jag hadde somnat.

Nästa dag hade min pappa hittat på lite dumheter igen, det var han bra på. Mor hade lagt tvätten i farstun och pappa bad mig hämta ett lakan utan att nån ser det. så jag gjorde det. Pappa hade svart färg och han målade ett spökansikte på lakanet. Ucsh, det var lite otäckt ansikte, inre sådan som jag såg hos spöken.
Efter kvällsmaten brukade mormor gå på ytterdasset och det var på väg att bli lite mörkt.
Pappa paxade på sig "spöklakanet" och sade till mig att när vi är framme vid dasset så skulle jag öppna dörren och pappa skulle skrämma mormor..

Jag drog upp dörren och spöket pappa gav sig hiskerliga ord och flaxade med lakanet. mormor blev sååå rädd att hon glömde hålla fast sig när hon skrek och då kom mamma och var arg, men mormor satt fast och kom inte loss ur dasshålet.
Vi drog och slet, men däs satt hon, men att skrika åt andra började hon skratta så vi hörde hur skiten flög.

Mamma tvingade pappa att krypa under dasset på baksidan och putta på, så fick vi loss mormor till slut.
Oj. oj oooo som vi skrattade allihop utom pappa som försvann illa kvickt med sitt metspö till sjön tills det hela hade lagt sig. Pappa fick skrura rent lakanet och jag hjälpte till men färgen hadde fastnat och mamma blev arg. Efter det satte sig mormor på dasset dörren öppen eller att min syster skulle bevaka under tiden.
Mamma låtsades att vara arg, men när vi alla inte kunde hålla oss för skratt så det blev en historia som mormor sedan berättade till andra i släkten.

----Vet du varför elefanter har snablar?
----Nej.
----Därför att det är så svårt att trumpeta med svansen.
Ha en bra natt, Silos .......fuchian ....



Jag som bara väntar och väntar att få bli mormor!!!!
Min väninna säger att de är så goa, men inte hela tiden. .. fuchian ....

Tack kära vänner för gratulationer!

Och tack Fuchian för att du skriver här,det tycker jag om!
Jag önskar så att flera kom med berättelse från sina liv.

Redigerat av silos: 03-04-2018, 16:20

Älskar dina konstverk!

Det gläder mig!



Redigerat av silos: 03-04-2018, 16:22

Har lagt in bland favoriter

Härligt!

Mina ritade bilder och foton finns här:


Redigerat av silos: 03-04-2018, 16:23

Aqvakul, och Silos

Du märker väl hur bra Silos mår att kunna få respons för sina kontnärliga ideer och dockor och en och annan berättelse delger jag henne från min barndom och lite vitsar.

En sådan goa konstnärssjäl mår bra av det och att uppmärksamma det hela är inte svårt alls för min del, som även är konstnär och har en kreativ fantasi.
Jag tycker att man mår mycket bättre att ge positivt tillbaka, det liksom värmer hjärtat att se någon blir glad.

Jag hoppas att någon av mina kommande barnbarn kan få den sidan och ta över min atelje och allt annat en dag jag inte finns här, men jag tycker att väntan på det första barnbarn känns såååå låååång, även att dottern har gett mig lite vibbar om den saken. .... fuchian...

Grattis till lilla barnbarnet Silo!
Ännu en liten att skämma bort med fantastiska sagor!

[quote Glad!

Redigerat av silos: 23-01-2024, 23:42

[attachment=54114:Happy_day.jpg]

[attachment=54116:Love_1.jpg]

Det är skönt när livet för mig åter igen har blivit ljusare efter "Deppians" besök...

Redigerat av silos: 03-04-2018, 16:24

Vad skönt Silos Vilka glada konstverk, härliga färger

Tack ängsvädd
Det är märkligt hur smärtan kan vara förlösande,så har det alltid varit för mig.Om detta skrev jag i mitt nya tråd Mit inre.

SILOS,

jag börjar med dagens vits; ----Vet du varför det är så svårt att hitta i en lövskog?
---- Nej.
----Man ser inte ett barr och det finns inte en kotte att fråga.

När jag var ca 5 år, så hade jag hört om att nåt barn hadde blivit död och drunknat i den stora ån som vi fick åka med cyckel för att tvätta mattor på sommaren. Vi hade tvungna att ha gamla stövlar på oss i vattnet för det fanns sådana gråa odjur som hade sax istället för händer och de knep på en att man skrek, de hette visst kräftor, fick jag höra.
Vid den stora ån fanns det en sjö och det var sand och man kunde gå en bra bit innan vattnet nådde rumpan, längre än så fick jag ju inte gå och inte då när det blåste så att vågorna rullade in mot land.

Lite längre bort hade det hemska hänt med barnet. De gamle sa att man måste nog lära ungarna att simma så de inte bli rädda och kan simma i land.
Min pappa hade ju varit en sjöman och han kunde simma långt. När jag var lite mindre, fick jag ligga på hans rygg och hålla honom om halsen när han simmade iväg med mig. Jag ville ju så gärna lära mig simma, men ingen hadde tid.
Jag satt på gäsgårn och grunnade på en lösning, för jag visste att om jag grunnar ordentligt --- får jag svaret. Framför mig började storbondens veteåker när det blåste så där lagom. När jag blundade, kunde jag se det som en sjö .... Javisst, nu kom svaret! Snabbt som attan lossade jag byxorna (de var mormors gamla underbyxor med ben, men de räkte upp till halsen på mig.) jag fick ha dom för att mor tyckte att jag var värre än grisen att skita ner mig, men det tyckte ju inte jag.
Sagt och gjort! helt naken gick jag över staketet till veteåkern och blundade och gjorde simmrörelser med armarna och sprang runt. Ibland damp jag ner och det bara rykte omet, men jag upp igen och gjorde nya försök.
Plötsligt kände jag att någon drog upp mig i mina flätor och där stod den storbonden och var nästan lila i ansiktet. Han skrek för fullt, men jag vet inte hur det kom sig, jag hörde endast min mor som bad om ursäkt och niade flera gånger åt bonden. jag tvingades att niga också och be om ursäkt. då rann sinnet över och jag skrek --- fattar inte herr bonde att barn måste lära sig att simma för att inte drunkna!!!! Mamma slängde ner mig på marken och sade att nu ska jag be ursäkt, för man får inte skrika åt dom äldre.
Bonden såg så belåten ut att jag blev ändå mer arg och steg upp och sparkade honnom i knäet så att han damp ner i veteåkern, men nu gällde det livet ..... jag sprang så fort jag kunde och upp i rönnbärsträdet dit ingen annan kunde klättra upp.
Det blev rätt mörkt och jag var hungrig och rev mig för fullt för alla myggbett och andra skavanker jag fått från denna batalj.
Snart förstod jag att jag kanske få hänga i träet hela natten, så jag smög ner och gick bakom laggorn och kröp ihop hos grisen. Hon bara grymtade lite och vi makade på oss så att jag blev varm när grisen välte sin mage över min kropp. Vi var ju kompissar även att jag fick inte ha grisen fri längre, för hon skulle bli stor och slaktas till jul, men det ville jag inte veta av.
Detta var berättelsen om mitt första försök att lära mig att simma.

Vilken bra berättelse du skrev,den tycker jag mycket om!