Hej Silos,

Har saknat dig ..... Hur har du det? Har du börjat att lära ut dockorna i skolan?

Just nu har jag ingen historia att berätta, men jag får ta och samla mig till det, det finns hur mycket som helst jag var ju en rackarunge som barn, fastän snäll sådan.

Jooo det var då när jag hade börjat skolan och var i första klass som det hände en sak som då var inte en rolig sak, men såhär efteråt kan man småle åt det hela.
Skolvägen gick genom bondens hagar och sen var det skog med en smal stig innan man kom till landsvägen och där mittemot var min skola.
När bonden hade sina djur i hagen, så gällde det att lurpassa på oxen, för den var folkilsk. Många gånger fick jag springa så att skomockorna flög när han fick syn på mig och började jaga mig.

Det blev bättre till vintern, men det fanns ju så mycket snö att även mina mamelucker blev blöta.

Det var fler klasser i samma sal som vi ettor och det blev lite pauser när man hade gjort färdigt det som vi skulle göra. Jag hade lärt mig att läsa och räkna redan innan, så det var lite tråkigt ibland och då ville jag
helst drömma mig bort.
En snöig dag blev det ett paus och jag såg hur frosten hade gjort mönster på fönsterrutan. Hur det nu kom sig så rätt som det var stod jag och lutade mig mot fönstret och drömde om att de stora flingorna var små änglar som dalade ner och frosten var deras verk.
Jag ville vara med dem och mitt sinne vandrade ut genom fönstret och dansade tillsammans med änglaflingorna.
Helt plötsligt kännde jag hur lärarinnan tog tag i min långa fläta och drog mig fram till sitt ställe och skällde på mig. Jag varken hörde eller fattade vad hon skrek om, men då fattade jag mod och med mina stora kängor tog jag sats och sparkade henne på smalbenet att hon skrek till och vek sig.
Det blev full kalabalik. De andra barnen fick sluta för dagen och jag fick stanna kvar. Jag tänkte att hur dum kan en lärare vara som inte fattar att änglaflingor är ju så vackra. Det kunde hon inte. Hon följde mig hem och berättade till mamma vad jag hade gjort, samt visade sin strumpa där det hade gått sönder.
Mamma fick betala strumporna och bad om ursäkt och ville att jag gör det också, men då sade jag att är hon så dum så då kallar jag på trollen som får steka henne.
Som tur var, flyttade vi och jag kom till en annan skola.

Vilken dum nucka, sa pappa utan att mamma hörde det. Hann du inte ge en spark till?? pappa småmyste.

Jadå, Silos, ibland (rätt ofta) har fantasin skenat iväg på en sån unge som jag var.

Jag ska berätta fler historier som jag varit med om flera gånger.

Ha det så gott! .... ...fuchian....

Vem vet……

Redigerat av silos: 24-01-2024, 00:14

Silos,

Det var fin bild och välstädad också hos din docka. Det är synd att du inte kan göra mer i skolan, men har du gillat det? Finns det nackdelar?

En sak som Aqva och de andra diskuterar är stavningen, min och Mottis. Enl. han är vi de sämsta i hela forumet arr stava och vi skriver så att det går inte ens att begripa...... Då ska jag fråga dig om du har begripit det jag skrivit till dig?

Detta gör att man börjar tappa sugen på det hela, även att jag har haft flera bra diskussioner med ett antal tjejer och fått hjälp att orka med.

Jag ska skriva något om min barndom, men just nu är det lite torka, annars är det nog så att de fattar inte texten pga att de inte har haft det liv vi har haft, både du och jag, för det öppnar fler fönster ut och där hänger dom inte med.
Jag ska nog inte känna mig så eländig för har fått från flera små PM där de tycker att jag har en mångsidighet som dom mesta inte har.
...Fuchsian .....

Redigerat av fuchsian: 14-11-2010, 18:51

Silos, du är en riktig tjatmoster men en go sådan. Sen finns det inget "vi o dom"på odla. Bara olika åsikter. Men det vet du ju. Den enda sidan du skall välja är din egen. Förresten, snart kan du väl regentlängderna på dina fem fingrar?

Olika åsikter….

Redigerat av silos: 24-01-2024, 00:24

Silos,

Mycket nöje med Maria Stuart, hon var en ovanlig kvinna och hennes öde var också sådan, men hon hade inte alltid den styrkan hon skulle behövt.
Kanske som tips, efter Maria skulle du läsa om Elisabet 1, som regerade då i England, samtidigt levde dessa 2 kvinnor ett facinerande och omväxlande liv.

Tänk vad kunskap gör för ens själ.....

Du sak inte ta någons sida, utan vara den du är fullt ut, jag ber inte om det och det vore ju alldeles fel och egoistiskt av mig och det har inte ens fallit i mitt sinne, du ska ha din frihet med allt och ingen ska störa dig, endast ge dig massa kramar, tänk på det, vännen. Det finns dom som inte fattar/kan inte läsa, när jag berättar mina små händelser till dig, men ju kan. .. Fuchsian ....

Redigerat av fuchsian: 01-11-2010, 09:45

Tänk så mycket jag har att läsa nu när mina ögon åter har öppnats åt historian,vilket var mitt favorit ämne i skolan!
Kunskap som tas in genom hjärtat är underbar kunskap! Och du är min själsfrände där!

Egentligen tror jag inte att jag har tagit någons parti 0ch jag har inte uppfattat att du skulle vilja att jag gör det! Du är du och jag är jag OCH ALLA är vi människor tillsammans med allt som det innebär och det är FANTASTISKT att få leva här på våran jord!

Jag har inga som helst svårigheter att läsa det som du skriver!!!

Min alldeles egen inre lektant är på besök idag,men nu måste städtanten ta vid!

Redigerat av silos: 03-04-2024, 01:03

Hej Silos,

Jag lovade dig en berättelse, men denna gång berättar jag om en unik person som levde på 1800-talet i södra Bayern, nämligen kung Ludwig den 2; av Bayern.

Vi hade åkt till syd-Tyskland åter igen, för att vi trivdes så bra där. Naturen med bergen är mäktig och folket mer lugnare och vänligare av sig än i nord-Tyskland. Där fanns ju så mycket historia.

Jag har läst en hel del om denne kung och hans öde och besökt de slott som han byggde under sin livstid och som blev hans fall och död 1886.

Vi stod i en kö för att besöka hans sagoslott Neuschwanstein (som är modell till det i Disneyworld)
Jag har inte gillat köende och därför smet jag vid sidan om och hamnade på ett yttervalv och det var svalt, så jag satte mig ner och tankarna vandrade runt.

" - Jag hör en suck och en till och blir orolig att jag stör någon, så jag satte mig bakom en pelare. Från en dörr kom det ut en man. Han hade en mörkblå, gulddekorerad morgonrock på sig. Han såg sliten ut och var otympligt tjock. Han lutade sig mot valvets kant och tittade ner till sitt fäderneslott och suckade.
Han tänkte tillbaka till den tid som han sprang med sin lillebror Otto i den slottets trädgård och lekte.
Hans mor satt på en bänk under ett nerhängande träd över vattnet och matade svanar. Båda bojkarna sprang dit och ville också mata svanar, men modern tog endast upp Otto i famnen och brydde sig inte om sin äldste son. Så hade det varit så länge han mindes. Modern slösade sin kärlek endast på Otto, som var ett soligt och gladlynt barn.
Där levde Ludwig som en fånge. Fadern skulle tämja pojkens "svaga sinne", som det hette, men Ludwig var en konstnärssjäl och ikke så lätt att komma åt.
Han fick sova uppe på ett torn i det gamla slottet. Han fick endast en madrass, ingen filt över sin nattsärk.
Han var livrädd i mörkret och fantasin var den som delvis blev hans räddning.
Det lilla han kunde smuggla in av skriv-och ritverktyg, ritade han allt som han drömde om i sin ensamhet. Han fick den enklaste kosten, som den minsta dräng, men amman hade ett gott hjärta och smög med brödbitar och det hon kunde åt pojken när fadern låste in honom för natten.
Så levde han under sin uppväxt, den känslige pojken som drömde om stora balsalar och vackra kläder och framför allt - gott om mat.

När han fick lite pengar, sparade han dem tills han kunde köpa en underbart vacker broch till sin mor och när han var ca 17 år hade han fått ihop pengarna och fick insmugglad den vackra gåvan han skulle ge till sin mor på hennes födelsedag.
Stolt och glad gick han till sin mor som satt vid sjön, som vanligt med Otto och han gav sin mor gåvan.
Hon tittade på den en stund och sedan slängde hon den i sjön. Ludwig hade bett juveleraren att sätta de ädelstenarna så att det blev som en svan, mors älskningsfåglar.
Då stängde Ludwig sitt sårbara hjärta.

Hans far kunde inte bli näste kung pga. sin älskarinna och farfadern dog hastigt.
Som en dag till en annan, blev han en kung. Inga kunskaper ägde han, de som hjälpte honom, lurade honom, men nu skulle han bygga sitt eget slott!
Det blev denna Neuschwanstein, svanen. Men samtidigt påbörjade han flera byggen, och till slut byggdes det minst 4 stora slott och befolkningen var glad att få arbete och lön.

Men detta sågs inte med blida ögon av särsilt av hans farbror. Lillebror Otto hamnade på madrasserad psykhus där han levde till sin död i början av 1900-talet. Han blev psykotisk vid moderns död.

Åter riktar jag uppmärksamheten åt gestalten som står endast få steg från mig. Han ser att vakterna är ombytta och att han ska på en resa som Farbror Otto har ordnat för att han ska få vila. Han lider av sina dåliga tänder och sin fetma och han känner sig som att allt var ju förgäves, uppgiven, ledsen och framför allt förstår han inte att hans slottsbyggande har stoppats.
Han känner en smärta i hjärtat för hans bästa vän har svikit honom. Han som komponerade alla de sägner från trakten och levde med Ludwig i hans favoritslott, Linderhof, med den underjordiska grottan. Vännen hette Wagner och hade gift sig med en kvinna.
Detta svek kunde inte Ludwig förlåta även att han älskade honom av hela sitt hjärta.

Det hörs hästhovar och ryttare som kommer mot slottet (Neuschwanstein) där han hålls som fånge. Han kan inte förstå hur det hela ligger till.
Oroligt drar han i sin morgonrock tätare om sig. Natten är dimmig och det är svårt att se ut.

Endast jag vet, att han har bara 3 dagar kvar att leva. Att han lönnmördas med skott i nacken, order av hans farbror som tar titeln kung av Bayern. Jag sträcker min hand mot honom och ett ögonblick ser vi varandra i ögonen. Hans klarblå ögon visar förvåning, mina tårar bara rinner och rinner och jag blinkar till."

Då känner jag en försiktig hand på min axel, bakom mig. Det är min make och jag ser inte länge den nu 44-åriga kungen.
Jag har missat visningen, men vad gör det. Ett möte över 100 år sedan skulle jag inte velat att missa. Han fångade mig med de platsminnen som fanns just där.

Detta tänkte jag berätta till dig och den som vill läsa detta.
Har varit facinerad av honom och släktets öde sen jag först kom ner till Bayern. ....Fuchsian.....

Tack Fucshian för denna underbara och sorliga berättelse!Jag tycker verkligen mycket om den!
Att du kunde få till dig allt detta,DET är helt fantastiskt!!!

Men det är så här jag fungerar och är tacksam för den förmågan att kunna "läsa av platsminnen" som hänt långt tillbaka. Det är som "tidsresor" över tid och rum. Har alltid haft denna förmåga och under årens lopp har jag nertecknat en hel del av dessa. Detta har hänt på riktigt, men mina minnen är endast mina.
Denna, som du fick idag är en kortversion av det hela, men jag tyckte att den dock gav det den skulle.
Min make är van vid dessa ..... s.k. "uppehåll" då jag känner in mig. ....Fuchsian.....

Jag kände en kvinna som också kunde se platsminnen,men hon har tyvärr vandrat vidare....

Det är inte så vanligt ens bland medierna, men jag har detta och det klickar inte när jag får den infon och jag är nog så skeptisk att jag kollar om det stämmer med plats och person. Sen det privata att känna och se dem är så individuellt och har fått det bekräftad av min mediumlärare att jag äger den gåvan.

Egentligen handlar det om psykometri, men på djupare plan och har registrerade platsminnen från tusentals år tillbaka. ... Fuchsian .....

Redigerat av fuchsian: 14-11-2010, 18:49

Dag efter dag….

Redigerat av silos: 24-01-2024, 00:07

Oj oj oj så många besökare det har varit i denna tråd!

Titta så ledsen en av mina gamla dockor är!

Redigerat av silos: 24-01-2024, 00:22

Silos,

Jag har inte just nu nya berättelser åt dig, men det kommer väl när kreativiteten rinner till.

Jag har börjat med min bokmanus och helt uppslukad av det. Vi kunde rädda de 200 sidorna som jag hade skrivit tidigare, så jag måste gå igenom det också.
Annars går det sin gilla gång här hemma.
Planerar också nästa års blommor och andra växter.

Jag önskar dig ro i själen, ta till dig Gud för han finns redan i ditt hjärta. . ... Fuchsian ....

Nu är det jubel i dockhemmet!

Redigerat av silos: 24-01-2024, 00:20

Redigerat av silos: 03-04-2018, 16:10

Nu är Doris här.Han ser ut som en pojke,men inom sig är han en flicka så därför ville han heter Doris.

Redigerat av silos: 28-10-2020, 20:09