Man orkar verkligen inte som skadad att gå ut och informerar och så vidare.

Christa tänk bara den kamp man har sedan med bilförsäkringen, här tog det 10 år och 4 pärmar fullt med papper.
Sambon sa ofta att ett ben i gips vore mycket bättre för då blir man inte heller ifrågasatt.

Elisabeth

Vad det gäller whiplashskador har farten inte så stor betydelse. Jag stod still med foten på bromsen, bilen drämde in i mig i kanske 50km/h eller så. Ingen, inte ens jag, skulle då direkt efter krocken påstå, eller ens tro att jag var allvarligt skadad.

RTP finns och diverse specialiserade nackskadeförbund, men de har faktiskt lagt kruten i att få adekvat vård istället för att lägga ut pengar och tid på information till friska människor.
Du om någon (som det verkar utifrån dina inlägg) vet ju hur det är att kämpa mot en en sjukvård som är helt oförstående inför ens symptombild.

Jag har ändå haft tur, mitt försäkringsärende var klart på 2 år, behövde inte ens kämpa. Ingen läkare (men någon enstaka sjukgymnast) har ifrågasatt att jag haft smärtor. Problemet är att ingen kunnat förklara varför.

Jag tycker inte att informationsbiten ligger på patienten i det här fallet, vi orkar inte. Vi har nog med oss och med att överleva.

Redigerat av Anma: 01-09-2012, 07:23

Vad man orkar och kan är väl ändå upp till var och en drabbad. Det ska inte andra skriva dom på näsan. Ansvaret att lära folk köra bil och följa trafikreglerna kan man inte lägga på de whiplashskadade.

Ja Anma har rätt, farten har 0 betydelse..såvida inte bägge står stilla.Glad att det gick på 2 år för dej, tog nog nästan 8 för mej,trots att det var synligt på rtg.
Och beträffande opinionsbildning har nog de flesta med denna typen av skada nog med att släpa sig till o från ett ev deltidsarbete, sova resten av tiden för att orka jobba två dagar / vecka igen.Smärtorna tar för mkt energi.Kanske kan man agera som smärtfri, men då skulle jag vara mest intresserad av att hjälpa nyskadade.

Nej ni har väl rätt, det är bara att acceptera att fler och fler blir skadade. Tråkigt och onödigt är det i alla fall med alla dessa påkörningar bakifrån det kan ni väl hålla med om?

Att farten inte har någon betydelse alls för hur illa skadad man kan bli har jag f öv svårt att tro. Finns det forskning på det?

Har själv blivit påkörd bakifrån 2 gånger men hade tur och fick inga bestående men. Första gången i ganska hög fart och då hade jag fruktansvärt ont i en vecka men sedan gick det över. Fanns inga nackstöd i bilen (hände 1977)

Ja i den meningen att många med svår skada har blivit påkörda i låg fart som Anma medan andra som jag haft frotal kollisioner-nån körde ut från vänster på huvudled i 70+ 70 km..
beror helt o hållet på "tur" eller otur"

Kan det spela in på hur förberedd man är inför en kollision. Framåt ser man ju vad som händer och agerar därefter. Tar t.ex spjärn inför smällen. Har själv blivit lindrigt påkörd bakifrån och det bara small utan att jag sett eller hört något. Man är inte beredd helt enkelt. Om det nu kan hjälpa att vara beredd. Vet faktiskt inte.

nej inte ett dugg.

Stort jättegrattis till dig Anma!
Jag är verkligen glad för din skull. Vad härligt med en ny chans med livet.

Tack för informationen du gav mig om studien. Jag fick kontakt med dem, men avslag.

Skruttis min sambo fick också tillbaka sin egenremiss. Först säger läkaren till honom att han skall skicka den och sedan heter det att han måste ha en specialremiss från hemmasjukhuset. Hur skall han få den?

För det första finns ingen specialist här längre, till det andra behöver han ju då först en remiss från husläkaren till sjukhuset som har långa väntetider.

Ang. hastigheten så gjorde Folksam för flera år sedan forskning ang whiplashskador. Dom kom fram till att hastigheten visst har betydelse.

Min sambo blev påkört av en kvinna som körde i full fart (polisen sa i minst 70 ) på honom bakifrån och kastade in honóm även i bilen framför. Vår bil var som en dragspel fram och bak.

Elisabeth

Jag tror inte att du menar så, men jag tolkar det som att du på något sätt anklagar oss skadade för att vi inte ser till att fullt friska människor kan köra som folk, att ansvaret på information på något sätt skulle ligga på oss.
Jag tänker inte ta en större diskussion om det, men om du tar dig några minuter och tänker efter så hoppas jag att du förstår hur orimligt det är.

Jag tolkade det på samma sätt som du och håller helt med dig.

Hur skulle man kunna det tolka annorlunda?

Jag fick min läkare på vårdcentralen att skriva remiss till en ortoped som i sin tur tog kontakt med studiegruppen.
Det var inte för remissen jag fick avslag utan p g a "samtida smärttillstånd i hela kroppen samt fibromyalgidiagnos", som det stod i brevet jag fick.

Denna, som de flesta andra studier, är ju väldigt specificerade. Denna koncentrerar sig främst på patienter med långvarig huvudvärk efter whiplashtrauma.
Har du sett detta UR PLAY När det gör ont överallt ?
Det är ungefär en halvtimme in i programmet som det blir riktigt intressant. Om Fibromyalgi och dess orsaker.
Sen att ca 60% av de nackskadade även utvecklar fibromyalgi (tack och lov har jag sluppit) gör det knappast mindre intressant.
Jag är övertygad om att den studien är helt rätt ute.
"Kärringsjuka och inbillning". Pyttsan. Har man ont så är det nåt fel. Det enda stället det kan göra ont utan fysiska fel är själen. Punkt slut.

Äntligen håller man på och finna orsaker till olika "oförklarliga" smärtsymptom. Det var på tiden...

Redigerat av Anma: 02-09-2012, 16:01

Jag gissar att de gör en urgallring nu i och med att detta är ett försök.Sådana patienter som du -Anma är ju ganska perfekta som underlag" då du enbart har symtom av wiplash och inget annat som kan blurra till " resultaten
Du har även haft problemet under en (relativt sett) kort tid och inte hunnit utveckla andra biverkningar i så hög grad som de som gått med detta i 20 år..Att man äntligen gör en evidensbaserad forskningsinsats på detta område är ju utmärkt.Lite sent bara.Och jag tycker synd om gruppen som lottats till sjukgymnastik..

Redigerat av kerstin z5-6: 02-09-2012, 18:24

Ur mitt perspektiv är 10 år en hiskeligt lång tid, men det kanske det inte är.
Den gruppen som lottas till sjukgymnastik blir erbjuden op efter studien är gjord. Innan jag visste vilken grupp jag skulle hamna i så tänkte jag att i vilket fall blir det win/win situation för mig, jag får ändå ta del av och vara en viktig bit i något som kommer att hjälpa många andra drabbade i framtiden, och får en op i vilket fall så småningom. Men det kanske inte är så vanligt att tänka så?

Nu har det gått drygt en vecka sen op. Det som kallas muskelminne (men egentligen är hjärnan) har ännu inte lärt sig att det faktiskt inte gör ont att göra så vardagliga saker som att ta en kaffekopp från skåpet, hälla upp och bära koppen till vardagsrummet, öppna dörren, plocka hundbajs, sätta på sig strumpor, kamma håret, lyfta upp posten, ja i princip allt. Kroppen reagerar hela tiden genom att spänna sig och gör sig beredd på att det ska göra ont när jag ska göra något. Undra när hjärnan förstår att det inte längre gör ont?

Muskelminnet är envist, men dock tycker jag du verkar ha hunnit otroligt långt--såg dina armar.o Hur du kan göra nu
Du kommer att vinna.Gissar 6 mån max innan allt är borta,gäller att prata högt med sig själv
jag kan! det gör inte ont..få in andra tankar i huvudet.Låter skumt men att säja saker högt för sig själv gör även det ett avtryck i minnesspåren.

Bara det jag vet från mitt gamla jobb men det lär vara effektivt även för dej:)

Ja vilket bra tips! Det måste jag börja med. Men det är väl aldrig bra att använda "inte" i affirmationer? Jag kan, jag är frisk. Musklerna kan sträcka sig, jag är vig som en gasell....

Det jobbigaste nu är väntan. Jag vill och är så sjukt ivrig. Första tiden hos sjukgymnasten är först i slutet av september. Jag vill nu. Min första fråga efter operation var om jag kunde börja styrketräna när såret är läkt. Men det fick jag inte. Ska träna i samråd med sjukgymnast. Helt rätt rent medicinskt, men tala om det för min hjärna och min vilja!!

Har börjat att försiktigt stretcha halsen och nacken nu när såret inte ömmar längre. Håller bara 5-10 sek. Ska öka på lite så fort det känns ok. Tålamod är inte min starkaste sida, men inser att jag måste vara tålmodig. Det går inte att sträcka ut en muskel helt på en vecka som varit låst i 10 år...

Det där med rörigheten i armarna är ganska fantastiskt. Direkt från operationsbordet kunde jag sträcka ut och sträcka upp. Håller jag uppe mer än någon sekund så börjar det att göra ont, men det beror på att musklerna är försvagade, inte på någon dum nervvärk. Nacken är svårare, men det beror delvis på operationssåret tror jag. På onsdag ska stygnen bort. Äntligen!

Redigerat av Anma: 02-09-2012, 23:46