Jag känner personligen några av dem som bland annat du kallat snyfthistorier. I några fall är verkligheten värre än artikeln, men jag antar det är väldigt svårt att ta in att verkligheten kan vara så illa.

------------------------
Här på Odla är jag trots allt lite anonym. Men trots det, varje gång jag skrivit om vad just jag har varit med om har jag sedan ångrat det. Just för att jag vägrar att bli nåt offer som man kan håna på olika sätt.

Precis som skruttis anat är jag en stark person, och skulle klara det. Men jag undrar om jag skulle fixa ilskan.
Nu har jag ju svårt att tro att det jag skulle säga skulle kunna vändas till en tycka synd om artikel med lyckligt slut, men man vet aldrig.

Nej det handlar inte om en kvällstidning.

Redigerat av Anma: 10-10-2012, 08:28

Det finns bara ett syfte för mig att ställa upp, och en enda sak dom får mig att över huvud taget fundera i de banorna.
Det är att inge hopp till andra skadade.
Att aldrig någonsin ge upp hoppet om ett bättre liv, hur mycket värk man än har och hur många axelryckningar man än fått från vården tillsammans med orden "jag förstår att du har ont, men tyvärr finns inget att göra".
Eller ännu värre, (som jag aldrig råkat ut för mer än från någon enstaka privatperson) " Har du verkligen så där ont??"

Det kanske finns bättre sätt att nå ut med det budskapet.
Har i alla fall bestämt mig för att vänta tills jag inte längre på något sätt är i samhällets klor. För man kan ju bli kallad parasit som arbetslös också. Lat och ovillig till arbete.

Förresten jag kan ju sprida lite mer hopp här. Bilder kommer.

Nu blir det lite ot i min egen tråd. Vilken tur att tråden är min egen!

Till vänster är min nacke ett par veckor före operation. Knölen var fruktansvärt öm för jämnan och jag tålde ingen beröring där. När jag skulle kramas försökte jag alltid se till att kramarna blev väldigt korta. Jag kunde inte ha halsband, inte ens en tunn kedja, för efter bara några minuter kändes det som ett flera kilo tungt ok.
Efterbilden till höger är ca två veckor efter operationen. Där har jag ännu inte vant mig vid att jag inte behöver stå med gamnacke längre. Idag är knölen ännu mindre framträdande. Man kan klämma hur mycket man vill, inom rimliga gränser så klart, trycker man till för hårt så gör det ju ont på vem som helst. Jag kan ha halsband, även tunga. Det enda är att jag är ovan och tycker att det känns konstigt. Numera kramas jag både hårt och länge.

Min värsta och stadigvarande huvudvärk satt i det rakade området, hela den undre delen av bakhuvudet. Nu när jag har huvudvärk sitter den ovanför, mest i tinningarna. Det är förmodligen muskulär spänningshuvusvärk. Jag håller fortfarande på och lär mig att ha rätt kroppshållning och avslappnad överkropp. Det går framåt, men tar sin lilla tid att få kroppen att förstå att inte vara i försvarsställning hela tiden.
På det gamla stället har jag inte haft huvudvärk en enda gång sedan op.



Redigerat av Anma: 10-10-2012, 08:49

Bara du själv kan veta om det känns rätt.
Nej, jag skulle ALDRIG göra det. De kommer att stava ditt namn fel. De kommer att lägga ord i din mun som inte är dina. Det kommer att bli en massa faktafel.
Jag förstår att du vill nå ut och hjälpa andra, men finns det inte bättre och sannare alternativ att göra det? Ge ut en egen liten skrift kanske, starta en hemsida, hålla föreläsningar, ...?

Fy va trist med all negativ respons på något som kanske skulle kunna vara till hjälp för andra drabbade

Anma, jag är säker på att du kommer att fatta ett bra beslut vilket du än väljer att göra.

Eller gå till olika whiplashföreningar och prata där för där når du dom drabbade själva

Anma , det är ju bara du själv som kan ta beslutet. Tänk igenom det och prata med närstående.

Har varit i ett par situationer som gjort att jag verkligen har fått tänka mig för. Är det värt det , får man fråga sig , och vad är det värt för andra.

Jag valde trots allt att gå vidare och fick till min förvåning mycket positiv feedback , det som jag representerade med mitt medverkande i en tidning blev en sporre för andra att kämpa , att inte ge upp.

Till er som är nyfikna så var det inte en veckotidning . Jag ville inte heller bli en " snyfthistoria " , det handlade inte om sjukdom men annan utsatthet .

Lät mig inte bli intervjuad utan att ta reda på hur journalisten tänkte lägga upp det och ha ett skriftligt avtal om att jag skulle få läsa igenom det hela innan publicering.

Det fungerade alltså jättebra för mig men jag förstår helt och hållet din tvekan , det var mycket fram och tillbaka för mig och mina närstående innan jag sa ja. Även efter att ha sagt ja så ångrade jag mig men till slut så blev det av.

Känner du verkligen för att berätta om dina upplevelser kring sjukdomen o operationen, vad det innebär att bli bättre mm, så kan bara du avgöra var o hur du vill nå ut med dina upplevelser. Det gäller bara att nå dom som bäst behöver informationen är väl din tanke bakom det hela.

Vet ni , jag reagerar på att flera av er tycker att man ska " begränsa " sig och t ex berätta sin historia i en " facktidning ".

Min inställning , speciellt efter att jag ställt upp i tidningen , är att det är de som du minst anar som tar till sig det du vill förmedla allra mest.

De som aldrig tidigare ägnat en tanke åt vad som skrivs i reportaget , visst var det bra för de som hade gått igenom samma sak , där gjorde reportaget den största nyttan .

Det där med att begränsa sig till en " facktidning " kanske hör ihop med någon form av Jantelagen , vad vet jag ?

Tro på er själva , ni gör skillnad för andra , tänk på det !


Det viktigaste för mig var inte att jag kunde bli " illa åtgången " utan vad som skulle kunna hända mina närmaste . Vi diskuterade det hela både fram - och baklänges åtskilliga gånger men de ville verkligen att jag skulle ställa upp och jag ångrar det inte.

Mamamaggan, att jag själv inte skulle ställa upp i typ kvällspressen är för att jag tycker att det ofta känns som oseriösa reportage i den typen av tidningar. Tycker ofta man får höra att personer är felciterade, har i förväg inte fått läsa igenom vad som skrivits om dem, faktafel mm.
Men jag håller absolut med dig om att den minst förväntade personen kan ta åt sig om den läser i en dagstidning, veckopress eller vad det nu månne vara.

Det är väl bara Anma själv i det här fallet som kan gå på sin känsla huruvida hon kan få fram det hon vill och inte behandlas oseriöst.

Jag tycker det är jättebra att psykiskt starka personer som du själv Mamamaggan och Anma kan tänka sig att berätta om vad ni varit med om, men jag är nog lite orolig för vad det kommer att innebära för Anma själv och hennes närmsta, efter artikeln. Hon måste ju orka med sig själv och sitt liv också.

För det första Anma, det du har att berätta är väl ingen snyfthistoria!? Det här är ju för katten en tvättäkta solskenshistoria!
Om det ändå skulle höras några snyftningar i det här sammanhanget, så kommer de väl i så fall från dem som helst vill mörka det faktum att väldigt många sjuka människor far oerhört illa i dagens samhällskvarnar....men låt dem snyfta!

Skulle du så småningom bestämma dej för att ställa upp, och om du även orkar med att berätta om dina erfarenheter av att vara sjuk i dagens samhälle, så tror jag faktiskt att du skulle ha goda förutsättningar att vinna en större trovärdighet hos gemene man än någon som "sitter fast i skiten" själv.

Jag förstår dock verkligen om du tvekar, men har du modet att våga "kasta dej ut", ska du veta att du har du en hängiven hejarropare i mej om det skulle behövas!

Sååå bra skrivet...jag håller med om allt!!!

Nå, vad säger magkänslan? Har du fattat ett beslut än?

Läs inläggen!

Jag har fattat beslutet att avvakta tills jag är 100% självförsörjande, även om en artikel i det här läget kanske skulle generera till ett jobb.

Ett bra beslut Anma . Du måste ju själv känna vad som passar dig.

Ingen annan kan ta beslutet åt en , man måste tänka till själv , andra kan bara tala om hur de skulle göra eller gjort.

Jag önskar att fler människor som drabbats av olika svårigheter, sjukdomar eller annat skulle våga berätta för omgivningen. I tidningar eller på teve. På arbetskonferenser eller annat. Då skulle jag och andra som drabbas får tips och kunskap om hur det kan gå eller hur man kan ta sig vidare.

När det inte talas öppet, så blir problemet förminskat till ett enskilt problem, trots att många är berörda och att det är en samhällsfråga.

Sånt berättar vi i våra patientföreningarna och hjälper så många andra som kanske blev sjuk nyligen och har många frågor.

Men som Cacki skrev att berätta hur det är nu, då kan jag bara berätta att vi fick problem innan Alliansen överhuvudtaget fanns.

Elisabeth

Som sagt, det har alltid funnits människor som råkat illa ut. Men för de ska man väl inte sluta kritisera det som är konstigt och fel just nu?
Med alliansen i makten är det fler än någonsin som råkar illa ut. Inte bara sjuka, utan även alla arbetslösa i fas 3 som får jobba för 224 kr/dag medan arbetsgivaren får 5000 kr i månaden för att ha någon där som jobbar i arbeten som kunde ha varit vanliga jobb med vanlig lön. Fas 3 är nu Sveriges största arbetsigivare. Tänk vad många människor kunde få RIKTIGA jobb med RIKTIG lön om Fas 3 inte fanns...
För att inte tala om försämringarna i A-kassan.

Man kan inte försvara dagens system genom att säga att det var dåligt förut!

Redigerat av Anma: 10-10-2012, 20:28

Nej det kan man inte säga men enligt många här så var allt bra tidigare och det var det definitivt inte. Både jag och min sambo råkade ut för en del. Och det hela började när Göran Persson sa att sjukskivningar skall neråt.

Men samtidigt vet man också att många var sjukskrivna i åratal utan en tanke att dom skall tillbaka till yrkeslivet. Min sambo som aldrig har varit sjukskriven innan olyckan och inte hade den minsta aning om FK hade svårt att kämpa sedan. Och det orkar man ju oftast inte när man mår dåligt.

Elisabeth

Redigerat av Elisabeth-Västkustkolonisten: 10-10-2012, 20:39