Nu pluppar det upp en massa minnen från sjukvården.
Gick hos en sjukgymnast i en kurort för en herrans massa år sedan. Min sjukgymnast där skyllde alla mina problem på att jag inte hade jobb. Skulle jag haft jobb så skulle jag må bra. Hen tyckte jag kunde börja på kontor. Problemet var bara att då hade jag fortfarande mitt jobb kvar, men var sjukskriven för att jag inte klarade av det. Gissa vad det var för jobb? -Kontor.
Samma sjg tyckte att jag absolut skulle vicka huvudet fram och till baka och träna styrka, träna, träna, träna! Jag som blev tvungen att ge upp mitt fritidsintresse, styrketräning, efter olyckan. Kunde inte ens använda maskinerna utan vikter.
Nåja, jag blev inte så långvarig hos hen.
En annan skulle testa akupunktur, Efter tre behandlingar var jag stel som en sticka. Hen tyckte jag skulle fortsätta i alla fall, men efter femte behandlingen kom hen på att det kanske inte var så bra. Då var jag så dålig att jag behövde skjuts till sjukgymnastiken, det var ca 3 km. Behandlingarna var en gång i veckan. I efterhand kan man ju undra varför jag inte sa ifrån tidigare, i 5 veckor led jag i onödan.
En läkare tog och klämde lite på min knöl i nacken. När jag skrek till av smärta blev svaret "men så där ont kan du väl inte ha!". Men joho. Det kunde jag, för det hade jag. Sen visade hen hur hårt hen tagit i på mitt lår. Då förstod jag att min reaktion kunde verka lite överdriven...
Men hen började förstå mig så småningom och även om hen aldrig kunde hjälpa mig med smärtorna så blev jag i alla fall trodd. Förresten var det samma läkare som skickade mig till neurokirurgen och på den vägen hamnade jag i denna studie, så indirekt hjälpte hen ju mig.