Jag undrar lite var du hittat uppgift om att folk odlar pitahaya på friland i Sverige. Det finns mycket konstigt på internet i och för sig men man behöver inte tro på allt som skrivs. Det är, som framgår av Gunillas inlägg, en kaktusart som återfinns i subtropiska, torra delar av Syd- och Mellanamerika. Trots klimatförändringen är vårt klimat långt därifrån - varken varmt eller torrt. Till yttermera visso är den nattblommande och det är ytterst osannolikt att det skulle finnas några lämpliga pollinerare i vårt land.
För att ytterligare kommentera frågan om fröerna och hur man sår undrar jag också lite om var du fått uppgiften om att fröerna skulle behöva två år för att bli "redo". Det finns fröer med outvecklat embryo som kan behöva en särskild mognadstid men det tror jag inte förekommer bland fröer från varmt klimat.
Däremot håller jag det för troligt att det rör sig om att fröerna är täckta av en fet hinna som vattnet har svårt att tränga igenom. Det är vanligt bland fröer som omges av ett saftigt fruktkött och är till för att inte fröet skall börja gro inuti frukten. När fröet passerat genom ett djurs matsmältningskanal är hinnan borta och de kan gro. Detsamma kan åstadkommas genom att tvätta och gnugga fröerna ordentligt innan de sås. De gror utan den behandlingen men det kan ta något år extra. Vidare är det viktig att de små fröerna inte täcks med för mycket jord. Bara ett tunt lager fint grus behövs.
Visst kan det vara roligt och lärorikt att så fröer av exotiska växter. För det mesta går det ganska lätt men att få fram en blommande och fruktbärande planta är inte lika lätt. Om inte annat så tar det ofta väldigt lång tid och man måste odla i varmväxthus och leka pollinerare själv. Skall man lägga tid och ansträngning på det, tycker jag att man skall välja något som smakar bättre än pitahaya. Inte mycket smak på den inte. Blommorna är fina och frukterna kan vara väldigt dekorativa när de skivats upp. Den duger således bra till prydnad men knappast till att äta. Enligt min smak alltså. Smaken är delad!
|