Kom på en rolig sak ang filmisar. Vi var helt tokiga i att samla
dom när jag var barn. Bodde i en liten norrlandsby och vår
granne hade ett barnbarn från Stockholm som brukade komma
dit ibland. Hon var en riktig "Stockholmsbrud" som fick oss att
känna oss sååå borta. Och massor av filmisar hade hon också.
Hon lovade oss att en dag skulle vi få se henne på en filmis, för
höga planer hade hon. Åren gick och vi tappade kontakten.
En dag när jag var i min sons skola hörde jag en röst jag kände igen.
Jovisst var det hon! Min sons mattant
tur man aldrig haft
så höga planer eftersom jag själv blev dagmamma
torvan