Jag tycker man skall skilja mellan två saker; att slipa en lie och att bryna en lie. Min pappa brukade slipa ett lieblad, blivit illa åtgånget med hack efter stenar odyl och sen fick man bryna lien genom att använda en "senna", som blöttes i vatten. Den lie jag använder på vårt koloniområde har inte slipats på de sista 20 åren utan jag har fått kämpa på med brynet. Nu har jag skaffat ett nytt bryne, som har en finare och en grövre sida. Jag inleder med min gamla "senna" och sen tar jag slutfinishen med det nya brynet. När jag växte upp tillverkade min far ekvispar, som man vispade lien med jämna mellanrum. En riktig slåtterkarl skulle få till den karaktäristiska vispmelodin ung due,due -due,due osv. Tyvärr finns det ingen visp längre i redskapsboden på koloniområdet, så jag får klara mig utan. Jag gillar inte den typ av visp, som är tjock genom ett pålagt slipmaterial på båda sidor, det är svårt att få till det rätta flytet i vispningen. Lien vi har är egentligen för liten och bladet sitter lite löst, så det är lite besvärligt att få till en bra slåtter. Jag använder två tekniker; mejmetoden och backslåttermetoden, som jag kan återkomma till med närmare beskrivning om så önskas.
|