Inte riktig samhällsmedborgare., Allting är så krångligt. Alternativ

[Ann]

Varning! Långt inlägg. Inte trädgård.


Jag tror inte många vet hur besvärligt det är att vara flerhandikappad i Sverige idag.
Jag skriver överhuvudtaget inte för att beklaga mig, det fixar jag ljudligt på annat sätt. Men jag vill belysa problemet, jag har möjlighet att göra det och då tycker jag att det är en skyldighet att ge ord åt alla som inte kan.

Massor av människor har det mycket värre än jag, men kan antingen inte föra sin egen talan, eller blir överhuvudtaget inte lyssnade på eller har ingen omkring sig som bryr sig. Sitter man i rullstol och dessutom har andra handikapp, då är det inte hör på en,eller tar en på allvar, man är helt enkelt inte ansedd som helt tillräknelig, Säg inte," Det är nog är bara sådant som dom känner" I helsike heller!! Vi som lever under dessa vilkor, får känna det inpå bara märgen och stöter på det, nästan varje gång vi är ute. T ex Folk pratar till ledsagaren och ställer frågorna till den, istället för till den frågan berör. Expediten som frågar min man om vilken storlek och vilken färg jag vill ha på mössan. Jag är inte stum, men se det orkar man inte ta reda på.
När man kommer in i en församling, tystnar samtalen och folk kommer fram och börjar jollra och prata barnspråk och klappa en på huvudet. Ibland får man lust att slå och slå hårt också. Vi har like mycket krav på respekt, som alla andra.
Efter som jag är låst ganska mycket vid hemmet, kan det vara svårt att göra sig hörd. Men så fort jag får tillfälle, försöker jag väcka folk , Men ofta, ofta vill folk inte veta, man avbryts t ex med orden "Jag måste gå nu, jag har inte låst dörren, Jag måste åka och handla osv, osv i det oändliga. Och det värsta är att dom tror, att man är så dum , att man inte genomskådar ursäkterna. Dom flesta som inte har ordentliga rörelsehindrade i familjen har nog inte en aning om hur besvärligt livet kan vara, hur tusen hinder sätter käppar i vägen, för dom enklaste saker, saker som är helt självklara för alla andra.
Jag är gammal och har inte några stora behov, bara jag får ha "lilla gubben," blommor, djur och musik omkring mig men vad med dom yngre? Och med dom yngre menar jag inte bara dom purunga.

Att leva ett något så när normalt liv när en människa är dubbelhandikappad, är fullständigt utopi.

Här jag bor och på många, många andra ställen, kommer man inte i affärerna, det är trappsteg, för smala dörrar eller för smalt i kassan eller mellan hyllorna, här i Nybro- Kalmar är det mindre än 3% affärer som vi med elrullstol kommer in i. Likadant med bio , teater och konsertsalar.
P ga brandrisken kan vi bara få sitta längst bak på läktaren, men dom som är synskadade som jag, vad ska vi göra där? Då ser vi ju inget, men får ändå betala lika dyr biljett.
Min son bor på tredje våningen, men där är ingen hiss, alltså kan jag aldrig besöka honom. Och i bostadsbristens Sverige, är det inte bara att skaffa en annan lägenhet.
Likadant med alla som bor i villor, dom flesta har 2,3, eller 4 trappsteg upp till ytterdörren, där kan dom med motordriven rullstol inte besöka, den går nämligen inte att fälla ihop och bära upp är inte tal om.
Bara rullstolen väger 65 kg, och i det här fallet, vad den väger som sitter i stolen, ska man inte ens skriva med små bokstaver. Alla våra gamla vänner, från tiden innan vi flyttade hit, kan jag inte längre besöka.

Eftersom rullstolen inte går att fälla ihop, går den inte heller att få in i en personbil. Man är beroende av färdtjänst. Och det är både på gott och ont.
Några spontana utflykter är omöjliga. Att en dag tycka , idag är det så soligt och fint sä nu skulle det vara skönt att ta en tur ned till sjön.
Glöm det, man måste ringa en dag i förväg, men hur vet jag hur vädret är i morgon, hur många somrar har vi som den i somras? Solen skiner och det är för en gångs skull varmt och inte blåser, då sitter man där och längtar ut, men kommer ingenstans, beställer bil nästa dag, då kan man ge sig fasiken på att det regnar, blåser småspik, jag har kopparslagare, eller ingen har tid just då att följa med. Då syftar jag på dom som är beroende
av följeslagare.
När man är beroende av färdtjänst får man inte själv bestämma när man ska åka, det hela bygger ju på samåkning, i 75% av fallen får man rätta in sig efter dom andra som ska åka. Men färdtjänsten ska vara lönsam, så inget ont åt dom, vi har underbara chaffisar både i Kalmar och Nybro och beställningscentralen här i Nybro försöker att vara så tillmötesgående som det bara går. Deras hjälpsamhet, går långt utöver vad dom är skylldig att ge. Dom är värda all heder.

Här är bara en liten, liten del av alla besvärligheter som dom funktionshindrade får slåss med. Tänk då på dom som är unga, dom åren som det är så viktigt att vara som alla andra och känna gemenskap och tillhörighet. Tänk att vara 20 år och måste åka hem kl elva på kvällen, då när det kanske är som roligast, men det går inte att stanna, färdtjänsten tar slut då.
Att allt inte går att ordna som man vill får man acceptera, men att så mycket måste vara så besvärligt och omöjligt godtar jag inte.
T ex många affärer,har bara ett eller två trappsteg in, varför då inte ha en lös ramp som man kan lägga ut? Som synes, det är inga stora åtgärder som behövs, men man bryr sig inte. Man känner sig som om man inte är önskvärd.

Detta handlar i första hand inte om mig, jag är gammal och har fått leva ett rikt liv, men alla dom som föds handikappade, eller blir det i unga år, vad med dom? Är det någon som bryr sig. Nu menar jag bryr sig på riktigt. Inte ojar och suckar över en kaffekopp och sedan glömmer igen.
Vem går fram till butiksägaren och tipsar om en lös ramp, nästa gång en rullstolsbunden sitter utanför och inte kommer in. Vem säger till bibliotekspersonalen när det är alldeles för trångt mellan hyllorna och det inte går att komma fram utan att man blockerar hela gången och ingen kommer fram. Då är det inte roligt att få bitska kommentarer och snäsande, och man får känna "Vad fasiken gör du här?"

Vet en gång jag var inne på en livsmedelsaffär. Jag kunde inte nå sockerpåsen uppe på tredje hyllan. Jag bad en dam att hjälpa mig. då blev jag avsnäst med "Varför har du ingen med dig som hjälper dig. Det är ju inte meningen att andra kunder ska besväras med sånt". Visserligen tog hon ner sockerpåsen till mig, men med en mycket irriterad gest. Då flög en viss f-n i mig. Jag bugade och tog till den allra smörigaste sirapsrösten och sa:"Tack så mycket snälla lilla damen som är så hjälpsam och vänlig". Hon gick därifrån pionröd i ansiktet.

Meningen med detta inlägg är, se er omkring, för budskapet vidare. Låt det spridas som ringar på vattnet. Det finns så många många som inte förstår, och som inte vill förstå, så många som väljer att rycka på axlarna med kommentaren "äsch, det går ingen nöd på någon i dag, det finns ju så mycket hjälp att få. Dom bara gnäller för bli tyckt synd om"
Att tycka synd om är det sista någon behöver, att göras till stackare lyfter ingen. Bara vanlig medmänsklighet och öppenhet är det enda vi ber om.

Vänlig hälsning från Ann

[Inger GMT]

Tack Ann.
Det var ett klokt inlägg du skrivit. Jag hoppas att alla på Forumet läser det, inte bara en utan två gånger så att budskapet går in.
Jag tycker att du ska skicka samma skrivelse till tidningar så att så många som möjligt får läsa dina kloka tankar.
Hälsningar Inger

[Gunvor Nilsson]

Hej Ann!
Du har nu kommit så långt så att du fått ut ditt budskap bland oss på Forum! Det är en bra början! Det öppnar nog ögonen på flertalet av oss för dina och andra rörelsehindrades problem.
Man tar allt för givet att man skall kunna röra sej obehindrat och "det drabbar inte mej" och helt plötsligt kanske man hamnar där. Det gäller både sjukdom och olyckor.
Du har förmedlat det här på ett så bra sätt så du borde lämna det du skrivit nu till tidningar eller ex.vis livsmedelskedjor och arkitektorganisationer - spottar man tillräckligt länge på en sten så blir den våt till slut!
Jag vet att när vi på mitt arbete en gång skulle byta lokaler så var vi tvungna att ordna handikapptoalett. Finns det inte lag på att affärer måste ordna åtminstone så att rullstolar kommer in? Här i vår förort har vi två stora livsmedelskedjor och mindre affärer utan trösklar och i gatunivå så att också motordrivna rullstolar kan komma in.
Hoppas du orkar driva det här vidare!
hälsar Gunvor

[Louise i Götebor...]

Tack Ann

En del av det du skriver om arbetar jag med, planering av byggnader alltså.
Vid nybyggnad är det inte så stora problem. Vi har regler om tillgänglighet för olika typer av handikapp, även kombinationer. Så även om dom som skall betala gnäller ibland är reglerna tydliga. Dörrmått, ramplutningar, svängradiere, varselmarkeringar. Detta är inte så svårt, även om alla kan missa nån' gång.
Vid ombyggnad är det mycket värre, där har reglerna luddiga skrivelser om "icke orimliga kostnader" osv. Och det är klart står valet mellan att låta en gammal innerstadsfastighet (=trångt) förfalla helt eller att bygga om den med begränsad tillgänglighet får man ju göra så gott det går.

När man Bygger bostäder räcker det med att de enskilda lägenheterna är förberedda så att man med begränsade insattser, vid behov, kan göra dem tillgängliga. Detta är jättetokigt en handikappad kan klara sig hemma men bara besöka andra handikappade.

När man bygger publika lokaler, teatrar, simhallar, affärscentra osv är dessa krav mycket strängare. Här skall alla kunna komma fram och hitta alltid.

Allt detta kostar pengar och då gnälls det förståss. Det hörs ofta klagomål om svensk byrokrati, dallt och förmyndarmentallitet. Men vid ett större bygge (publik lokal) i Göteborg för några år sen var en representant för en Amerikansk handikapporganisation här och förfärades över våra slappa krav.

Ofta hör jag argument som "i dessa lokaler skall vi inte ha besökare, hit skall bara dom anställda nå".- Men en anställd, eller chefen själv, kan bryta benet på skidsemestern och vara tillfälligt handikappad några månader. Detta är det bästa argument jag hittat hitills. Det får folk att inse att handikappade inte är en särskild ras utan detta kan drabba oss alla.

Under två av mina graviditeter hade jag så grava foglossningar att jag fick sitta i rullstol, korta perioder jämfort med ditt och många andras liv, men tillräckligt för att se problemet lite tydligare.

Alla som planerar, och finanserar bebyggelse skulle tvingas sitta i rulllstol några veckor. Det finns så många helt onödiga hinder, även om vi inte kan lösa allt med hur vi bygger.

Din kärring med sockerpåsen tex kan vi inte bygga bort. Fasst om vi byggde så att funktionshindrade kunnde vara ute mer och synas i sammhället skulle hon kanske vänja sig.

[Mariann]

Man tror inte att det är sant!? kan människor vara sådana mot varandra? Jag tänker på den som hade så svårt att hjälpa ner med saker från hyllan. Jag förstår att du har det svårt att få ner saker. Idag när jag handlade fick jag inte ner fler än två juice pkt för de andra stod för långt in.Jag kan ju ändå sträcka mig och ev hoppa om det skulle behövas. Fattar inte varför allt skall stå så högt upp?.
Skicka detta till tidningarna Ann, det var oerhört talande

[Ina]

Hej Ann och ni andra!
Jag är själv inte handikappad men har en väninna som är född med ett handikapp som medför att hon behöver permobil om vi t ex ska ta en promenad. Kortare sträckor klarar hon med kryckor. Vid ett tillfälle när vi var ute och gick i Delsjöområdet i Göteborg mötte vi en annan av mina vänner som vi stannade och pratade med en stund. Denna person vände sig direkt till min kompis och inte till mig och jag fick efteråt reda på att det var ett undantag - om folk är nyfikna på permobilen vänder de sig inte till min kompis utan frågar hennes sällskap. Tyvärr finns det nog många "sockerpåsedamer" som antingen blir irriterade eller betraktar den rullstolsburna som mindre vetande.
En liten historia till: Vid en tillställning hemma hos mina föräldrar fick min far en fråga angående min väninna. Frågan löd "Den flickan där, är hon alldeles lam?" Min far ilsknade till och svarade "Ja, men hon är f-n inte lam i huvudet!!"
Ann, sprid ditt budskap till fler ställen! Jag tror att enda sättet att komma tillrätta med det här problemet är att visa öppet att det inte är någon skillnad på känslorna och tankarna hos dig som sitter i "stol" och hos mig som inte gör det. Jag försöker att göra det när jag har tillfälle och jag tycker att ditt inlägg gör det på ett bra sätt. Många hälsningar från Katarina

[yla]

ja det är konstigt det där att om en människa är sjuk på ett eller annat sätt så vänder sej folk till den som är med .....
min fars sista tid då han behövde hjälp med en hel del för att han inte orkade,,, ,om jag va där när det kom personal vare sej det va sköterskor eller läkare så vände dom sej till mej när dom talade
jag vägrade konsekvent att titta på dom o svarade inte så att dom på det sättet blev tvugna att förstå att det va ju min pappa dom skulle tala med ,huvet va de inget fel på han hade canser o inte i huvet
hans goda vänner som vi åkte o hälsade på på hans sista tid vände sej också till mej o frågade dricker han kaffe ?? till exempel

herregud fråga honom han är ju här sa jag

jag tror att människor är rädda o det är därför dom reager så där idiotiskt
men det gäller alltså för dej o alla andra att FINNAS ÖVERALLT så folk vänjer sej o upptäcker att de inte är huvet som är trasigt
och att den personliga assistenten inte finns där för att vara hjärnan utan det är armar o ben assistenten oftast ska hjälpa till med

det va en gång så att handikappade gömdes undan så en bit på väg har vi ju kommit
nu behöver vi knalla på den sista biten till total förståelse o också så att folk slutar bli rädda,,,handikapp smittar ju inte

ja oså den där tråkiga ekonomiska biten som gör att folk inte kommerut o inte kan få vara spontana
jag har ju kört taxi o i början när jag körde kunde folk med färdtjänst få vara spontana o ta en taxi när det va vackert väder ute o man kunde som chaffis hjälpa till o vara med på en liten utflykt
men de ekonomiska förutsättningarna har satt total p för detta o folk med färdtjänst betraktas idag som ett kolli o inte som personer med intregritet

sorgligt tycker jag ,,o det är väl politikerna som ska brännas i baken för detta,,,,,,mer pengar behövs,,,fördelningspolitiken borde tittas över
ja nu blev det lite långt men de e dags att öppna ögonen det är helt klart o jag säger som ala andra ,,försök få ut sakerna i tidningar osv,,så kanske en dag

[Helen i Skåne]

Hejja Ann!!!

Du har så RÄTT! Min far sitter i rullstol och vi har pratat MYCKET om de handikappades villkor. I det område där de bor finns nästan bara gamla hus och i dem ligger en del bútiker. Det är trappsteg antingen upp eller ner i källarplan som gäller. Eftersom de ha bott där länge känner de flesta igen min far och kommer ut till honom när han behöver handla något. Men det finns också de som är helt ointresserade av att serva. Och service ingår i yrket om man arbetar i butik oavsett om kunden är handikappad eller ej.
Din sockerkärring är ett otrevligt bevis på hur obegåvade vissa är... ibland undrar man vem som egentligen är "handikappad"...

De som bäst hanterar fars rullstol är barn som stoppar honom och frågar varför han inte kan gå. Många är intresserade av hans elrullstol och vill gärna titta. De flesta föräldrar tar det bra men vissa har problem med barnens nyfikenhet. Och det är dumt! Det är där vi grundlägger barnens beteende inför dem som inte "ser ut som alla andra".

Håller också med dig angående färdtjänsten, personalen är rar och hjälpsam men detta att behöva åka stan runt när man ska någonstans är ovärdigt. Att inte få åka själv, ta sig ut när man vill som de gående kan. Och helst vill göra. Man har inte mindre behov av att ha ett privatliv/bestämma själv bara för att man sitter i rullstol eller har något annat handikapp! Jag förstår kostnaderna i detta men det är ingen bra lösning att det är som det är idag.

Sedan är det så att det finns handikapp som inte syns. Själv har jag fibromyalgi och kan få fruktansvärd värk av att borsta tänderna ena dagen och inte märka något alls dagen efter. Ibland kan jag bära tunga kassar hem, ibland kan jag inte lyfta upp mjölkpaketerna ur kundvagnen upp på bandet till kassan. Detta är något som inte syns och som mest kan verka gnälligt. Det är inte heller så lätt att förklara när man ser frisk ut. Och ibland vill man inte ta en diskussion eller komma med en lång utläggning om varför man vill ha hjälp med det ena eller andra. Ibland har man ingen lust att ge sig in i en lång förklaring om varför man inte kan si eller så.

Nä, lite mer folkvett, mer medkänsla och förståelse för andra människor i omgivningen skulle inte skada, alldeles oavsett om man är handikappad eller ej! Att stötta och hjälpa när det ser besvärligt ut borde vara en självklarhet som man inte ska behöva be om. Fråga hellre en gång extra om du kan hjälpa till än att smygtitta och tänka att du "borde" fråga! Man kan inte bygga om överallt för att det ska bli lättare för handikappade att ta sig fram men det skulle bli ganska drägligt och värdigare om folk kunde bete sig naturligt, trevligt och hjälpsamt. Då skulle man inte känna sig så HANDIKAPPAD!

Så bra talat Ann, jag känner med dig och jag vet vad du pratar om. Hoppas att alla som läser detta i fortsättningen SER och FÖRSTÅR och STÖTTAR när och om de kan.

Kram på dig!

Helen i Skåne

[Ann-Christin Lin...]

Ja du Ann, jag vet precis hur det är, jag bröt benet förra sommaren och blev sittande i rullstol ett bra tag med ett strakgipsat ben rakt ut! Folk som kände mig blev väl snarast snällare och hjälpsammare än de egentligen behövde, men jag var på en jättestor 50-årsbaluns, och då träffade jag ju massor av människor som inte sett mig förut. Jag blev verkligen behandlad både som luft och som en möbel! Folk pratade över huvudet på mig och frågade bl a min make "Tycker hon om att vara ute bland så här mycket folk?" Jag höll på att garva på mig! Dessutom blev jag sittande med herrars rockskört i ansiktet medan de konverserade med andra, upprättstående damer! Vid ett tillfälle knackade jag en med rockskörten viftande herre i baken och sade "Ursäkta, men jag tänkte rulla vidare...!" Funderade allvarligt på att ta det tända stearinljus som stod på bordet bredvid och stoppa upp i häcken på gubben! Då hade det nog blivit fart! Men det var en kyrkoherde emeritus, så det hade ju inte gått för sig .

Dessutom var det inte bara den gången jag fastnade i rullstolshissar, för att de var för korta för mitt långa, stela, gipsförsedda ben! Tur att man oftast manövrerar de hissarna själv, för foten hakade upp sig borta i ena hörnet, och hissarna är oftast av en typ som är som ett golv som åker upp och ner i ett hisschakt, då kan ni ju tänka er själva vad som händer när en gummisuleförsedd fot hakar upp sig borta i hörnet....

Det är jobbigt, det är det verkligen. Ofta beror nog människors dumma beteenden på oförstånd och osäkerhet, men det är ju inte alltid en tröst - sockerpåsedamen borde haft en fot i häcken

[Betty]

Tack Ann. Jag har just läst ditt inlägg och som de övriga instämmer jag i uppmaningen att du borde få ut detta i pressen. Mycket bra skrivet. Man kan inte nog många gånger behöva påminna omgivningen om att friska ben inte är någon självklarhet, att handikapp, fysiskt eller psykiskt, stort eller smått inte alls är något som bara kan drabba "andra men inte mej". Samtidigt tror jag att man är rädd och värjer sig. Det är kanske inte så lätt att sätta sig in i hur komplicerat livet kan vara för en del. En dag i rullstol, en dag med förbundna ögon, en dag med öronproppar och hörselskydd o.s.v. vore kanske ingen dum idé att prova på både för gemene man och inte minst våra politiker. Har själv bl.a. ett synhandikapp och jag kan förstå dina känslor när man talar över ditt huvud och inte med dej, precis som om du var dum på nåt sätt bara för att du hjular och jag går. Det är lätt att ta hälsa för givet om man aldrig varit sjuk. Tack än en gång Ann, vi behöver alla stanna upp ibland och bry oss om varandra, inte bara stressa omkring och bara se till våra egna behov.

[Fialotta]

Tack Ann!
Håller helt med alla här ....detta bör debatteras mycke, mycke mer än det görs i dag!
Jag drev en livsmedelsbutik på 80- talet och då var det just en sån debatt ibland handlare här i sthlm...hyller sänktes och trappor togs bort...för även småväxta människor vill slippa be om hjälp så fort dom ska handla...men nu ser jag att det växer upp butiker med höga gondoler igen ....så visst behöver vi alla påminnas...så skicka din berättelse till tidningar i hopp om att det blir en förändring!

[Cilla]

Jag var assistent under ett par år för en kvinna med en utvecklingsstörning som inte märktes förrän man talade med henne. Hon hade också fysiska besvär som gjorde att vi hade rullstolen med när vi var ute, om hon skulle bli trött och behöva den.

Men för det mesta ville hon gå, och då satt jag i rullstolen och hon körde mig. Bra motion tyckte hon, och mycket lärorikt för mig att se världen och medmänniskorna från rullstolsperspektivet.

För det första kan jag inte förstå varför rullstolar ska vara så embarmligt låga. Man tittar på alla underifrån och får folks bakar i ansiktet. Sitsen borde kunna höjas när man satt sig ned så att man kom i samma höjd som en stående.

För det andra kom vi närapå varje dag i situationen att folk talade med henne och inte med mig. Sedan uppstod så klart förvirring när de fick svårt att kommunicera med henne, som talade sluddrigt och associerade på ett ovanligt sätt. Som tur var kunde jag och hon tala och skoja om det.

Och en tredje upplevelse är att när man blir körd av en annan i rullstolen, uppstår ett märkligt maktförhållande. Jag kunde peka åt ett håll, men hon hade den fysiska makten att bestämma att köra åt ett helt annat - kännbart även när hon inte utnyttjade den... "Fram för elburna stolar!" minns jag att jag tänkte då.

Den andra sidan av saken möter jag nu när jag bygger om sommarstugan på den ö vi bor på. Vi bygger på djupet och höjden här för att inte sabba naturtomterna - detaljplanereglerna är sådana. Vårt nya hus kommer att ha 5 halvtrappor. Jag har många gånger funderat på hur vi skulle göra om någon av oss eller vänner inte kunde gå i dem.

För att permanent anpassa huset skulle vi göra som min farfars syster gjorde med sin 1800-talsvilla - bygga en liten hiss utanpå huset med ingång till varje plan. Men en tillfällig besökare som kom idag skulle få vistas i köket och få lösa toalettbetyren utomhus. En person som inte vill bli hjälpt och har svårt för udda lösningar klarar inte att komma till oss. Hur tänker du kring sådant, Ann?

Ön är långt ifrån handikappanpassad, man tar sig också hit med egen båt. Men det finns en hjälpsamhet och fantasi som räcker långt. Vi har t ex byggt en elkärra till en man som har svårt att gå och bära samtidigt och som klarar öns stigar. Vi har en båt som lånas ut och som det går att rulla ned en rullstol i. Om man byggde om en eldriven rullstol med en stark motor skulle man kunna ta sig runt ön på egen hand - med snökedjor på hjulen som vi har på fyrhjulingen. Men man skulle inte kunna komma in på alla tomterna - vissa är bergstoppar med långa trappor som klättrar i berg och många är starkt sluttande skogstomter.

På en liknande, kullrig ö i närheten bor en rullstolsburen och synskadad man sedan många år. Ön har inte anpassats särskilt mycket, men människorna omkring. Grannarna har t ex byggt om en rullstol så att den klarar många miljöer som mannen vandrar i. Två personer i den lilla lanthandeln lagar maten, och ett par andra går hem med lådor. Två öbor är anställda som personliga assistenter. En båt har anpassats så att rullstolen kan rulla ned i den och han kan köra själv. Han kan köra över när någon annan finns i land och kan hjälpa honom ur båten. Med en rejäl pannlampa på skallen, eftersom han ser hyfsat med stark belysning. (Pannlampor har alla som promenerar på den ön i mörker, men hans är ombyggd och stark som en angöringsfyr.)

Han behöver mycket hjälp i vardagen, men tycker trots att han bor i en fysiskt sett ickeanpassad naturmiljö att han har större frihet där än i de bättre anpassade miljöerna på fastlandet. Och bättre kontakt med olika sorters människor. På ön är han inte bara "den handikappade". Han har många andra roller också.

Att mycket i vår fysiska miljö kan anpassas är klart - men visst handlar det också om att vi människor anpassar oss till varandra? Det är ju absurt att det inte är den självklaraste saken i världen att vi tar ned högt belägna sockerpaket för varandra!

Cilla

[Inger R]

Har varit i din situation Ann och trodde aldrig jag skulle komma ur den. Jag kunde dessutom inte se nog bra för att kunna handarbeta eller läsa böcker. Tack och lov blev jag hjälpt när jag äntligen fick rätt diagnos.

Dom som aldrig varit där kan tyvärr aldrig sätta sig in i din situation. Visst låter det bra med en dag i rullstol. Det är dock först när man varit i din situation en längre tid som man BÖRJAR förstå hur det känns för dom som sitter i rullstol.

Om du orkar så fortsätt att kämpa för dom handikappade. Du behövs.

[Inga från Närke]

Hej Ann och alla andra
Tack för ett underbart brev, tycker som de andra, lägg ut detta i någon tidning. Du är mycket duktig att skriva.
Jag är inte handikappad själv men min sambo hade en son, tyvärr borta sedan 8 år, fick under den tid vi hade tillsammans inblick hur det var i ca 15 år.
Vi köpte en minibuss som rullstolen kunde stå i. Semester planerade man 1 år i förväg nästan, sedan när sommaren kom kanske han var för dålig att åka några längre turer. Men om det gick så var det mycket att planera. Gick det att komma in med rullstolar på matställen t.ex. Hur går det på båten mellan Sverige-Finland om vi nu skulle besöka farmor o. farfar. Hytterna även om de är anpassade till en del var små. Han vägde 110 kg mot slutet. Hade muskeldystrofi, kunde inte hjälpa till något själv. Många lyft för min sambo.
Vår kommun ställde upp när vi köpte hus och fixade hiss utomhus, asfalterade gårdsplanen och gjorde plattgång till altenen på baksidan men det är nu 11 år sedan och det kostade oss inget. Vi fick låna säng och hiss inomhus fast han inte bodde stadigvarande hos oss utan bara 3 månader på sommaren. Bodde hos mamma annars. Flög hit från norra Sverige och det fungerade oxå bra. Fick oxå anhörigvårdbidrag när han var här så någon av oss kunde vara hemma, men det tog tid. Mycket bråk med kommunen.
Men som du säger i affärer så var det oss de pratade med men jag tror att det mesta är osäkerhet hur man ska handskas med handikappade, men då sa jag som ni andra att det är pojken som handlar prata med honom.
Var en gång med i en tidningsaffär och han ville köpa en "herrtidning" när han blev äldre (var 23 år när han gick bort) de står ju på översta hyllorna och jag fick vara med plocka ner, då kom det in andra kunder och det var klar de fnissade och hade roligt. Men han var ju kille som alla andra och vill kolla i dessa tidningar.
Sedan där vi bor pratade jag med alla affärsinnehavare om t.ex. dörrar som öppnas automatiskt, lite bredare gångar mellan hyllorna o.s.v. och det var några som lyssnade. I vår kommun har vi många gamla som använder rullator och de har även problem att ta sig fram, så gå på alla och prata jag tror det hjälper. Men tyvärr så har ju inte alla munväder som Ann och jag.
Man måste slåss tyvärr.
Har även erfarenhet av en farmor som inte trodde på min dotter och vårt barnbarn, utan min dotter fick utsätta sitt barn för ett astmaanfall för att farmor och släkten på den sidan skulle förstå att när hon sa "Sluta nu" vid en lite för lång och häftig lekstund. Låt dem leka, du är en riktig kycklingmamma, sa farmor och min dotter sa att hon måste sluta för att annars får hon ett anfall. Men det förstod de inte, ryckte på axlarna tills de fick se det med egna ögon, så nu har de ändrat uppfattning om dette som tur är. Men det är synd att det ska vara så.

[Elvy]

Jag kann bara hålla med alla som tycker du skall få in dett
i en bra!!!!!tidning. har människor tappat all fömåga till empati
fantasi, att sätta sig in i hur någon handikappad+anhörig+hjälpare
kan känna sig??????????????
Har själv fött tvillingpojkar som båda dog inom loppet av 10 dagar
alla gick omvägar för att slippa möta mej i månader
en del tog aldrig mer kontakt, det är ju kontakt man behöver ,
efter den svåraste närmsta tiden!!!!
Elvvy

[Hans i Mälardale...]

Hejsan
Vad bra att du skriver om det för det är många som behöver ta det till sig.
Hoppas att vi får ett förståndigare samhälle en vacker dag.

MvH

[Britt-Marie i Bo...]

Hej Ann!
Andra har skrivit det jag också tänker, härligt att du vågar och vill skriva och berätta.
Gå vidare ,,,,,,få in detta i fler media.
Kramar Britt-Marie

[Sylvia]

Ann! Tack för att du förklarade. Men jag vill inte upprepa allt, för många har redan skrivit det som också jag ville säga, så jag säger bara att stå på dig, så att inte andra gör det! Och så skicka din skrivelse till så många myndigheter och tidningar som möjligt, det är bra rutet!!

Sylvia

[Ann]

Hej allesamman!

Kära Ni, jag känner mig helt överväldigad. Trodde aldrig att jag skulle få en sådan respons. Stort tack och kram till Er alla.

Jag var väldigt fundersam om jag skulle våga ta upp detta. Det hade ju inget med trädgård att göra. Era svar har gjort mig så glad, så glad.
Kan Ni inte se hur jag står på huvudet i rullstolen och slår klackarna i taket?
Truddeluu!! Tjo flöjt!

Jag har läst inläggen flera gånger om, begrundat och tänkt.
Ni skriver att jag ska gå till tidningarna med detta. Det är ju det jag har gjort. Kruxet är att tidningarna vill inte ha det. Har försökt många många gånger, men blir avsnäst med "Detta tillför ju inget nytt. Detta har det skrivits spaltmeter om".osv osv. Jag har då inte sett några spaltmeter, har Ni? Och det är det som är så synd. Det är ju det här som behöver lyftas fram. Dom olika handikapptidningarna tar gärna in det, men dom når bara de likasinnade, och dom vet ju redan hur det är.

När jag skriver om affärerna, kan man kanske på ett sätt förstå det. Kalmar är ju en mycket gammal stad, och dom brukar säga att man skulle förstöra hela gatubilden om det ändrades i gatuplanen. Det var därför jag lade fram förslaget om en lös ramp, om trappan inte är för brant förstås. I Nybro är det bara vrånghet. Här bryr man sig inte. Så förtvivlat många affärer är här ju inte. Det är ju en liten håla mitt ute på vischan. Men dom som är duktiga att följa det här med tillgänglighet är dom större livsmedelskedjorna, apotek och posten på den tiden den var värd namnet. Nu är ju posten installerad på en bensinmack som är så trång att man behöver skohorn för att komma in.

Javisst skulle jag önska att vi hade amerikanernas och många andra länders höga krav på tillgänglighet.
Politikerna skulle brännas i baken. Japp, där fick jag en idé. Skall snarast införskaffa en blåslampa.
Det där med privatliv kommenterade en förlamad kvinna så här:
"Kroppen tillhör vårdpersonalen, bara huvudet är mitt".
Det där med elburen stol är bra, men sådana som jag får inte köra stolen själv, jag får inte ha permobil p g a min dåliga syn. Min motordrivna stol kallas "Lille Viking", och den går definitivt inte att komma ut i naturen med.
Jag har varit skogsmulle i hela mitt liv, men motorn på min rullstol sitter så löst och så lågt, att vid minsta lilla ojämnhet i asfalten hoppar motorn av. Det har hänt oss flera gånger, och som sagt på asfalterad väg. Att komma ut i skogen på stigarna där, trots att vi har den rakt utanför stugknuten, är en omöjlighet, och jag längtar så fruktansvärt till skogen. På våren längtar jag så det gör ont.

Oj vad hjälpsamt folk som bor på denna ö. Här har vi bott i över 8 år, och på dom åren har vi endast två gånger fått frågan "Är det något ni behöver hem, så kan jag ta det med mig?" Hör till saken att vi har ingen bil, då min man har en sjukdom som gör att hans medicinering inte lämpar sig för bilkörning.
Vi blir i stället utfrusna som dom där konstiga som inte är som alla dom andra. Vi är dom som folk går stora rundor för att slippa konfronteras med. Trots att vi har bott här i snart 9 år i en mycket liten "by" där alla hejar på alla, är vi för dom allra flesta luft. Av dom c:a 150-200 som bor i området är det nog bara 7-8 st som pratar med oss när vi är ute. In kommer inte någon. Att någon skulle ringa på bara för att titta in och se hur vi har det, är en utopi.
Sitt gör det väl också att jag är för frispråkig och rakt på sak. Jag har det i mina gener och har inte ärvt svenskens lite saktmodiga och försiktiga ordformulering. Jag är pang på rödbetan, och det passar sig inte riktigt här. Men bara för att jag är handikappad kommer jag aldrig att vara krypande och underdånig och sliskigt tacksam för att få bli mottagen med stora famnen. I alla fall är det så när man rör sig på gallerierna.

Än en gång, tack, tack till Er alla. Det känns som Ni har blivit mina vänner.

Kram från Ann

[Helen i Skåne]

Åh Ann, så ledsen jag blir!
Vad skulle behövas för att du ska kunna komma ut i skogen? En annan elstol med motorn högre upp? Går det inte att ordna i såfall? Jag menar, det är väl inga stora krav att ha att få komma ut i skogen?! Min far har en stol som är ganska ny och den tar hans sig fram med överallt, den är jättefin! Sådan ska väl du också ha!? Eller skiljer sig sådant från kommun till kommun? Fy farao vad arg och ledsen jag blir! Samtidigt så glad att du är "frispråkig", det gör det åtminstone lite lättare än för de som inte vågar säga något alls.

Men vad är det för människor som bor i din by? Hur lågt kan folk sänka sig egentligen? Men jag antar att vi inte slutet på det ännu...

Nä, stå på dig och när det känns tungt så tänk på oss alla här, vi håller på dig!!!

Kram på dig!
Helen i Skåne