Nu sitter jag här med mitt paket...
Min man skjutsade mig så jag var på sjukhuset kl 11.30 då jag hade tid. Hade skrubbat mig ren efter konstens alla regler, inte ätit sedan kl 24 och det sista drack jag kl 8.30. Fick hoppa i en sjukhussärk och ligga på en säng och vänta. Tur jag hade böcker, tidningar och korsord med mig. Vid 13 fick jag Alvedon och Voltaren och sedan vid 13.30 fick jag tre sprutor - en cocktail med bedövningsmedel som skulle räcka olika länge. Det var INTE skönt och det var dags att ta fram profylaxandningen!
Strax efter 14 kom narkossköterskan och rullade in mig på operationsrummet. Det var en väldig "massa" folk där: kirurgen, någon assistent till honom, narkossköterskan, en till som jag inte vet vad hon gjorde samt en som tittade på, han höll på att utbilda sig till naprapat.
Det är ju lite halvomysigt att höra ljuden från maskinerna men alla var jättetrevliga och vi hade diskussioner om allt möjligt där inne, en hel del skämt osv. Så operationen var verkligen inte så farligt.
De har endast lagt bandage runt samt att jag har en sula/sandal som jag ska ha på foten hela tiden.
Min man och son kom och hämtade och sedan har jag blivit så ompysslad! Bedövningen släppte någon gång under natten och jag tar nu smärtstillande Citodon-liknande (man får ju aldrig det som står på receptet längre). Min värld har krympt till att halta mellan säng, toa och tv-fåtöljen. Det är för mig en väldigt konstig situation att hela tiden be om hjälp med att få kaffe, vatten, frukost osv.
Smärtan är inte outhärdlig (för då är det något som är fel) utan kommer lite i vågor, man känner när tabellerna slutar verka och det är dags för påfyllning. Det går längre och längre mellan tabletterna och jag tror att jag snart kan börja använda vanlig Alvedon. Ibland rör jag foten lite konstigt och då är det INTE skönt men det är fortfarande uthärdligt.
Jag har snart titta på två av tio säsonger av "Vänner" (köpte hela serien just för detta och för att vi länge pratat om att vi ville se den igen) och det är underbart att kunna sitta här utan dåligt samvete!
Har nu sex veckor på mig att ta det lugnt och komma igen med rörligheten.