Stort tack för ditt svar! Jag ska känna mig för tills det blir dags att börja skära men hoppas att jag ändå kan vara hårdare än vanligt denna gång. (I motsats till din har min inte bara fina blommor utan också fina blad, matta och friska i en vacker mossgrön färg.)

Jag har en Maiden's Blush som har några år på nacken och just nu står i sitt ljuvligaste flor. Problemet är att den är förvuxen så att den både sväller över sina bräddar och gör intrång på gången intill och dessutom delvis är ful i växten. Hittills har jag oftast beskurit den ganska försiktigt efter blomningen, bortsett från förra året när nästan ingenting blev gjort åt den. Nu undrar jag om det är lämpligt att ibland - med några års mellanrum - skära ner den till basen (som jag periodvis gör med rugosa-buskar) för att åstadkomma en mer radikal förnyelse. Man förlorar ju då i blomning följande år men det är det kanske värt? Eller är det bättre att fortsätta med den försiktiga gradvisa förnyelse som jag har tillämpat hittills?

Tack för ditt svar! Jag bör antagligen ha dåligt samvete för den här rosen. Vårt torp står på en tomt som till stor del är torr och regnfattiga somrar är vattentillgången begränsad. Just den här rosen hör väl inte till det som vi prioriterar... Men jag ska följa dina råd!

Jag kan bara åstadkomma bilder på rosen i dess nuvarande sorgliga tillstånd -- ingen vacker syn (även bortsett från den dåliga skärpan), men förhoppningsvis informativ nog för en bedömning!

Jag har en gul buskros som jag saknar namn på eftersom den var felmärkt vid köpet. Växtsättet påminner om den persiska gulrosen men blommorna är enkla och den är som helhet inte särskilt vacker även om den med åren har fått en viss diskret charm. Efter blomningen i år har några grenar vissnat och de tunnaste sidogrenarna har blivit gula och ser inte friska ut. Vad är det som har hänt och hur ska man göra för att behålla rosen så frisk som möjligt? Skära tillbaka de vissnade grenarna? I så fall, när ska det göras?

Det kan jag förstå. Här står den delvis jämsides med "Finlands vita ros" och det är en påtaglig skillnad mellan denna mycket robusta ros och den mer svagväxande Harrison-rosen, som verkligen gör ett ganska ömtåligt intryck. Desto roligare att den var väletablerad här i god tid före oss!

Tack för ditt svar Kerstin! Efter att ha tittat på en rad bilder känner jag mig övertygad om att ditt förslag är det rätta.

Den här gula buskrosen står vid vårt sommartorp i Uppland och har antagligen så gjort sedan långt innan vi kom hit för ett trettiotal år sedan. Den hör till våra mest älskade växter, är anspråkslös, blommar rikligt men kort, oftast kring midsommar (blomningen har börjat ovanligt tidigt i år), växer något klent men är lätt att föröka med rotskott. Det enda problemet med den är att vi inte vet vad den heter. Kan någon hjälpa oss så att vi kan börja tala om den i mindre anonyma ordalag än hittills?

Det var snabbt avklarat -- tack IKS!

I en plantering vid en skola nära min bostad i östra Svealand växer den krypande buske som bifogade bild föreställer. Kan någon hjälpa mig att identifiera den? De vita blommorna påminner om slån men de slingrande stammarna har inga tornar. Jag kan inte minnas att jag har sett den här växten någon annanstans. Är den alltså ovanlig?

Tack ni som har gjort er besväret att svara på min fråga! Lösningen får tills vidare nog bli att avvakta hur trädet artar sig under sommaren.

Mitt oranieträd, ca 15 år gammalt, har fått ett antal längsgående 1-2 mm djupa sprickor i barken, dels på stammen, dels på några av de grövre grenarna (jag bifogar ett par foton som illustration). Jag är osäker på om detta är något helt nytt för den här säsongen men har åtminstone ett bestämt intryck av att det inte har förekommit alls i samma utsträckning tidigare. Är det tecken på något allvarligt fel eller någon sjukdom? Kanske en följd av den hårda vintern? Krävs några speciella åtgärder? Jag hoppas att trädet går att rädda -- det är inte särskilt rikbärande men frukten är underbart god.

Min favorit är anemonen 'De Caen'. Den är enkel och robust men samtidigt elegant utan att vara snobbig; saklig och rättfram men samtidigt älsklig och vän utan att vara sentimental.

Själv brukar jag semestra i någon liten övergiven jordkula, helst någon som ligger på gångavstånd från min omoderna och utkylda backstuga där det mesta av livets goda saknas. På så sätt spar jag in både buss- och flygbiljett, liksom hotellkostnad och transfer, och kan hänge mig åt tillfredsställelsen över att ingen på odla forum kan racka ner på mig för att jag har för lyxiga vanor. Det är verkligen en underbar semester varje gång och jag -- till skillnad från så många andra -- behöver inte ha dåligt samvete när jag tänker på all fattigdom som hemsöker världen, barnfattigdom likaväl som vuxenfattigdom, som jag annars ju vore förpliktad att gräma mig fördärvad över. Samtidigt kan jag i lugn och ro fundera över varför vuxna människor ibland beter sig som avundsjuka småungar under det att jag stint tittar mig själv i den spruckna spegeln och undrar om jag själv kanske beter mig lika barnsligt. Men det är väl ändå inte möjligt? -- Med andra ord: varför all denna negativism, denna självgodhet, detta klankande på andra i stället för det som borde vara naturligt: ett positivt intresse för andra människors skiftande erfarenheter av tillvaron?

Konsttrådar kan man aldrig få för många -- det är kanske just dem jag har saknat här. Möjligheterna till nya uppslag är så gott som obegränsade och Silos tycks ha förmåga att hitta fruktbara perspektiv.

Tre favoriter:

Fjodor Dostojevskij, Idioten -- för dess skildring av en god människa.

Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen -- för dess totala brist på respekt för författarinnans person.

Eyvind Johnson, Krilontrilogin -- för dess sätt att möta våldsideologier med civiliserat samtal.

Tycker bäst om Ferrari.

Min vänliga tanke går till Silos för hennes positiva attityd, som får en att tro på en framtid för mänskligheten trots det deprimerande mörker som annars tycks dominera i den här tråden. Det är svårt att tro att vi på detta forum förenas av ett gemensamt intresse för trädgårdsodling när man läser inläggen här. Har blommor och grönska verkligen någon positiv inverkan på människor? Kanske lika bra att asfaltera över alltihop när det ändå inte gör folk snällare och gladare? Nej, förresten, låt oss trots allt hoppas att den kommande sommaren gör oss alla lika vänliga och mänskliga som Silos -- och låt oss intressera oss mer för våra trädgårdar än för våra medmänniskors fel och brister.

I slutet på veckan bilar jag till Blekinge längs östkusten från Sörmland och vidare söderut. Känner någon till plantskolor/trädgårdsmästerier o.likn. som vore värda ett besök efter vägen genom Östergötland och Småland? Är särskilt intresserad av rosor och klematis.

Tack för rådet och tack för hälsningen!

Har köpt en Chippendale (tydligen en ganska ny sort) som är tänkt för ett personligt sammanhang. Den rekommenderades av försäljaren, en förtroendeingivande man, för att uppfylla kriterierna stark doft, lång blomningstid och inte alltför hög växt. Någon som har egen erfarenhet av denna ros?