Om smärta, smärttillstånd och teorier bakom, Egna och vetenskapligt bevisade teorier Alternativ

[Anma]

Jag började diskutera smärta och värk i en tråd där det inte hör hemma. Kom på att det är så pass intressant diskussion (i alla fall för mig) så den var värd en egen tråd.
Citat från den andra tråden jag vill bemöta.

I det fallet är det ju vi som är på dåliga på att hitta bevisen. Det som vi inte klarar av att bevisa just nu kan ändå finnas. Det finns ju sådant som psykiska sjukdomar och fantomsmärtor, det syns inte men är ändå verkligt. Din skada var verklig.

Fantomsmärtor. Smärtor som finns i en kroppsdel som är borttagen. Jag ser den typen av fantomsmärtor som högst verkliga. Alla nervtrådar som gick ner till kroppsdelen är ju av. Nervtrådar har ingen egen logisk hjärna som talar om för dem att de är av så de signalerar smärta till hjärnan som vanligt. Hjärnan tolkar det som helt normal smärta. Så tror jag att det hänger ihop.

Jag har också fantomsmärtor, förutom muskelsmärtan som ju är högst verklig. Mina muskler har ju både blivit försvagade och stela under dessa 10 år och är totalt i chock över att kunna röra sig. Fantomsmärtan kommer om jag är still för länge. Känns precis som nervsmärtan innan, men det räcker att jag rör på mig på ett sätt som tidigare var omöjlig för att hjärnan ska förstå att nerverna skickar felaktiga signaler. När jag hållit igång en hel dag så kan jag vakna med en tomhet i kroppen, som att något saknas. Det som saknas är smärtan och värken. Den känslan är ganska skum, faktiskt. I sådana här fall är det mer rätt att prata om fantomsmärtor. Eller muskelminne kanske, viket i för sig är fel, då det inte är själva muskeln det är fel på, utan på nervtråden. Eller snarare att den tror att det är fel på den. Jag tror att sådan smärta kan man träna bort. Till skillnad mot fantomsmärta där nervtrådar faktiskt är av eller skadade på riktigt.

Men i vilket fall. Jag tror inte på psykosomatisk fysisk smärta. Har man ont i kroppen så är det något fysiskt fel. Hjärnan konstruerar inte smärta om inget är fel. Om man gått med långvarig smärta hänger hjärnan kanske inte riktigt med, men skillnaden på riktig smärta och "hjärnsmärta" är enorm.
Att många depressionspatienter får ryggproblem tror jag hänger ihop med att de spänner sig för att de mår psykiskt dåligt. Den psykiska åkomman i sig orsakar inte smärtan. Det är spänningen i kroppen om gör det.

Vad tror du?

Tillägg: Psykosomatisk smärta kan man enbart ha i själen. Det är vad jag tror.

Redigerat av Anma: 30-09-2012, 11:30

[mamamaggan]

Håller med dig till fullo Anma.

Har själv svår smärta och blir irriterad när jag hör folk prata om psykosomatisk smärta. Är precis som dig övertygad om att har man smärta så har man fysisk smärta.

Sedan kan man p g a sin fysiska smärta få problem av mer psykisk art fast många menar att det är tvärtom.

Tror inte att man kan " tänka " bort fysisk smärta däremot kan man kanske "acceptera" den , speciellt efter att ha haft den i många år .

Förstår precis vad du menar med att du känner en tomhet när du inte får ont längre , har varit med om det själv.

Det har hänt mig att jag insett att jag haft rejält ont någonstans som jag inte tänkt på förrän jag fått något smärtstillande preparat som inte bara tagit bort den smärta som jag " vetat om " utan även den jag inte varit lika " uppmärksam " på att jag har/haft.

[Elisabeth-Västku...]

Men det är väl enklast att klassa det man inte känner till, inte vet vad göra då som psykosomatiska besvär.

Känner många som har blivit väldigt illa bemött i sjukvården med sin fibro. Psykisk hette det då.......

Skulle jag gå upp en morgon och inte ha värk då skulle det också kännas konstigt efter att ha levd med det i så många år

Elisabeth

[mamamaggan]

Visst skulle det kännas konstigt Elisabeth om man inte hade värk .

Den värk som jag har efter en olycka för 11 år minskar när jag får mycket mer morfin för annan värk och det känns jättekonstigt för man är ju så van vid den smärtan men jag kan inte ta sådana stora doser hela tiden.

Det finns faktiskt folk som inte tror att jag har så mycket värk eller ens värk överhuvudtaget för att jag är så glad . Förstår inte hur de menar att man ska vara för att passa dem.

Är jag glad så är inte det bra , för dem ett tecken på att jag inte har kronisk värk , och skulle jag oja mig hela tiden så är inte det heller bra för då tycker de att man är sjåpig för så ont kan man väl inte ha.

Jag kan inte varken prata om min värk hela tiden eller oja mig utan försöker vara glad bland andra . Om någon bekant frågar så säger jag att det är bra , finns ingen anledning att säga annat tycker jag.

Drar mig undan om jag har för mycket värk , det är något som jag bara delar med mina allra närmaste .

[Ugglemormor]

jo, det är ju så att när man söker doktorn för sin värk och för allmänt har kunnar hålla en god, ren och glad fasad uttåt, så blir det svårare att bli trodd......de tar det inte på allvar?
Var och en har sin egen smärttröskel, hur mycket man orkar med innan det synns.......
Och en annan del ser sjukare ut än de är. Kanske andra behov som styr det, tro?

Hur skulle man då se/bete sig för att få den akuta hjälpen man är i behov av? Vet ni något?
När man sitter i en väntsal, brukade det vara en viss tryck stämmning, 2 börjar prata om sina krämpor och snart kommer fler i samma situation.
Hur ont det än har gjort, har jag försökt att gå in till doktorn, utan hjälpmedel, men ofta blir man överkört av rullatormaffian, om inte innan så i apoteket, har man inga hjälpmedel själv, men fasligt ont, betraktas man som frisk........

En själsig smärta kan upplevas på olika sätt och framföras så också , ett ex. --när hunden fick dö, fick jag sån värk i mitt hjärta, precis som jag hade fått hjärtinfarkt, men nu visste jag orsaken till detta att det var det omedelbara förlusten av en älskad hund

Jag har funderat om detta med långvarig smärta och att vissa får mer symtom ex. fibro eller annat, vad kan det bero på?........

Redigerat av Ugglemormor: 30-09-2012, 14:23

[mamamaggan]

Nu förstår jag inte riktigt vad du menar med hur man ser ut när man träffar doktorn. Då måste man ju tala om exakt hur det är för hur kan doktorn annars veta hur man mår ?

Iaf så släpper jag på min fasad , den glada , när jag är hos doktorn , hur skulle jag annars göra?

Hur man ska bete sig för att få akut hjälp ? Ja du det är ju läkaren som bedömer vilken hjälp man behöver och hur snabbt man behöver den . Brukar inte bete mig på något speciellt sätt , talar om hur jag mår mer kan jag väl inte göra ?

Hur menar du med bete dig ? Att slänga sig på golvet , skrika och rulla runt , är det vad du menar med bete sig ?

Tycker du verkar ha en konstig uppfattning om det här , att man måste bete sig på något visst sätt för att få vård ???

Varför en del drabbas värre än andra när det gäller t ex fibromyalgi mm kan inte vi veta utan det överlämnar jag till sjukvården att ta reda på .

Vad har du själv för teori ?

[Ugglemormor]

mamamagan,

Ett nytt försök då.
Det jag sett på vänthallarna har ju en del tagit i så de är blå, med sin värk, och jag säger inget om det.

Läkaren själv sade till mig då jag fick min wiplashskada att jag "såg" för frisk ut att kunna ha så mycket smärtor och att jag var i viss mån svag på ena kroppshalvan. Han ville vänta o se om jag blev sämre.....
Inte hade jag på mig en krigs-makeupp, men ren och kammad var jag och på "smärtstickan" sade jag det talet som jag ansåg min värk att ligga och det var 8-9 av 1-10 skala.
Jag satt där i tårar och bad om att det kunde göras något åt det hela och att jag fick åtminstone medicin så att jag slapp lida..........
Det togs inte på allvar förrän året därbo, men då för sent. Inget att göra åt, här mer piller.....

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort bättre än låta honom undersöka mig och gradera min smärta????

Förra året åkte vi akut med min rygg, visste inte hur det skulle gå, men de blev snabba på att ta hand om mig. Hade fått en urinförgiftning på köpet.
Samma sak nu, ska jag orka vänta eller åka in? De har sett förträngningen i senaste rtg, men vad ska mer till? Det är frågan ......

[pejori]

Det finns ju en annan typ av fantomsmärtor man inte tänker på..
Har man under lång tid, ätit smärtstillande och slutar, kan man få ont, för att kroppen vill ha smärtstillande.
En nog så både smärtsam som påtaglig värk...
Förövrigt håller jag med om att, "om man inte gnäller och är ledsen" har man inte ont.
(vet hur det är att inte bli trodd)

[Elisabeth-Västku...]

Att en har värre Fibro än en annan är väl inte så märkvärdig. Är som med alla andra sjukdomar. Den ena drabbas värr än den nästa. Finns många olika grader att drabbas.

Men Ugglemormor vad menar du med rullatormaffian?????? Så länge du kann gå utan så skall du vara j...... glad för det men inte kalla andra som behöver den för maffia.

Om någon frågar mig hur det är så säger jag bara, det är som vanligt. Ljuger inte och säger att det är bra.

Men jag har dragit mig undan mycket, orkar inte med frågor och förklaringar.

Elisabeth

[Anma]

Det finns mycket spännande forskning angående fibro just nu.
Om man röntgas sittande så ser man hur det blir trångt för nerverna hos fibropatienter uppe i nacken. Att man ofta utvecklar fibro när man går med långvarig smärta kanske inte verkar så konstigt när man väl löst gåtan med fibro.

Själv har jag klarat mig från fibro, men visst har jag haft symptom i benen.
Flera gånger i veckan hade jag pirrningar i benen när jag skulle sova. Skrev in dem på smärtgubben också, då det var en återkommande symptom.
Min läkare (kirurgen som gjorde op) sa innan operationen att det var tyvärr inget han kunde hjälpa mig med. Jag sa att jag tyckte det var ok, för det gjorde inte ont även om det var obehagligt.
Men se. Inte ett pirr sedan operation har jag haft. Dessutom har ett stort problem med alldeles för spända muskler på ett väldigt intimt ställe helt försvunnit. Bara så där. Och då är det ändå i motsatt sida av bålen de problemen fanns sett från operationsstället.

Att människor är blå i sin värk betyder bara att de har väldigt, väldigt ont. Jag garderade min "vardagssmärta" som varierande under dagen mellan 4 och 8 i smärtskalan. Men visst hände det att den var uppe i tio också. När jag inte stod ut längre, men var tvungen ändå för vad var alternativet? Lägga sig och dö?
Jag hade ändå turen att hittade jag exakt rätt ställning i sängen så släppte det värsta ganska fort.

[Natur liv]

Det är inte lätt det där med att leva med smärta. Man önskar ju att man kunde bli av med orsaken till smärtan, men för många av oss är det omöjligt med dagens (brist på) kunskap.

Jag upplever att de specialister jag har mött, när jag har fått hjälp med mina reumatiska besvär, tar min smärta på allvar. Däremot respekterade jag själv min smärta bättre först efter att lederna blev röntgade. Kanske hade jag inbillat mig att det nog inte är några problem alls, jag var ju van sedan tidigare att bara köra på även om det gjorde ont.

Nu är det bara att se sanningen i vitögat och lära mig hur jag ska göra när det gör ont. Förebygga med träning flera gånger om dagen, vila vid inflammation och komma igång så fort som möjligt med rörelse igen.

Jag försöker hitta sätt att få kroppen att själv stilla smärtan med kroppseget endorfin. Det fungerar bra vid träning och trädgårdsarbete, men inte så lätt när jag är på jobbet. Där fungerar skor med anpassade sulor, varierade arbetsställningar, yllesockor, värmevantar och smärtstillande/antiinflammatoriska tabletter bäst. Är det någon som har några idéer? Hur gör ni för att stilla/förebygga smärta?

Redigerat av Natur liv: 30-09-2012, 16:38

[Ugglemormor]

Elisabeth,

Det finns här några som håller ihop och tar ingen hänsyn till dem som försöker att gå......rent allmänt är de "kända" som rullatormaffian.
Där finns ingen som ber om lov att få komma fram bakom en utan kör en i benen med sin rollator med ett bistert min .... precis som man hade ögon i nacken eller....
Nu har mitt tålamod varit rätt O och har sparkat till bakåt när jag blivit påkört eller satt mig ner på rullatorn för att inte ramla med min ryggskada......
Man hör enbart mumlet att vanligt folk inte tar hänsyn till dem, men attans då! Bete er bättre så får vi alla plats, har jag sagt till den gången sinnet rann över när jag inte var snabb nog att flytta mig undan.

men även den med sin rollator ska väl ta kölapp och göra som alla andra??????
det gjorde jag då jag satt i rullstol, tog hänsyn till mina medmänniskor för man visste ju inte hur den framförvarande mådde.........

[pejori]

Det är inte lätt det där med att leva med smärta. Man önskar ju att man kunde bli av med orsaken till smärtan, men för många av oss är det omöjligt med dagens (brist på) kunskap.

Jag upplever att de specialister jag har mött, när jag har fått hjälp med mina reumatiska besvär, tar min smärta på allvar. Däremot respekterade jag själv min smärta bättre först efter att lederna blev röntgade. Kanske hade jag inbillat mig att det nog inte är några problem alls, jag var ju van sedan tidigare att bara köra på även om det gjorde ont.

Nu är det bara att se sanningen i vitögat och lära mig hur jag ska göra när det gör ont. Förebygga med träning flera gånger om dagen, vila vid inflammation och komma igång så fort som möjligt med rörelse igen.

Jag försöker hitta sätt att få kroppen att själv stilla smärtan med kroppseget endorfin. Det fungerar bra vid träning och trädgårdsarbete, men inte så lätt när jag är på jobbet. Där fungerar skor med anpassade sulor, varierade arbetsställningar, yllesockor, värmevantar och smärtstillande/antiinflammatoriska tabletter bäst. Är det någon som har några idéer? Hur gör ni för att stilla/förebygga smärta?

Jag promenerar (mycket) och det hjälper.
Annars är jag en person som vägrar att känna smärtan.
Det går till en viss del.
Den finns där och känns, men jag låter den inte ta makten över mitt liv...
När det inte går längre, får jag hjälp med lindring av läkare...
Inte så ofta, men det händer.

[Anma]

Det finns ju en annan typ av fantomsmärtor man inte tänker på..
Har man under lång tid, ätit smärtstillande och slutar, kan man få ont, för att kroppen vill ha smärtstillande.
En nog så både smärtsam som påtaglig värk...
Förövrigt håller jag med om att, "om man inte gnäller och är ledsen" har man inte ont.
(vet hur det är att inte bli trodd)

Ja så klart. Jag ser det mer som abstinens. Det är som vilket beroende som helst. Med rätt stöd så går ju den sortens smärta över när man väl brutit beroendet.
Jag hade ju oturen, eller turen, beroende på hur man ser det, att ha en typ av smärta som ingen smärtlindring bet på. Så det enda jag tog var ipren när musklerna var alldeles stela. Det hjälpte mot stelheten men inte mot muskelsmärtan. Vilket nu inte är ett dugg konstigt, för min muskelsmärta var i själva verket nervsmärta. Det var egentligen inte musklerna som gjorde ont, även om det kändes så.
Rena morfin hjälpte, men jag blev så påverkad i huvudet av det så jag avstod och vilade mig bättre istället. För jag hade också turen att hitta lindring genom att ligga ner i exakt rätt ställning och slappna av.

Jag promenerar (mycket) och det hjälper.
Annars är jag en person som vägrar att känna smärtan.
Det går till en viss del.
Den finns där och känns, men jag låter den inte ta makten över mitt liv...
När det inte går längre, får jag hjälp med lindring av läkare...
Inte så ofta, men det händer.

Det är en balansgång det där. Vägra känna smärtan gjorde jag också, men för den skull slutade jag inte att respektera min kropp och vad den klarade av.
Och så valde jag tidigt att bli vän med min smärta. Istället för att jobba mot den jobbade jag med den. Kunde jag ta tvättstugan en dag lät jag bli att ta disken samma dag, för då skulle smärttopparna vinna.
Jag ser det inte som att smärtan hade makten. Mer att jag valde att inte få mer smärta än nödvändigt.
Vankades det något roligt var det alltid det som gick före hushållsarbete och annat tråkigt. Sen att vårt hem var allt annat än perfekt, det struntade jag fullkomligt i.

[gunsta]

....
Jag kan inte varken prata om min värk hela tiden eller oja mig utan försöker vara glad bland andra . Om någon bekant frågar så säger jag att det är bra , finns ingen anledning att säga annat tycker jag.

Drar mig undan om jag har för mycket värk , det är något som jag bara delar med mina allra närmaste .

Denna beskrivning känns mycket välbekant - Jag brukar säga att jag måste vara 'kompis' med min värk, punkt - den finns där och då måste jag på något sätt fortsätta, tur för mig att jag är mycket envis. Jag beklagar mig aldrig för någon (fast jag kanske gör det nu i o m att jag skriver i denna tråd).

[Anma]

Denna beskrivning känns mycket välbekant - Jag brukar säga att jag måste vara 'kompis' med min värk, punkt - den finns där och då måste jag på något sätt fortsätta, tur för mig att jag är mycket envis. Jag beklagar mig aldrig för någon (fast jag kanske gör det nu i o m att jag skriver i denna tråd).

Precis, Kompis med värken, jag tror att det är steg ett till att ha ett något så när bra liv trots ständig värk.
Det är inte att beklaga sig när man beskriver hur man har det.

[Cacki]

Motsvarigheten till "muskelminne" i nervsystemet finns och kallas då "nervminne. Fantomsmärta är ju något annat och precis som du säger, "man har ont i en kroppsdel man inte längre har kvar".

Att säga att fysisk psykosomatisk smärta inte existerar kan man egentligen inte göra, eftersom psykosomatisk är ett sammansatt ord och betyder "själ och kropp". Soma är det grekiska(?) ordet för kropp. Det ena kan alltså inte uteslutas i sammanhanget.
Sedan blir det svårare...

Frågan är väl egentligen istället var gränsen går för att den enbart ska kunna kalllas för det ena eller det andra. Säg t.ex att man plötsligt får ont någonstans utan att man har någon som helst aning om vad orsaken kan vara. Givetvis blir man orolig och nästan automatiskt blir även smärtan mer påtaglig ju mer man oroar sej. När man väl fått reda på vad den beror på, brukar även smärtan kännas mindre jobbig.
Hur mycket av smärtupplevelsen har varit grundad på den fysiska skadan och hur mycket har den psykiska påfrestningen spökat i sammanhanget??

Därmed inte sagt att smärta orsakad av whiplash och fibromyalgi är någon inbillad smärta....men kanske ändå en gnutta psykosomatiskt betingad ibland. Vem i allsindar skulle inte må psykiskt dåligt av att bli ifrågasatt?

[Elisabeth-Västku...]

Cacki det är klart att ständigt värk påverkar psyket, konstig vore det annars. Men då fanns värken innan.......

[Natur liv]

Det låter väldigt luddigt att tala om psykosomatisk smärta. Smärta kan ju ha en massa orsaker och det är nästan omöjligt att dela upp den i antingen biologisk och psykosomatisk. Människan är en helhet där allt hänger ihop. Stressutlöst smärta ... är den biologisk eller psykosomatisk? Huvudvärk orsakad av stress ... är den biologisk eller psykosomatisk? Vad jag vet är det numera vanligast att man ser att psyket och kroppen är två sidor av samma sak. Det påverkar varann och kan inte ses isolerat.

[Anma]

Motsvarigheten till "muskelminne" i nervsystemet finns och kallas då "nervminne. Fantomsmärta är ju något annat och precis som du säger, "man har ont i en kroppsdel man inte längre har kvar".

Att säga att fysisk psykosomatisk smärta inte existerar kan man egentligen inte göra, eftersom psykosomatisk är ett sammansatt ord och betyder "själ och kropp". Soma är det grekiska(?) ordet för kropp. Det ena kan alltså inte uteslutas i sammanhanget.
Sedan blir det svårare...

Frågan är väl egentligen istället var gränsen går för att den enbart ska kunna kalllas för det ena eller det andra. Säg t.ex att man plötsligt får ont någonstans utan att man har någon som helst aning om vad orsaken kan vara. Givetvis blir man orolig och nästan automatiskt blir även smärtan mer påtaglig ju mer man oroar sej. När man väl fått reda på vad den beror på, brukar även smärtan kännas mindre jobbig.
Hur mycket av smärtupplevelsen har varit grundad på den fysiska skadan och hur mycket har den psykiska påfrestningen spökat i sammanhanget??

Därmed inte sagt att smärta orsakad av whiplash och fibromyalgi är någon inbillad smärta....men kanske ändå en gnutta psykosomatiskt betingad ibland. Vem i allsindar skulle inte må psykiskt dåligt av att bli ifrågasatt?

Börjar bakifrån. Jag har inte blivit misstrodd, varför vet jag inte, kanske för min personlighet? Jag har inte haft ett dugg mindre ont för det än en annan med likadan skada som blivit misstrodd. Det kan jag lova. Skillnaden är att jag kanske hanterade min smärta på ett annat sätt än den som också mår psykiskt dåligt.

Psykosomatiskt Kropp och själ. Jag har sällan kunnat identifiera mig med de beskrivningar jag fått på de otaliga smärtkurser jag gått. Där fokuserade man väldigt mycket på just att man hade ont på grund av att man mådde psykiskt dåligt. Eller att man mådde psykiskt dåligt automatiskt för att man hade ont. Jag kände inte igen mig. De gånger jag mått psykiskt dåligt, som när min bror dog, upplevde jag min fysiska smärta som mindre påtaglig.
Under de senaste två åren med utförsäkring och ekonomisk otrygghet och allt vad det innebär har jag mått som sämst. Min smärta i kroppen har varit densamme, men jag har ignorerat den tidvis på ett felaktigt sätt för at jag så gärna ville bli självförsöjande, ville inte vara en parasit som kunde bespottas. Det var min handledare som stoppade min arbetsträning. Hon sa att jag inte hade arbetsförmågan. Inte jag. Jag ville fortsätta.
Sen brakade kroppen helt en period och jag insåg att min vilja har ganska lite med saken att göra. Det visste jag ju egentligen redan innan, men nu var det bevisat.

Nåja, jag kanske är konstig och annorlunda, jag som aldrig känt igen mig i beskrivningen av den typiske smärtpatienten. Fast det tror inte jag. Jag har träffat fler som är som jag.

Kanske är det fel att kalla det för psykosomatisk, jag menar nog snarare psykisk. Det finns ingen psykisk smärta som sätter sig i en kroppsdel. Har man fysiskt ont har man något fysiskt fel. Förutom Ångest, som ju känns som ett tryck över bröstet.

Redigerat av Anma: 30-09-2012, 17:46