Sitter och funderar lite. Du har underhållningsplikt tills barnen är 21 år om dom studerar vidare på gymnasium. Vore det inte då lämpligt att man ger dottern den summan hon kostar varje månad tills hon gått ut gymnasiet? Det som fattas sen får hon väl jobba ihop själv eller be pojkvännen (sambon) om hjälp med om inte föräldrarna kan ställa upp.

Jag gillar inte tonen i det där att man måsta "ta hand om sina barn "man har ju skaffat dom vet jag för att man ville ha dom,klart man ska ställa upp på dom om man kan om det så bara är med en kasse mat !om de vill bryta sig ur och flytta så ser jag det som positivt de vill klara sig själva och bryta ut och vara självständiga!fast de kanske inte kan det till 100% men då ska vi som föräldrar finnas där som stöd så gott och efter bästa förmåga vi kan det även om vi har små medel-Skräck senariot är väl att de bor hemma när de är 30 år eller äldre !Vår son bodde hemma tills han var 24 men då hade han gått Gymnasiet och utbildat sig till Verktygsteckniker plus att han gjorde Millitärtjänst med befälsutbildning på Gudhemskompani i 12 månader,Jag sa till han att om du bor hemma när du är 25 skaffar jag flyttbil och lägenhet då ska man inte bo hos mor och far,men vad jag gärna hade velat ha han hemma längre men man måste låta barnen växa upp.Tror många föräldrar här tycker det är tufft den dagen då man sitter i tomt Bo utan barn ,när de flugigt ut och man inser att man inte har någon tvätt längre och att det blir v'äldigt tyst hemma !

Från Motti som saknar barna hemma med tvätt och ordning och kaos

Redigerat av Motti: 17-04-2011, 00:09

Ja så kan man ju tycka om man vill men det är ju knappast något svar på frågan.

När det gäller lagstiftningen och de rättsfall som följt av den, så handlar det väldigt mycket om tvister som uppstår om underhåll där föräldrarna inte sammanlever med varandra. I andra fall så löser man det nog så gott man kan inom familjen. Om Pejoris tolkning är korrekt så är "barnets" ställning mycket starkt här. Personligen kan jag möjligen tycka att rätten att bo i en egen lägenhet när man försörjs av sina föräldrar inte alls är självklar.

Håller med. Det skulle ju annars i praktiken kunna få till följd väsentligt högre kostnader för föräldrarna än om barnet bodde kvar hemma.

Håller inte med, det borde ju inte bli nämnvärt dyrare om barnet flyttar, ser vad min dotter "kostar" som inte bor hemma längre, vi betalar 1500kr för ett rum + att hon nog får ett par tusen varje månad, och hon får ju åxå studiebidraget,så om man sumerar summan så kanske det blir någon tusenlapp mera nu, än när hon bodde hemma. Vi handlar lite mat åt henne ibland, kanske för en femhundring i månaden.

Men om hon vill bo i egen lägenhet? Då kostar det väl snarare 4000 - 5000 i månaden?

Inte kostar det över 5000:-/mån att ha en studerande boende hemma.

Bara det du skriver ger 4000:-/mån och då är det bara 1500 för boendet. Vem har det över när man är ensamstående, för inte kostar dom då så mycket när dom bor hemma.

Håller med där.
Jag kan också tycka, att flyttar man till eget boende så gör man det, när man kan försörja sig.
Skaffar du barn som t.ex. 16-17 åring, får du underhåll för både dig själv och ditt barn.
Som lagen är nu, är du som förälder skyldig att försörja denna dotter, om hon återupptar sina gymnasiestudier efter en ev. graviditet.




Den summan är nog rätt svår att "spotta fram" om man är ensamförälder och dessutom lever på marginalerna redan.

jag var ensam när min som flyttade hemifrån och han hade jobb så jag har ju inte varit riktigt i den situationen.Men jag har sett mitt föräldrarskap som en uppgift att förbereda honom att stå på egna ben.Visst hjälper jag till ibland tex nu till påsk när de flyttar och får 2 hyror men jag ger det jag kan och vill.tror man gör "barnen"en björntjänst om man sticker till dem nåt i tid och otid en vacker dag kommer när vi föräldrar inte finns.Däremot har jag gjort väldigt klart för honom att om det skulle hända nåt så det blir problem vilket det oxå gjort några ggr,ska han alltid kunna vända sej till mej jag hjälper om jag kan
Behöver väl inte skriva det kanske men naturligtvis älskar jag min son

personligen så anser jag att man har ansvar för sina barn tills de gått ut gymnasiet, vill/kan de flytta hemifrån så kan man ju utgå från de cirkakostnader som finns, ungefär 3500 kr/mån. dra bort studiemedlet och betala resten, det är ju pengar som liksom ändå skulle gått åt.

Ja visst har du rätt i det, i vårat fall så är jag gift och har "bara" ett barn, annars så blir det nog svårt om man är tex frånskild 4 barnsmor.

Man får ju försöka hjälpa efter bästa förmåga.
Tror man som förälder, fortsätter med det, (vid behov) hela livet.

Man är väl som föräder försörjningsskyldig tills barnen är 21 år om de studerar på gymnasienivå. Det innebär väl inte att man behöver stå för hyra av egen lägenhet , men att se till att de har mat , kläder och tak över huvudet. Din dotter hade "kostat" en hel del även om hon bott kvar hemma och motsvarande summa tycker jag nog att du bör bidra med.
Själv har jag aldrig tänkt på att det är en skyldighet, har mina barn behövt hjälp så har jag sjävfallet ställt upp (inom rimliga gränser förstås, mina barn har aldrig heller krävt mer)
Gita

wow....vad många svar... Det är mitt personbästa..
Oj...hmm...jag måste försöka låta dem prova att klara sig helt på egen hand först, vet att med dotterns bokstavsdiagnoser att de ev. pengar hon skulle få av oss skulle gå direkt att handla kläder och skor för.
Sen kommer vi naturligtvis att hjälpa till då det krisar för dem.
Tack alla för era svar.

Du kan ju skaffa henne ett ICA-kort t.ex. som du sätter in matpengar på annars kanske.

Fast går det inte att plocka ut pengar på ICA-kortet?

Jag tror säker att det kommer att lösa sig och du kommer att hitta en väg att hjälpa henne, när/om det behövs.
Hon måste få försöka stå på egna ben.
Man får som förälder stå lite bakom och försöka mildra dom värsta misstagen, så gott det går...

Asch da va synd isåfall.