Äntligen någon som reser sej upp och lyfter fram eländet i ljuset! Det är verkligen sant att när man av olika orsaker inte har möjlighet att "vara med på banan" längre så blir man talad om istället för med. Möjlighetens dörrar att kunna vara med och påverka och respekteras istället för att misstänkliggöras, klappas igen med buller och bång. Man befinner sej inte ens i närheten av de forum där diskussionen förs och besluten fattas. Jag kan bara gå till mej själv och ge ett exempel på hur verkligheten kan se ut för den som t.ex råkar bli sjuk.
Innan var jag ganska engagerad på min arbetsplats i både det ena och det andra och satt bl.a med i div grupper för utvecklingsarbetet o.d. Jag jobbade även lite fackigt och mina hjärtefrågor rörde dem som på individnivå kom i kläm i arbetslivet på något sätt.
Så blev jag alltså sjuk och orkade inte med att engagera mej på samma sätt längre, utan hade fullt upp med att bara klara av det absolut nödvändigaste. Trots det började min arbetsförmåga sjunka från heltid ner till mina nuvarande 25%, resten av tiden tillbringar jag mestadels inom hemmets väggar eftersom orken inte räcker till så mycket mer. Och därmed tystnade också min strupe!...
Plötsligt har man blivit utlämnad åt "det fullt fungerande folkets" välvilja. Numera har man blivit en "självömkande, arbetsskygg och avundsjuk" person som ingen tar riktigt på allvar eftersom man sitter fast i samma rävsax som så många andra i underläge.
Hur många gånger har jag inte tänkt "-Fan att jag inte slogs mer innan det blev för sent..." Men nu är jag ju själv där, hur i hela friden det nu gick till...
(Nej, personligen har jag egentligen inte något att klaga på. Jag har min man som backup när pengarna inte riktigt vill räcka till eller när orken tryter, men det är sannerligen inte alla förunnade att ha det så bra!...men ändå....hur som helst märker jag i alla fall att det är på väg utför med livsvillkoren, här i "Välfärdssverige"...Det kan bara inte få fortsätta på den här vägen!)
--------------------
**Cacki z 3**
|