CITAT (Lokan @ 22-08-2011, 20:23)
Vart försvann det meningslösa slutet på sagan...??
Nu stannar bussen utanför en diversehandel. Hugo Berglund stiger av och går in och köper ett spritkök, en kastrull, två papperstallrikar, två pappersmuggar, två plastgafflar, två plastknivar, en konservöppnare, en pilsner och en sockerdricka.
Nu sitter Hugo Berglund och Lisa Bodén vid en stubbe vid vägkanten och äter köttbullar och potatisssallad.
»Berglund«, säger Hugo Berglund och tar i hand.
»Bodén« säger Lisa Bodén och tar också i hand.
»Jag har knappt några pengar«, fortsätter Hugo Berglund.
»Inte jag heller«, svarar Lisa Bodén.
»Då får vi hitta på någe«, avslutar Hugo Berglund samtalet.
Nu lämnar Hugo Berglund riksettan en stund och far in till Norrköping. Han stannar vid en busshållsplats i stadens centrum. Han går av och tittar på tidtabellen för den lokala bussline som fraktar personer från stadens norra delar till stadens södra delar och vice versa. Han ser att han har anlänt just mittemellan avgångstiderna för den reguljära buss som just har gått och den reguljära buss som strax ska komma.
Nu tecknar Hugo Berglund åt de väntande passagerarna vid hållplatsen att stiga på. Han tar upp avgift och lämnar ut biljetter som han skrynklar ihop lite så att ingen ska gripas av begär att läsa vad det står på dem. Så kör han ut mot södra Norrköping med hållplatserna som riktmärken. Väl framme vid ändhållplatsen vänder han och fraktar nya trafikanter norröver. Det bär sedan söderöver igen, och därpå norröver, och så vidare. Hugo Berglund håller strikt sin tidtabell och råkar aldrig i nära samröre med någon av stadens bussar. Klockan har nu blivit halv sex, och det är mycket folk som ska hem från sitt arbete. Hugo Berglund tjänar rätt bra med kosing, tänker Hugo Berglund.
Nu stannar bussen i centrum.
Nu kommer en trafikinspektör fram mot Hugo Berglunds buss med ett frågande och lätt irriterat uttryck i ansiktet.
Nu trycker Hugo Berglund gasen i botten och beger sig ut på riksettan mot Linköping.
»Det blev rätt bra med kosing«, säger Hugo Berglund.
»Men vi måste spara och snåla«, svarar Lisa Bodén.
Nu sover Hugo Berglund och Lisa Bodén i bussen på en parkeringsplats mellan Linköping och Mjölby. Hugo Berglund sover frami, och Lisa Bodén sover baki. Mitt i bussen har Hugo Berglund spänt upp en bit presenning som låg i bagageutrymmet.
Nu är det en ny dag. Lisa Bodén köper billiga konserver som hon lagar på spritköket i solsken och fågelsång. Hugo Berglund späder på mat- och bensinkassan med att i förbifarten inkräkta på de reguljära busslinjerna här och där och frakta passagerare från den norra delen av städer och orter som passeras och till den södra. På så sätt förloras knappast någon restid. Hugo Berglund och Lisa Bodén längtar söderut.
Nu är det midsommarafton i Markaryd. Där händer det sig så att Lisa Bodén och Hugo Berglund blir du med varandra.
Nu funderar Hugo på någonting medan de rullar mot Hälsingborg.
»Vad sitter du och funderar på, Hugo?« säger Lisa.
»Jag har inget pass, Lisa«, svarar Hugo.
»Jag för min del har mitt pass i handväskan«, genmäler Lisa, »för jag skulle åka på sällskapsresa till Mallorca egentligen.
»Sällskapsresa«, tänker Hugo.
Det är nu som Hugo får sin stora idé.
Nu får Lisa öva sig att köra bussen en stund. Lisa är läraktig och har körkort, efter som hennes frånskilde man alltid var full på kvällarna när de var ute tillsammans.
Nu passeras tullen vid Hälsingborgsfärjan. På förarsätet i bussen sitter Lisa och kör. I bagageutrymmet ligger Hugo utan pass.
Nu angör färjan Helsingör.
»Håll till höger«, ropar Hugo dovt ur bagageutrymmet.
Nu håller Lisa till höger.
Nu kryper Hugo fram och övertar ratten.
Nu kör han genom Köpenhamn och ut till Kastrup. Där stiger Lisa och Hugo av. Hugo får inte komma in i transithallen, utan han ställer sig vid räcket till transithallen och ropar så högt han kan:
»Sällskapsresa med buss till Paris! Plats finnes!«
Ett hundratal utmärglade personer rusar fram. I sjudagar och sju nätter har de väntat på ett chartrat plan och en reseledare som lever loppan i Nyhavn.
»Ta oss med! Ta oss med!«, ropar de förtvivlat.
Hugo och Lisa antecknar namnen på de tjugosju av resenärerna som uppger sig ha mest valuta med sig.
»All befintlig valuta ska lämnas till reseledningen«, förklarar Hugo, »Vi svarar för att ni får det bra och lusteligt«.
Glada lämnar de tjugosju utvalda sin valuta till Hugo och Lisa.
»Har du varit bussvärdinna tidigare, Lisa?« undrar Hugo.
»Nej, Hugo, men det ger sig väl«, svarar Lisa.
»Jag har läst engelska på ABF i två terminer«, skryter Hugo.
»Det har inte jag«, suckar Lisa. »Men jag har genomgått en aftonkurs i porslinsmålning.«
»Det kommer väl till pass«, menar Hugo spydigt.
Nu ska ni få se på Hugos och Lisas passagerarlista:
• Karl-Axel Persson, 69, f.d. posttjänsteman;
• Ragnar Ström, 19, studerande;
• Eva Lundkvist, 17, hans älskade;
• Elna Johansson, 55, änkefru;
• Svea Johansson, 53, änkefru;
• Gertrud Johansson, 76, änkefru;
• Ragnar Ollin, 43, lektor, ledare för egen feriekurs i franska;
• Tio gymnasister av båda könen, lektor Ollins elever;
• Artur Wingblad, 50, konditor;
• Gittan Wingblad, 47, hans hustru;
• Erik Nilsson, 28, skämttecknare;
• Asta Gramén, 47, hans älskarinna;
• P. O. Agnell, 33, expert på sötvattensfiskar i Kvitt eller dubbelt, egentligen svarvare;
• Snöret Bengtsson, 18, mobilt utebud vid Statistiska Centralbyrån;
• Anna-Lena Fridell, 17, barnkärt hembiträde;
• Axel Bretting, 39, folksskollärare;
• Anna Bretting, 39, småskollärarinna, hans maka;
• Niklas Jonsson, 42, murarbas;
• Märta Jonsson, 40, hans maka.
Nu vänder bussen näsan söderut med sin dyrbara last av svenska medborgare. Passagen av dansktyska gränsen utnyttjar Hugo till ett nytt besök i bagageutrymmet, som nu är ytterligt trångt.
»Fröken Bodén kör som en hel karl«, säger fru Märta Jonsson.
»Kvinnor ska inte köra buss«, genmäler f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson.
Därmed är samtalet i full gång.
»Jag ritar skämtteckningar i Levande Livet«, berättar skämttecknare Erik Nilsson.
»Erik är konstnär«, förtydligar Erik Nilssons älskarinna Asta Gramén.
»Vi har det trevligt tillsammans«, säger de tre änkefruarna Johansson. »Det började med att Elna satte in en annons under »Bekantskap önskas« om att hon var änkefru och gärna ville träffa likasinnade änkefruar som också hette Johansson. Och nu trivs vi så bra med att kunna påminna varandra om hur bra Johansson var medan han var i livet.«
»Jag älskar dej«, säger studeranden Ragnar Ström.
»Jag älskar dej också«, säger Ragnar Ströms älskade Eva Lundkvist.
»Man ska inte peta sej i näsan«, förmanar det barnkära hembiträdet Anna-Lena Fridell det mobila utebudet Snöret Bengtsson.
»I de här trakterna finns mycket tysk mört«, upplyser svarvare P. O. Agnell.
»Un bon vin blanc«, säger lektor Ragnar Ollin.
»Öng bong väng blang«, svarar hans tio elever i korus.
På detta trivsamma vis förflyter resan till Hamburg.
Nu gör sig hela sällskapet en glad natt i Hamburg under ledning av Lisa och Hugo, som har hand om pengarna.
Och nu är pengarna slut.
»Ska vi fortsätta utan pengar«, frågar den morgonsömnige men helnyktre Hugo Berglund och stiger in i bussen.
»Det är klart vi ska fortsätta utan pengar«, svarar genast skämttecknare Erik Nilsson, som inte får ha älskarinnor på inackorderingsrummet hemma, och stiger in i bussen.
»Det skulle allt fan vara så dum att man fortsätter utan pengar«, ryter f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson och stiger in i bussen.
Nu går bussen mot Paris.
Nu är de framme i Amsterdam med magen full av hunger. Hugo Berglund stannar framför ett medelgott hotell, och alla stiger in i matsalen.
»Very simpel dinner for tventy-najn«, säger Hugo Berglund, som lärt sig på ABF att stava engelska som det låter, och därefter uttala som det stavas.
De äter varsin holländsk köttbulle som är stor som en knuten näve och starkt kryddad.
»Un bon vin blanc«, säger lektor Ragnar Ollin.
»Öng bong väng blang«, ekar hans tio elever.
Hugo Berglund försöker avstyra denna franska talövning. Det goda franska vinet står redan på bordet.
Nu reser sig alla.
»No manny«, säger Hugo Berglund till hovmästaren. »Vi vill diska thö dishes in thö kitchin.«
Hovmästaren räknar snabbt med hjälp av reguladetri. Om 1 person ska diska och städa i 4 timmar för att betala 1 holländsk köttbulle och 1 portion gott vitt vin, frågar han sig själv, hur många timmar ska då 29 personer diska och städa för att betala 29 holländska köttbullar och 29 portioner gott vitt vin? Han får det till 4 timmar.
Nu diskar Lisa Bodén och de tre änkefruarna Johansson. F. posttjänstemannen Karl-Axel Persson och svarvare P. O. Agnell torkar disken. Skämttecknare Erik Nilsson och hans älskarinna Asta Gramén bäddar sängar. Lektor Ragnal Ollin och hans tio elever böjer franska verb till den fasta rytmen av elva golvsvabbar. Studeranden Ragnar Ström och hans älskade Eva Lundkvist provligger de bäddade sängarna. Kort sagt, en rationell arbetsfördelning gör att arbetet går som en dans på tulipaner, som talesättet lyder i Holland.
Nu fortsätter resan. Alla är så glada som man bara kan vara efter ett väl förrättat värv. Under ledning av bussvärdinnan Lisa Bodén sjunger församlingen Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag till Sune Waldimirs pampiga melodi.
»Jag är jävlar i mig hungrig igen«, menar så murarbasen Niklas Jonsson.
»Men Niklas då«, protesterar hans maka Märta.
»Ingen mer städning i dag för min del«, påpekar Ragnar STröms älskade Eva Lundkvist, som f.n. är trött på att provligga sängar som bäddats av skämttecknare Erik Nilsson och hans älskarinna Asta Gramén.
»Jag har förmågan att tala med insjöfiskar«, upplyser svarvare P. O. Agnell, expert på sötvattensfiskar i Kvitt eller dubbelt.
Nu kör Hugo Berglund fram bussen till en vackert belägen nordfransk insjö.
»Prata nu då«, säger Hugo Berglund till svarvare P. O. Agnell. »Säg till dom att dom kommer hit.«
Nu lägger sig svarvare P. O. Agnell framstupa på stranden och talar på fiskarnas språk.
»Kom hit, små fiskar«, säger han på detta löjligt gutturala tungomål. »Kom hit så får vi pratas vid om ditt och datt.«
Nu kommer en mängde pratsjuka gäddor och braxen och en och annan talträngd röding simmande. Hugo Berglund drar upp dem med en håv som han tillverkat av en bit av bagagehyllan i bussen.
»Kom upp på land, små fiskar«, säger Hugo Berglund, »så hör man bättre vad ni säger.«
Men fiskarna talar inte med sådana som Hugo Berglund.
Nu kokar Lisa Bodén fiskarna på spritköket. Alla äter fisk av hjärtans lust.
»Fisk är det värsta jag vet«, muttrar f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson och äter fisk av hjärtans lust.
Nu kör bussen äntligen in i Paris och fram till stranden utav floden Seine. Klockan är tio på kvällen. Vid Seines strand ligger en illuminerad pråm som är omgjord till nattklubb. Hugo Berglund går ombord och frågar nattklubbsägaren:
»Kän vi få övernajta on this shipp if vi sing for thö publik? Vi are Swidish pipel.«
Ägaren nickar oui när han hör Swidish. Alla går ombord. Ägaren klappar i händerna och annonserar på franska att nu kommer Ingmar Bergman-kören att sjunga. Fransmännen applåderar frenetiskt.
Nu sjunger resenärerna under ledning av konditor Artur Wingblads ledning Vi går över daggstänkta berg, Vildandens sång, och _Swing it magistern_.
Nu applåderar fransmännen artigt.
Nu stänger nattklubben. Svenskarna somnar i varsitt chambre separée, med två undantag: i studeranden Ragnar Ströms chambre separée sover inte Ragnar Ström, och i hans älskade Eva Lundkvists chambre separée sover Ragnar Ström.
Nu är det morgon i Paris. Hungern hungrar åter i resenärernas magar.
Nu går f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson en rond genom hallarna i Paris. Han pekar på en stor salamikonv och säger på svenska:
»Jag vill ha denna korv gratis.«
Ståndgumman hakar ner korven, räcker den till honom och håller fram penninghanden på fransmäns vis.
Nu går f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson snabbt därifrån med gratis korv och gott samvete.
Nu står folksskollärare Axel Bretting och hans maka Anna vid Eiffeltornet och sjunger morgonpsalmer. På marken ligger folksskollärare Axel Brettings hatt. I hatten ligger några francs till en beta bröd.
Nu beställer änkefruarna Johansson varsin Dubonnet på Duponts gatuservering vid Boulevard St. Michel.
Nu dricker de ur.
Nu går kyparen in i baren.
Nu rusar änkefruarna Johansson därifrån.
Nu äter skämttecknare Erik Nilsson och hans älskarinna Asta Gramén en utsökt lunch.
Nu betalar skämttecknare Erik Nilsson lunchen med en resecheck som han tjyvhållit på.
Nu står mobila utebudet Snöret Bengtsson vid den okände soldatens grav med en teckningslista för bidrag till den okände soldatens anhöriga. Innan han går på restaurang söker han för formens skull en stund efter den okände soldatens anhöriga, utan att finna dem.
Nu skriver lektor Ragnar Ollin och hans tio gymnasister in sig vid Främlingslegionen. De erhåller sin inträdeslön och skriver därpå i sitt stilla sinne ut sig ur Främlingslegionen, myndigheterna ovetande.
Nu fraktar Hugo Berglund och Lisa Bodén turister i bussen till Père Lachaise-kyrkogården. Den är stängd på grund av dödsfall. Turisterna fraktas tillbaka igen, mot ny avgift.
Nu lyfter murarbas Niklas Jonsson franska småbilar på rak arm inför en intressard folksamling. Hans maka Märta Johansson dansar omkring barfota med en kollektbössa som hon har lånat vid ett besök i Notre Dame.
Nu samlas sällskapet i god stämning på franska KFUM:s möteslokal. Hugo Berglund håller ett litet tal.
»Mina damer och herrar«, talar Hugo Berglund. »I varje människas liv kommer förr eller senare en period då allting lyckas för henne, det är min enkla tro. Nu känner jag på mig inombords att denna period just har inträtt i mitt liv, en enkel bussförares, tidigare trista och enformiga tillvaro. Under min ledning har ni alla haft jädrans kul tillsammans och trots frånvaron av kontanta medel lyckats behålla livhandken och mer till.
Men ännu, mina vänner«, fortsätter Hugo Berglund, »ännu finns det dolda reserver kvar i denna min levnads ljuveliga blomstringstid. En inre röst kallar mig, och alla er andra, till Medelhavets underbara stränder, närmare bestämt Monte Carlo!«
Nu jublar församlingen och kastar upp hattar i luften.
»Vad i helvete ska man i Monte Carlo att göra«, muttrar f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson och kastar upp hatten i luften.
Nu lämnar den glammande skaran Paris i buss numro 144.
Nu trycker studerande Ragnar Ström en kyss på sin älskade Eva Lundkvists läppar mellan Paris och Monte Carlo.
»Här är dyrt att finna härbärge«, klagar småskollärarinnan Anna Bretting.
»Lugn bara«, genmäler Hugo Berglund. »Låt oss gemensamt lära oss den stilla valsen True love.«
Nu övar de på den. Hugo Berglund kör upp framför furst Rainiers och furstinnan Grace's furstliga slott.
»In witch rum is Grace Kelly«, spörjer Hugo Berglund en galonerad filur vid grinden. Galonerade filuren pekar på ett skärsklit fint fönster i slottet.
Nu sjunger resenärerna True love framför furstinnans fönster.
Nu öppnar furstinnan och lyssnar och ler.
»Vi are häppi to sing for you lajk Bing Krossby«, talar nu Hugo Berglund. »But vi häv no rums. Häv you tventy-najn rums for Swidish pipel in jår very bigg haus, leidy?«
Nu skulle man tro att furstinnan Grace skulle ha visat församlingen på porten. Men Hugo Berglunds levnads blomstringstid håller i sig. Furstinnan Grace känner i sitt hjärta att här är en man som lyckans gudinna för närvarande ler emot. Sålunda ler även furstinnan Grace och säger:
»Jäss of kårs.«
Nu flyttar sällskapet in i slottets högra flygel.
»Jag kan inte med sängar med himmel över«, muttrar f. posttjänstemannen Karl-Axel Persson och sträcker ut sig på dunbolstrarna.
Nu lyssnar alla åter till Hugo Berglunds ord.
»Vi måste skrapa ihop så mycket franska pengar vi kan«, säger Hugo Berglund. »Ta fram alla svenska småpengar ni har liggande i fickor och väskor, och en och annan tia har ni väl alltid hängande och slängande i nån vrå av kostymen.«
Nu gör de upp en plan.
Nu säljer änkefruarna Johansson svenska ettöringar som souvenirer för tio francs (11 sv. kr.).
Nu står lektor Ragnar Ollin och kastar svenska kopparmynt i dammen med vattenkonsten utanför kasinot.
»Jag önskar att jag hade någon att älska«, ropar lektor Ragnar Ollin på klingande franksa.
Nu rusar de fem blondaste och vackraste flickorna bland hans elever fram, omfamnar honom och ropar, likaledes på franska:
»Älskade Ragnar! Ragnar, jag älskar dig så!«
Nu har detta trolleri en gynnsam effekt på de många medelålders herrar som är på väg in i kasinot. De går fram och kastar en hel mängd franska pengar i dammen och säger, fast tystare, vad lektor Ragnar Ollin nyss sagt. Inga flickor kommer, men herrarna tänker att det tar kanske en stund och går glada därifrån.
Nu är klockan fyra på natten. Lektor Ragnar Ollin och hans tio gymnasister smyger fram till dammen i badbyxor och baddräkter, dyker ner och vittjar dammen på dess dyrbara innehåll.
Nu sitter skämttecknare Erik Nilsson vid ett bord på trottoaren med några svenska tior framför sig. Hans älskarinna Asta Gramén, som kan en del franska från tidigare älskare, ropar:
»Ni som vill bli drottning av Sverige, kom hit!«
Ett stort antal damer från adliga hus i Europas alla hörn lystrar till detta rop. De trängs duktigt framför skämttecknare Erik Nilsson.
Nu kallar skämttecknare Erik Nilsson fram en dam i taget och ritar en skämtteckning av henne i den lediga ovalen på tian som ej är upptagen av Sveriges Konung. På så sätt sitter Sveriges Konung och tittar vänligt på damens karikatyr, och damens karikatyr tittar tillbaka så kärleksfullt som vore hon Sveriges Drottning. För varje tia utkräver skämttecknare Erik Nilsson 500 francs (ca 530 sv. kr).
Hugo Berglund och Lisa Bodén forslar i bussen ut självmordskandidater till en brant klippa mot ersättning i form av guldur, cigarettändare av platina och tomma plånböcker i krokodilskinn.
Nu har sällskapet på dessa coh många andra sätt fåt ihop en försvarlig summa franska francs som lämnas till Hugo Berglund.
»Vi är 29 stycken«, sägre Hugo Berglund. »Vi är lyckliga. Alltså är 29 ett lyckotal. Kom, Lisa!«
Nu tar Hugo Lisa vid handen och går in i kasinot med alla pengarna i en säck. Han växlar in hela summan mot spelmarker. De går fram till ett av borden. Kulan snurrar.
»Fait vos jeus, mesdams et messieurs«, ropar croupieren.
Nu sätter Hugo Berglund alla pengarna på nummer 29.
»Rien ne va plus«, ropar croupieren.
Nu trycker Hugo Berglund hårt Lisa Bodéns hand.
Nu stannar kulan på nummer 29.
Nu lämnar croupieren till Hugo Berglund alla spelmarker och sedlar coh andra pengar han har, meddelar glatt att banken är sprängd och går ut för att ta sig ett bad i det blå Medelhavet under denna sin oförutsedda ledighet.
Nu är det fattiga sällskapet rikt som 29 troll. På stadens flottaste hotell intages rysk kaviar, äkta gåslever, hummmer, lax, sjötunga à la Wallenberg, tournedos Rossini, tryffel i konjak V.S.O.P., smultronsoufflé i guldkarott samt champagne. Murarbas Niklas Jonsson intager 18 centiliter Absolut Rent Brännvin i plastförpackningar om vardera sex centiliter som han har haft med hemifrån.
»Men Niklas då«, säger Niklas Jonssons maka Märta.
Det är nu som ett beslut stiger upp inom bussförare Hugo Berglund. Han talar åter och säger:
»Kära vänner! Jag är bara en enkel bussförare. Hemma väntar mig myndigheternas hämnd för försnillning av buss i reguljär trafik. En inre röst kallar mig hem. Jag är en ärlig själ, och jag kan inte längre bära denna buss numro 144 på mitt samvete.
Men, mina kära vänner«, fortsätter Hugo Berglund, »surna icke till. Jag kommer att förse er var och en av er med en furstligt tilltagen fickpeng samt första klass flygbiljetter från Nizza till Stockholm. Jag tackar er för denna magnifika upplevelse som lyckans gudinna har lagt som en julklapp i mitt sköte. Med dessa enkla ord bjuder jag er farväl.«
Nu krossar Hugo Berglund sitt champagneglas i den öppna spisen bakom sin stol.
Nu snyftar änkefruarna Johansson.
Nu går Lisa Bodén fram till Hugo Berglund och ser honom i ögonen. Lisa Bodéns ögon sägre till Hugo Berglunds:
»Jag far hem per buss, Hugo.«
Nu ler Hugo Berglunds ögon genom tårarna.
Nu går bussen fort, för även en buss kan ha hemlängtan.
Nu sover Hugo Berglund och Lisa Bodén i bussen med Alperna som horisont. Hugo Berglund sover frami, och Lisa Bodén sover baki. Mitt i bussen har Hugo Berglund inte spänt upp någon bit presenning.
Nu sover Hugo Berglund och Lisa Bodén i bussen med Omberg som horisont. Lisa Bodén sover baki, och Hugo Berglund sover också baki.
Nu rullar de Huddingevägen fram. Solen skiner, och fåglarna sjunger.
»Kärleken are som en buss«, säger Hugo till Lisa. »En chaufför och en bussvärdinna som färdas tillsammans i livets svåra trafikförhållanden.«
»Och med gott om plats för en stor familj«, slipper det ur den rodnande Lisa.
»Nu kommer jag att kastas i fängelse som en simpel busslånare«, förmodar Hugo.
»Det kan väl göra detsamma«, tröstar Lisa. »Lyckans gudinna har ju lett mot dig, Hugo.«
»Hon ler visst fortfarande«, säger hugo sakta och ser på den leende Lisa.
»Hon ler visst fortfarande«, säger Hugo en gång till när han stannar vid Mandelkroksvägen. För hör och häpna, folk stiger på bussen som om han aldrig hade varit borta! En kontrollör gör kamratlig honnör mot honom från florsockerrefugen.
Ty i en storstad som Stockholm är det ingen som märker om en enstaka liten buss smiter iväg ett tag på egen hand. Så underbart kan livet vara inrättat med avseende på försnillade bussar!
Och är inte Hugo Berglund och Lisa Bodén döda så lever de väl än.
Hur länga kan man hålla igång en helt meningslös tråd som, absolut inte handlar om någonting? Är ni med?
22-08-2011, 17:49
zon 1
Bara sådär!
