CITAT (Motti @ 05-02-2011, 00:55)
Min älskade bästa vän och syssling somnade in i går stilla utan plågor i sin kamp mot cancer,jag skulle vilja beskriva hennes kamp som en riddares kamp,hon slutade aldrig kämpa hon kämpade in i det sista,har aldrig set dess make .Men hon lämnade oss alla med ett stort tomrum i hjärtat och vi undrar hur vi alla som älskade henne ska orka gå vidare.
Men det sägs att livet måste gå vidare.
Med respeckt för alla som kämpar för livet! Motti
Sorg är alltid en svår utmaning i livet, stor som liten så gör den oss alltid ledsna. Att vara ledsen ibland, att fälla en tår, att smälla igen en dörr eller bara ligga i soffan är lika naturligt att få skratta eller att ibland bli riktigt förbannad och skälla. Livet i sig är fullt av känslor av alla de sorter, vissa bra vissa sämre och tyvärr en hel del riktigt usla som när man förlorar någon eller något man håller kär. Däremot så kommer det dagar då glädjen inte ens går att mäta tex när man får barn och får uppleva föräldraskap och man ser att livet oavsett om man är religiös eller icke troende pånyttföds och en bit av framtiden i sin fulla oskyldighet tar sin form.
Att säga till någon att den glädjen på något sätt väger upp sorgen i förlusten av en annan medmänniska, vän eller familjemedlem eller alla tre sammanslaget kan för den personen i just det tillfället låta helt befängt. Vad som är viktigt som slutsats till mina enkla ord ovanför är att man måste låta allting få ta den tiden det tar oavsett om det är sorg eller glädje för alla är vi olika och både gör och tänker på olika unika sätt.
Vad skulle våra liv vara om vi levde dem helt utan sorg, hur skulle vi veta vad sann glädje är, skulle vi ta allting för givet och inte tänka på varken morgondagen eller gårdagen?
Det samma gäller att om vi levde livet utan glädje, skulle vi då uppskatta när man vinner 50:- på triss eller när man blir förälder för första gången?
Vad jag ska vill komma till är att helt enkelt våga vara ledsen och låt det ta den tid det tar. Livet kommer alltid leva vidare och kanske inte nu men när det fått läka lite kommer du återigen känna glädjen när tex alla fröerna börjar gro och det är dags att påta i trädgården. I slutändan tror du inte att din syssling hade velat just det hon ville att du skulle fortsätta med trots att hon själv inte längre kan vara med dig.
Redigerat av theseraphim: 05-02-2011, 10:18
Mitt hjärta värker så.
05-02-2011, 00:55
zon 1
du får vara tacksam för den tiden ni hade ihop ...... nu har hon det bra när hennes själ återvänt hem. Det är inte så lätt att hitta ord, och det behövs inte för just nu är du så ledsen, men sänder dig ... 
ingen kan ersätta den vänskapen vi hade.
