Bråk, tråk och lessamheter...... Alternativ

[Mi70]

Vi hade inbrott i bilen igår natt, bilstereon borta och dörren uppbruten. De har brutit loss stereon med mejsel så hela panelen framtill måste bytas. Som TUR är, är bilen ny, och vi har en bra försäkring så kostnaden blir 0 kr bortsett från en ny stereo...... Men det är så mycket krångel! OCH jag blir så arg..........


Inte blir det bättre av att sambon är arbetslös och håglös, jag är den enda som drar in pengar, vi bråkar på grund av jobb, pengar och ekonomi mest hela tiden, och min stora kille, som redan varit med om en skilsmässa (som tvååring), frågor oroligt hela tiden om vi skall skilja oss........

Känner mig misslyckad som mamma och som människa just nu. Och jag har inte tid att luta mig tillbaka och ta det lugnt och så, har avhandlingsdeadline till hösten och tusen saker att göra klart inom de närmsta tre veckorna, då min handledare skall läsa manus igen. *suck*

Känner att det är jag som måste vara så stark just nu, att jag måste få gnälla någonstans, hos er här...............

Usch, jag vill ta semester från mitt liv just nu, kan man det?

[Ullet]

Tyvärr är semester o timeout från sitt liv sällan en option i det tv-spelet.

Oj vad jag skulle ha velat första året när Plorp föddes, då önskade jag att jag slapp stiga upp varje morgon, än mindre ta ett andetag. (lång historia men jag har ett multihandikappat barn som det är mkt kring)

Förstår att det är jobbigt o att det är knepigt att vara den som kämpar ensidigt. Har inga bra råd att ge annat än familjerådgivning, har du ngn bra vän som bara kan lyssna? Som inte ställer knepiga frågor utan som bara finns när det är så jäkligt? Finns det verkligen ingenting som du kan prioritera bort i allt du måste o borde? Ibland ser man inte skogen för alla träd? Djupa andetag, djupa andetag o se bara en sak i taget, det kan bota den akutaste stressen. Vill du skriva av dej så får du gärna göra det till mig.*ler*

Sen blir jag nyfiken, vad är det du skriver om i din avhandling? *intresserad*

[jendah]

Usch va jobbigt!

Kan bara säga att även dåliga tider går förbi - även om det verkar gå sååå sakta... och även om det är svårt att tro när det är som värst....

Hoppas det blir bättre snart!

/Jennie


PS. Jag har precis gått igenom en riktigt eländig period i 2,5år, vilket är riktigt länge... men till sist börjar jag skymta ljuset! Det finns där - men om någon frågat för två månader sen hade jag nog sagt att det inte finns...

[amaira]

Känner att det är jag som måste vara så stark just nu, att jag måste få gnälla någonstans, hos er här...............

en bra idé, gör det du. Skickar en tröstande kram.

/amaira.

[MimE]

Även om det inte hjälper så mycket så skickar jag en
JÄTTEKRAM
till dig.

Försök "ligga lågt" med sambon ett tag. Hårda ord ångrar man snabbt men de sitter kvar länge.
Jag vet att det är lättare sagt än gjort men när vi får det lite frostigt här hemma med irritation och sårande pikar så bestämmer vi oss för att bara säga snälla saker (märks det att vi har en 6-åring? ) under en veckas tid. Först är det lite kämpigt men när veckan har gått så rullar det oftast på av sig själv. Men det krävs att båda verkligen försöker.

Ge din lilla(?) kille en kram från mig också.

/Mimmi

[Posse]

Inte blir det bättre av att sambon är arbetslös och håglös, jag är den enda som drar in pengar, vi bråkar på grund av jobb, pengar och ekonomi mest hela tiden, och min stora kille, som redan varit med om en skilsmässa (som tvååring), frågor oroligt hela tiden om vi skall skilja oss........

Den förda arbetslöshetspolitiken orsakar otroligt mycket lidande.

F.ö. kan familjerådgivningen vara bra... om den nu inte "sparats" bort förstås...

[mekare]

min sambo blev oxå håglös och tillslut deprimerad när han var tvungen att gå hemma utan jobb. slutade göra nåt annat än spela dataspel tillslut ilsknade jag till ordentligt och deklarerade att så länge jag jobbar heltid och han går hemma så är det hans ansvar att sköta allt hemma. det tog en bra stund men sen gjorde han det mesta och i samma veva så fick han jobb. jag tror att alla måste ha "jobb" även om det är att vara "hemmaman" och man måste hålla igång på nåt sätt.

[Betty]

Känner att det är jag som måste vara så stark just nu, att jag måste få gnälla någonstans, hos er här...............  :(  :unsure:

Usch, jag vill ta semester från mitt liv just nu, kan man det?

Det här låter kanske klychigt men så här är det: Hur mörkt det än ser ut just nu så kommer det faktiskt att ljusna sen!
Håll ut, skickar styrkekramar.

[*22many*]

Har själv haft en jobbig tid sedan i oktober - med risk för att bli arbetslös, lite småstrul med maken (vilket dock har ordnat sig)... Precis som många andra säger/skriver - håll ut, förr eller senare ljusnar det. Hoppas det blir förr i Ditt fall.

Värmländskan

[Mi70]

Oj vad jag blir glad av att helt okända människor (nåja, nästan!) bryr sig!!!

Har känt mig förbisedd och osedd länge nu..........

Tack för alla uppmuntrande tillrop och stödjande ord

Visst hjälper det att häva ur sig allt, det känns ju bättre bara man har skrivit ner det hela i några rader!

Jag har också den sista veckan på allvar berättat för min sambo hur det känns att stötta och stötta och hjälpa till och leta jobb, i flera år, och att jag helt enkelt inte orkar mer utan mer gensvar från hans sida. Han har en underliggande depression som ofta är hanterbar men ibland blir värre. En period i höstas hade han medicin, och då var allt bättre, men hans doktor (vår husläkare) tror inte på medicin och fick honom att trappa ner och så småningom sluta..... Kan inte säga att jag tyckte det var motiverat. MEn, nu är han faktiskt på ams, och söker jobb. Han gör en hel del hemma,så det är inte där det kniper, utan med intresset av att skaffa ett jobb, eller orken, eller friskheten eller vilken ursäkt man nu väljer.

Min äldsta son, har superradar för bråk och osämja, något jag tror att han fått med sig genom skilsmässan då han var liten. Det räcker med en ändring av tonfallet, för att han oroligt skall titta upp, att lura honom går inte. Men vi förklarar och förklarar att även om vi bråkar ibland (aldrig så vi skriker på varandra), så skall vi INTE skiljas. Jag tror att då sånt händer som dålig ekonomi, arbetslöshet, sjukdom, inbrott etc, så tär det på förhållandet. Går man med problem länge, i flera år, så ÄR det självklart jobbigt...... Man får aldrig de bra dagarna då man har det bra tillsammans och kan inhämta stöd och kraft för de jobbiga tiderna. Det blir liksom tungt jämt....... Har man inte råd med än det ena och än det andra, och varje månad blir kallsvettig då räkningarna kommer, ja då är det svårt att prioritera att jobba på förhållandet........

Och Ullet, vad är ditt barn sjukt i, är det jobbigt behöver du självklart inte berätta, då ber jag om ursäkt.

OCh min avhandling, jag doktorera i arkeologi, och särskilt då yngre stenålder, eller som vi arkeologer säger, senneolitikum..........

Ni har ju såklart rätt, allt kommer att bli bättre. Och blir jag klar med min avhandling, så är det ett problem mindre!

[Mi70]

Jag menar INTE förbisedd och osedd HÄR, utan hemma............ Såklart!

[jendah]

Sen kommer ju tyvärr inte tråkigheter ensamma heller - de har ju alltid sällskap...

...och precis när man tror att man inte orkar med en tråkighet till så kommer det en till - och man orkar igenom... igen och igen.... för vad har man för alternativ?

Håll ut lite till! Hoppas de bra stunderna dyker upp - och blir fler och fler



Barn är så känsliga för skilsmässor... Jag var au-pair när jag var 19.
4-åriga grabben blev jätte rädd för att hans föräldrar skulle skilja sig för att hans kompis föräldrar skiljde sig... tog lång tid att övertyga honom om att dom inte planerade för skiljsmässa (snarare brölopp )
Jisses - kom just att tänka på att pojken är 14 nu... ingen liten knatte längre precis

/Jennie

[Ullet]

Jag blir riktigt grön av avund! *morrar o muttrar* Som barn, ungdom o ung vuxen var min stora dröm att vara arkeolog, som nioåring lånade jag o läste alla vuxenböcker som fanns om arkeologi, 72 böcker på en liten spark var det. Modern sa dock att det inget framtidsyrke var så jag var lydig o skippade arkeologin men jag har ångrat mig sedan dess.....

Jag har en liten femårig kille med ett odiagnosticerat syndrom, han är bl.a. autistisk, utvecklingstörd, hyperaktiv, medelsvårt hörselskadad, har stora språk o kommunikationsstörningar (kan inte prata alls), motoriskt försenad, hjärtfel, kroniskt förstoppad, lite halvtaskigt immunförsvar, en kärlring vid aortan och kraftigt sömnstörd. (Tror jag fick med allt*LER*) När han föddes trodde läkarna att han hade en trisomi 13 el 18 o en av läkarna sa att han skulle inte bli mer än 6-8 månader. Nu vet vi inte vad som är felet men han är världens gulligaste, gladaste lilla Plorp som vi älskar mer än allt annat men visst kräver han sin man o kvinna alltid. Jag har inga problem att prata om det alls, han är han o svårigheterna dom samma, att inte kunna tala om det skulle vara mer jobbigt att gå kring än att ta dom i kragen, så fråga på den som undrar.

[mekare]

måste inflika med att jag tyccker inte att det är konstigt att en del arbetslösa blir håglösa som en del arbetsförmedlare är. Jag har tyvärr bara dåliga erfaenheter, med hot, klappa på huvet osv. jag har tyvärr inte träffat någon nån gång som velat hjälpa mig. som tur är så har jag hittat jobb snabbt själv varje gång.

tex blev min sambo avskriven från A-kassan 3 gånger på ett halvår av misstag. Han fick brev hem där det stod att ha inte fick a-kassa längre pga att han fått jobb. han ringde dit och sa att det var ju trevligt att han fått jobb - det var mer än han visste....... han fick snabbt a-kassa igen alla tre gångerna.

[Ina]

Den där oron för pengarna som du beskriver har vi också varit med om och det är rent otroligt vad det tär!! Man blir orolig, grinig och ogin även känslomässigt tycker jag att det känns som. Det är som om man inte har råd att ge ut pengar har man inte råd att ge något annat heller... det är så jag upplever det i alla fall...

Hmmm... den där doktorn... är det hans tro som skall avgöra om din sambo skall få tillgång medicin eller inte? Det är väl din sambos behov som skall avgöra? Jag är inte någon medicinfanatiker, men jag tycker att om sjukvården inte tillhandahåller terapi (som alternativ för dem som behöver och vill ha det) så ska folk som behöver antidepressiva läkemedel för att orka/kunna fungera kunna få det!!! Oavsett vad läkaren tror på...

Jag hoppas så att du och din sambo orkar igenom den här tunga perioden. Att prata med sonen och säga det ni redan gör är jätteviktigt - fortsätt med det! Barn har "antenner" och känner på sej att det är något som är tokigt och blir jätteoroliga när mamma och pappa bråkar! Det kan också vara bra att tala om för pojken att det som är jobbigt är mammas och pappas ansvar och att det inte är hans fel eller något som han skall ta på sej. Barn tror ofta att det är deras fel att mamma och pappa bråkar eller, i värsta fall, skiljs. Det kan låta tokigt för oss vuxna, men det är faktiskt ganska vanligt. Du kanske redan vet detta i och med att du har gått igenom en skilsmässa redan, hoppas att jag inte låter tjatig...

Kram från Ina

[jendah]

måste inflika med att jag tyccker inte att det är konstigt att en del arbetslösa blir håglösa som en del arbetsförmedlare är. Jag har tyvärr bara dåliga erfaenheter, med hot, klappa på huvet osv. jag har tyvärr inte träffat någon nån gång som velat hjälpa mig. som tur är så har jag hittat jobb snabbt själv varje gång.

kan bara instämma... oerhört snabba på att hota med indragen a-kassa och andra otrevligheter... men aldrig att de hjälper en, eller ens uppmuntrar... man kan förstå att de måste vara hyffsat stränga, eftrsom det finns en hel del som utnyttjar systemet... men alla gör det inte, så kan de inte utgå ifrån att man inte gör det tills de fått motsatsen bevisad?
och varför inte hjälpa och uppmuntra folk som håller på att ge upp men gärna vill?

/J - med massor av dåliga ams erfarenheter... men nu äntligen har tillfälligt jobb

[gammelnalle]

Har inte mer att komma med än vad som redan är sagt... men känn att vi lider med dig... (jo då även vi karlar KAN ha känslor... )
Du har redan kommit en bit på vägen... genom att definiera dina problem. Mest för din egen skull , men även för omgivningen.

Så bara skriv på....
OM det känns FÖR personligt att lämna ut sig till alla, välj ut en eller ett par som DU känner förtroende för, och PM/maila dem.. för att se hur det faller ut.


Ullet!!! Plorp??? var det inte I****? (KÄRT barn har många namn!!!)

björn

[Malin Turinna]

Jag blir riktigt grön av avund! *morrar o muttrar* Som barn, ungdom o ung vuxen var min stora dröm att vara arkeolog, som nioåring lånade jag o läste alla vuxenböcker som fanns om arkeologi, 72 böcker på en liten spark var det. Modern sa dock att det inget framtidsyrke var så jag var lydig o skippade arkeologin men jag har ångrat mig sedan dess.....

Jag har en liten femårig kille med ett odiagnosticerat syndrom, han är bl.a. autistisk, utvecklingstörd, hyperaktiv, medelsvårt hörselskadad, har stora språk o kommunikationsstörningar (kan inte prata alls), motoriskt försenad, hjärtfel, kroniskt förstoppad, lite halvtaskigt immunförsvar, en kärlring vid aortan och kraftigt sömnstörd. (Tror jag fick med allt*LER*) När han föddes trodde läkarna att han hade en trisomi 13 el 18 o en av läkarna sa att han skulle inte bli mer än 6-8 månader. Nu vet vi inte vad som är felet men han är världens gulligaste, gladaste lilla Plorp som vi älskar mer än allt annat men visst kräver han sin man o kvinna alltid. Jag har inga problem att prata om det alls, han är han o svårigheterna dom samma, att inte kunna tala om det skulle vara mer jobbigt att gå kring än att ta dom i kragen, så fråga på den som undrar.

Oj, jag förstår att du knappt orkade andas till en början. Jag menar, början med ett nyfött barn är ju så jättejobbig på många sätt ändå, 24 timmar om dygnet. I alla fall tyckte jag det. WOW! Vad stark du måste vara, eller åtmintone, måste ha blivit!

[Fisan]

ja, det där med af.. Jag blev arbetslös 1:a maj, men går hemma på föräldraförsäkring. ( Pojken är 10 mån) o lyckades skaffa nytt jobb på egen hand. Så jag tänkte: " Vad ska jag med dom till?" Så jag har hållt mig borta därifrån!

Men att vilja ha en paus från livet är nog vanligare än man tror hos kvinnor. Jag har oxå önskat semester från livet. Vad hände? Se ovan

Stå på dig Mi70 !!

[Susanna]

Hej Mi70!

Kan bara instämma i vad de andra säger. Ibland måste man gå igenom svåra perioder men det kommer alltid ljusare tider. Fortsätt kämpa och försök fokusera på en sak i taget. En öppen och rak kommunikation med sin partner tror jag också är viktigt.

När det gäller den håglöshet som du beskriver att din make har så kan jag bara säga att arbetslöshet har den inverkan på människor. Jag har läst någonstans någon gång att det räcker med 3 månaders arbetslöshet eller sjukskrivning för att en människa ska bli passiv och få svårt att ta sig tillbaks. Det är inte sällsynt att det blir så utan något som drabbar majoriteten av de arbetslösa. Det krävs ofta ett stort stöd från omgivningen och framför allt från arbetsmarknadsmyndigheterna. Som gammal arbetsförmedlare vet jag att de inte alltid ställer upp som de borde. Det var en av anledningarna till att jag slutade på AMS.

Har faktiskt skolat om mig till arkeolog med inriktning på det klassisa, dvs medelhavsarkeologi. Jag har precis kommit hem från en utgrävning på den grekiska ön Poros, där vi grävde ut en helgedom tillägnad Poseidon. Det var otroligt roligt och lärorikt. Vad behandlar din avhandling? Är du inriktad på nordisk arkeologi? Jag har inte doktorerat men tror att det är viktigt att du under dessa sista månader av avhandlingsarbete koncentrerar dig på det. Om du tar ett uppehåll från den nu kan det bli otroligt svårt att hitta tillbaks till slutsatser, tankar etc. Mycket tid går förlorad.

Kramar från Susanna