En stor förlust, och mitt hjärta blöder Alternativ

[Ewa L]

Efter många och långa turer, den ena värre än den andra, fick min mor somna in i förrgår kväll. Hon fick då äntligen frid — med mig och min syster vid sin sida.

Nu undrar jag bara: Hur skall jag få frid? Hur skall jag få bort den enorma smärta, tomhet och saknad jag känner??

Det har varit alldeles för många förluster för mig i år. (Först den lilla, men ändock sorgen, när min dotter och "våra" två hundar flyttade i våras. Sedan dog min älskade Mehlie 30/5. Mamma har blivit allt sjukare sedan midsommar och vi har kastats mellan hopp och förtvivlan.)

Så svårt också nu när min syster med sin familj bor i Stockholm. Det är förstås också där begravningen skall ske och det är där släkten börjar samlas. Jag hade däremot inget val, jag var tvungen att åka hem till mitt tomma och kalla hem 25 mil därifrån i går kväll.
Redan på bilresan hem kom jag på 2 saker som "det skall jag fråga mamma om". Sedan fick jag köra in till vägkanten och gråta igen.

Vi måste vara rädda om våra nära och kära, vi vet aldrig...

[Christer i Falkö...]

Du finns i mina tankar.
Christer.

[råse-marie]

Tänker på dig .......

Rose-marie

[*hehoc*]

Kära vän!

Först och främst vill jag beklaga sorgen.

Att ens mor går ur tiden är så omvälvande efter som din mor har gett dig livet. Därför är det obegripligt att hon kan dö.
Dock är det också så att du just nu upplever en "nära livet " upplevelse. Sorgen, förlusten, ensamheten är en NATURLIG del av livet. Ge den tid!
Tyvärr har vi i vår civilisation snuttifierat sorgen till 'när vi har tid'.

många varma, medkännande kramar till dig

[Sylvia]

Tröstekramar till dig! Jag vet hur det känns att förlora sina föräldrar.
Kram från Sylvia


Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.

Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grad.
Jag är inte död.

Anonym

[pimpim]

Tänker på dig.

Tröstkram/Pia

[kerstin z5-6]

Tänker på dej -sorg tar tid
Kram K

[yla]

hur ska du få frid? jo genom att tänka dej att din mamma ser dej o hon vill inget hellre än att du ska må bra,minns det o hedra henne genom att leva för det skulle hon velat

jag känner med dej o mina ögon fylls med tårar för tiden går ju även för min mamma
å varje dag jag får ha henne kvar är lycka

kramar till dej o minns era fina stunder o fråga henne ändå kanske kommer svaren

ännu en kram från birgitta

[Airamya]

*varm kram*
Håller med hehoc. Ge sorgen tid, ge dig själv tid. Sorgen efter våra kära är en del av livet och en process där vi renas och transformeras (vilket inte hjälper dig ett dugg just nu...)
Friden du frågar efter kommer så småningom.

The Legacy

When I die, give what is left of me to children.
If you need to cry
Cry for your brothers walking beside you.
If the sun should rise
And find your eyes
all filled with tears for me;
Put your arms around anyone
And give them what you need to give to me.

I want to leave you with something...
Something better than words or sounds.
Look for me in the people.

And if you cannot live without me,
Then let me live on in your eyes,
your mind and your acts of kindness.

You can love me most
by letting hands touch hands
and letting go of children
that need to be free.

Love does not die - people do...
So when all that is left of me is love...
Give me away...

[Kakaduan]

Självklart önskar man att det ska "gå över". Tror dock att smärta är viktigt för att kunna gå vidare. Utan den skulle vi bara flyta runt i tillvaron och vara oberörda av allt som händer oss - bra saker och dåliga. Uppskatta att du har starka känslor - det är ett kärleksbevis till din mamma och visar hur mycket du älskade henne. Ju mer tiden går; när allt praktiskt är klart med begravning, bodelning, etc, kommer läkningsprocessen att börja och du mår mindre dåligt för varje timme.

Kakaduan

[*Laika*]

En stor tröstande kram till dig i din sorg . Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om Mamsen gick o dog, vill inte ens tänka på det.
Mvh. Laika

[mulle]

Kära, kära Ewa!
Jag vet hur det känns, jag har förlorat båda mina föräldrar.
Mamma dog först och det kom då som en total chock. Även om det är flera år sedan saknar jag fortfarande henne oerhört mycket.
Jag minns att sorgen under det första halvåret var direkt smärtsam men sedan försvann smärtan och ersattes av en lugn tomhet, en lugn sorg.
Den lugna sorgen tror jag inte att någonsin försvinner helt. Det är inte bara negativt, för mig fungerar den som en påminnelse om att vi bör ta vara på våra älskade så mycket som möjligt eftersom de en dag faktist plötsligt kan vara borta.
Jag minns att veckorna strax efter begravningen var allra värst, både efter mammas och efter pappas. Då fanns det ingenting praktiskt att klamra sig fast vid och sorgen slet mitt inre i bitar.
Men jag minns också den dag då jag upptäckte att det hade gått en tid utan att jag hade tänkt på förlusten, att jag hade fått frid i min själ.
Den dagen kommer till dig också!
Stora varma kramar
Mulle

[Fialotta]

Hej Ewa....förstår precis hur det känns, som du vet
så gick min mamma oxå bort nu i sommar och precis som du så finns hon i mina tankar hela tiden..."hur mår mamma och det måste jag berätta för henne osv.! "
Varje gång jag åker till pappa så känns det som om hon kommer hem snart...tror att det kommer ta tid och det måste få ta tid...vi är inte så
stora när ens mor går bort...men sorgen måste ut.

Tänker på dig och skickar många varma tröstekramar

[netaave]

Att bli föräldralös är nog det värsta man kan uppleva, när i livet det än sker. Det kommer att bli kämpigt den närmaste tiden, och kanske speciellt för dig som är så långt från resten av familjen.
Det brukar vara värst det första året, alla traditioner, födelsedagar och storhelger ska upplevas utan, men sen vänder det sakta men säkert, och till slut kan man minnas med glädje och stolthet.

[Wargen]

Tänker på dig och förstår hur du har det just nu. Miste själv min dotter i somras och är fortfarande i den svåra delen av sorgearbetet. Har inte tyckt att det finns någonting som kan få mig glad igen.
Men så igår sa en vän till mig: Du får vara din dotters företrädare på Jorden nu...och så är det nog faktiskt. Jag får ta mig igenom och sedan verka för det som min dotter trodde på och ville. Finnas för barnbarnen och för min mor och vara glad för varje dag vi får tillsammans. Kanske möts vi alla igen....
Kram. Wargen

[amaira]

Finns så många kloka, varma, fina och erfarenhetsrika ord här - har inget att tillägga i den delen, kan bara instämma i föregående skrivares meningar.

Men en varm deltagande kram vill jag ge, och mina tankar får ni. Både till dig Ewa, och till er andra i sorg efter djupa förluster.

/amaira

[Malvia]

Man har bara en mamma, hon har alltid funnits och ska alltid finnas vill man.
En ikon.
För ett år sen avled min mamma efter en olyckshändelse. Det kom helt oväntat så det blev en chock för hela familjen. Vi pratade mycket med varann, glädjes över minnen men var även osams då vi inte var överens. Det var mycket känslor och ångest som rördes upp. Varför?
Nu känns det bra att vi ägnade så mycket tid tillsammans efteråt.
Första året är värst, första födelsedagen, julen, mors dag, etc.
Det finns många frågor kvar som vi inte hann ställa till henne.

Ta fram ett kort på henne, tänd ett ljus och tänk på alla trevliga minnen.

kram/Malvia

[Vitsippan]

Att säga till dig att jag beklagar och att du finns i mina tankar skulle kanske kunna tänkas vara passande och mycket lämpligt. Min pappa dog när jag var sju år gammal och vart man än vände sig beklagade alla sorgen. Jag kände nästan bara mer frustration då. Vad hjälpte det att alla sprang runt och beklagade? Hade de verkligen min sorg och saknad i sina hjärtan? Tänkte de på mig och mitt tomrum i hjärtat när de druckit av begravningskaffet och ett par dagar senare återgott till sina liv?
Nej, att folk bekalgade fick inte min pappa att komma tillbaka eller min sorg att försvinna. Vad jag kände var illska. Jag tror att du känner det också. Man är arg på Gud (om han nu finns) för att han tog bort det käraste i livet. Man blir arg på den som gått bort. Hur kan ens förälder bara lämna en så där. Hur vuxen man än blir behöver man alltid en förälder. Varför skulle just jag bli lämnad och övergiven kvar? Varför drabbar detta mig? Och just nu? Det är inte rättvist! Och att höra att tiden läker alla sår hjälper inte. Och om jag ska vara ärlig så är det inte heller sant. Det är en stor jävla lögn. Man slutar kanske blöda, men faktum kvarstår att ärret alltid finns kvar. Ett ärr som inte alltid syns men man vet själv att man har det. Kanske med tiden tänker man inte alltid på att det finns där men man blir aldrig kvitt det. det går inte att få bort, bara gömma ibland.
Jag skulle vilja ge dig en kram. Inte säga något speciellt egentligen för det är inte höra man behöver. Man behöver bara bli sedd.
Jag hoppas allt ordnar sig till detr bästa. Det bästa hade givetvis varit att få din mamma tillbaka, men när det inte går skulle jag vilja ge ett litet råd. (kanske inte råd utan mer en visdom jag fått genom denna resa)
Låt inte din mammas död diktera den du är utan låt henne som den hon var när hon levde bli en del av den du kommer vara och redan är. Din mamma kommer alltid finnas inom dig och hennes samt ditt arv flätas samman i kommande generationer. Du är redan en del av henne och hur tokit det än må låta är jag nu så pass långt efter ändå tacksam att allt blev som det blev. Min pappas bortgång har format mig till den jag är och jag trivs med den jag är och med de värderingar jag har. I mitt hjärta är jag fortfarande pappas lilla flicka. Och jag tror att han är stolt över den jag blivit. Jag hoppas att du också kommer dit hän. Jag vet att du kommer dit hän. Och den som säger att sorg tar tid har rätt. Det får lov att ta tid.

Kram Lina

[*hehoc*]

Kära vän!

Kan du tänka dig att göra i ordning ett litet altare med fotogrfi, blommor och levande ljus? Du kan "prata" eller skriva om din saknad och sorg. För detta behöver du inte vara "religiös". Har själv gjort så och det gav mig tröst och så småning om "upptäckte" jag att min mamma hade blivit min skyddsängel - trots att jag inte är troende...
Lev ut din sorg.

[Yin o Yang]

Förstår precis hur Du känner det just nu och det finns egentligen inga ord som kan ge tröst. Gör ett försök i alla fall. Förlorade själv min far, morfar och 2 mycket omtyckta morbröder inom loppet av ett halvt år. Gick samtidigt igenom ett uppslitande skilsmässa. Men på något underligt vis klarar man mer än man tror och blir ofta starkare efteråt. Låt sorgen ha sin tid. Hoppas att Du har någon Du kan prata med och gråta ut hos. Jobbigast är det första året, när man ska igenom helger och födelsedagar utan denna älskade person.
Kram