CITAT (Sollan @ 17-01-2005, 17:07)
Var går gränsen?
Och vem ska bestämma?
Den gränsen som naturen satt borde vi väl åtminstone respektera.
Att män kan bli pappa i hög ålder är nästan beklagligt

för visst är det så att orken tryter med åren.
Det är härligt med mor- och farföräldrar som aktiverar sig med sina barnbarn, men det är stor skillnad på att rycka in då och då mot att alltid ta hand om föräldrabiten.
Sen finns det ju fall där barn ändå växer upp hos den äldre generationen, men då är det något speciell händelse i den familjen som gör att det är bästa lösningen just för dem.
Visst finns det en tid i ett barns liv då det är känsligt att föräldrarna är äldre.
Jag var 22 när mitt första barn föddes och genom alla skolår hade hon en bästis med en bror som var jämnårig med mig och bästisens pappa var närmare 10år äldre än min dotters morfar.
Nu när flickorna är vuxna tror jag inte det är något problem för henne att föräldrarna är gamla, men under flera år ville hon aldrig prata om pappans ålder och svarade undvikande på nyfikna frågor från andra kompisar.
Idag kan jag tycka lite synd om den kompisen när jag hör henne berätta om de föräldrabekymmer hon får ta itu med, sådana som jag ännu inte behövt stötta mina föräldrar med.
De flesta av oss får uppleva att föräldrarna blir gamla och kanske inte klarar sig riktigt själva längre, men att redan i 25-årsåldern behöva ta hand om kontakter med hemtjänst, följa med på läkarbesök för att föräldern inte kommer ihåg allt själv osv osv osv, det är kanske inte så kul.
Sen kommer hon ju inte heller ha mycket glädje och stöd av sina föräldrar den dag hon själv skaffar barn.
Jag vet, jag vet, så är det inte för alla andra heller

,
men jag hävdar ändå att vi åtminstone ska respektera naturens egen gräns.