Ett stort hus med massa rum, Reserv sitter och filosoferar Alternativ

[Reserv]

En gång för inte så länge sen hörde jag talas om ett stort hus. Huset skulle va´fullt av massa stora rum fyllda av vänliga människor i olika samhällsklasser, från olika yrkesgrupper med olika kunnskaper. Känslan när andra pratade om huset var nyfikenhet, behov av kunnskapen alla där besatt och sist men inte minst gemenskapen. När jag äntligen tog mod till mig att knacka på det stora huset så öppnades dörren, man häpnade över alla rummen, det var liv och rörelse överallt. En del verkade känna varann andra trevade sig fram lite tafatt, själv smög jag omkring, försökte göra mig osynlig. Men så vart det nån konversation i nåt av rummen som tilltalade mig, jag inflikade med nåt, säkert nåt urlöjligt men alla är vi barn i början. Humöret gick i vågor och några satte andra på plats, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, ena dan var det rätt att säga si och nästa så var man en jävla översittare som trackasserade andra och man framstog som nån slags mobbare när man i själva verket sa samma sak som dan innan. Jag drog mig tillbaks lite och funderade över vad, hur och varför jag sagt vissa saker. Men det var juh mina åsikter, mina alldeles egna, skulle nån bara få ta dom och kasta i soporna? Nä så faen heller, jag är karl för min hatt och står för det jag säger, står för mina åsikter. I ett av rummen, det som det gick högst och mest vågor i, där trivdes jag allra bäst. Man fick lättast kontakt med dom andra som var inne i det rummet, dom var vänligt sinnade, vi hittade en gemensam nämnare som gjorde att vi fick gemensamma hjärnsläpp. Guud va´det kändes skönt, så befriande, att bara få koppla ifrån. Dom andra som också frikopplat hjärnan verkade må bra av det också, alla trivdes, skratten var ofta och tårarna rann. det var inga sorgliga tårar, bara glädjetårar som när nån kläckt ur sig nåt rejält skoj. Men visst, det fanns sorgliga stunder i rummet också, det är aldrig roligt när nåt djur eller nära anhörig går bort. Med tårar i ögonen och i hjärtat har jag skickat PM, i hopp om att nån kanske känner när jag lägger den osynliga armen och omfamnar i en varm tröstande kram, förhoppningsvis har jag gett den behövande lite tröst i alla fall. När så stämmningen vart så bra den nånsin vart, den korta lilla tid jag haft i huset, så tycker några att det är osmakligt att hyckla som jag gör. Jag står handfallen, vad har jag gjort, har jag sårat just dom här personerna? Dom citerar mig med ord som från början tillhört ett helt resonemang, en hel mening, en diskussion som hettat inte bara från mitt håll. Jag känner mig sårad och kryper närmare väggen, vill ha nåt att hålla mig vid om jag vacklar till, mina vänner ber mig att fortsätta mingla med dom, kom igen nu då säger dom. Det muntrar upp mig en aning, men skadan är juh redan skedd, i alla rummen och även till tillfälliga besökare så har en osynlig varningsflagg hissats. En varningsflagg som säger att ingen ska lyssna på vad jag säger, tycker eller "låtsas" kunna. Genom att godkänna en varning för den mobbande, förtryckande person några tyckte mig vara, så sanktionerade dom hela aktionen. Vem skulle efter det vilja ha svar av mig om dom frågade nåt? Vem skulle lita på om jag hade kunskap eller om jag bara ville jävlas med dom lite? Jag försökte treva mig fram, men känner hur jag snubblar fram på knäna till slut, "dom få" nafsar mig i hasorna i syfte att göra så mycket skada som möjligt. Dom ger sig inte förrän jag varken har nåt ansikte eller kännetecken. Till slut hittar jag äntligen ensamhetens rum, det är alldeles tomt, tyst, ingen som gläfser och hugger efter mig. Jag sitter där inne och hör alla andra utanför, ilskan brinner i mig, är det så här "dom få" ska få hållas? Hur länge har dom redan fått härja fritt och skada och sargat besökare i huset? Dom har själva ropat på vicevärden om inte andra gjort som dom velat, men är det verkligen rätt som dom gjort? Jag, en ensam person, med en enda ambition, att få vara en av alla andra. Vad har jag att stå emot "dom få" som tror att det är dom som bestämmer i rummen? Ibland hör jag hur mina nyvunna vänner, dom man kunde frikoppla hjärnan med, jag hör dom ropa och fråga hur jag mår. Jag sitter i ensamhetens rum, här inne finns ingen som råder över mina ord, ingen som gläfser och hugger efter mig. En tanke slår mig, tänk om jag skulle vart en självmordsbenägen person, en person som tog åt sig av allt huggande. Hemska tanke, då kanske jag skulle vart död nu, istället sitter jag och kikar i nyckelhålet. jag smygtittar på er, läser era fina lappar ni skickar in under dörren, jag gläds åt att "dom få" inte stulit lyckan ifrån er. Jag sitter i det stora huset, i ensamhetens rum och vågar nästan inte komma ut. Säger jag nåt, vad som helst, så kommer "dom få" att sätta efter mig. Man formulerar ett svar i nåt rum, men innan jag sagt orden ångrar jag mig och drar mig undan. Var är glädjen som infann sig? Var t tog alla förväntningarna vägen, dom man hade när man klev in i rummet med hjärnsläppen? Jag sitter och kikar i nyckelhålet, där får jag i alla fall tycka och tänka vad jag vill, här inne i ensamhetens rum är det jag som bestämmer.

Ursäkta att det vart svårläst, ingen behöver läsa, jag har rensat lite tankar bara.

Mvh. Reserv (numera utan signatur)

[yenny]

Skönt att se att du är här jag blev ju lite orolig... Jag tycker det är trist att du ska behöva känna som du gör.
Jag hoppas du känner att det är många som tycker om dej och vill ha dej här.

Kramar från mej!

[Biggan_]

Skönt att se att du är här jag blev ju lite orolig... Jag tycker det är trist att du ska behöva känna som du gör.
Jag hoppas du känner att det är många som tycker om dej och vill ha dej här.

Kramar från mej!

Instämmer med yenny och ger dej en stor bamsekram

[Anki på Öland]

Bra att du är tillbaka.
Anki

[netaave]

Kom ut ur ditt ensamma rum och var med oss igen! Vi har saknat dig.

[Reserv]

Jag saknar er också, men vill gärna ha hälsenorna kvar Kram på er allihopa, ni är verkligen underbara.

[ninnisky]

Snälla kom fram, allrahelst efter din mycket fint skrivna skildring. Jag följer dina tankar i den. Det kanske inte alla gör eller har gjort förrän nu när du delat med dig av dina tankar.

Kan bara uppmana dig att komma fram för vi saknar dig verkligen

Bland vuxna människor borde det inte vara så svårt att acceptera även andras tankar och inte bara sina egna (egoistiska) tankar. VAD skulle forumet vara med enbart slätstrukna åsikter???? Det vill inte jag vara med i

Så snälla, reserv, kom fram ur ditt vackra gömställe

Och alla ni andra som vill banka och slå - tänk efter före hur ni skriver

ÅH... aj, aj,aj .... slå mig inte mera nu!

[Fialotta]

Näää...tårarna rinner på mig nu...blir alldeles förskräckt hur du känner de....du vet, vi kan inte älskas av alla i forum eller samhället...jag har lärt mig en massa här inne att folk är så olika...tycker o känner så olika och att det inte gäller att ta åt sig nåt...men jag vet att de är lätt o säga...man gör de ändå....säkert har jag sårat någon och då har jag bett om ursäkt om jag märker att det sårat folk...men det är inte lätt när man inte ser kroppsspråket på folk...men att vara snäll o vänlig kostar inget så varför ska vi inte vara det på ett så här stort forum...du har inte gjort nåt fel som måste vara i ett ensamt rum....nu öppnar vi alla daörrar på vid gavel åt dig o alla andra som vill in...ett stort trädgårdsrum och där ska inte få finnas några elaka komentarer alls.....vi är många som gillar dig och din humor...
hoppas ni är många nu som håller med mig om detta





Varma kramar

[Eva i Skåne]

Näää...tårarna rinner på mig nu...blir alldeles förskräckt hur du känner de....du vet, vi kan inte älskas av alla i forum eller samhället...jag har lärt mig en massa här inne att folk är så olika...tycker o känner så olika och att det inte gäller att ta åt sig nåt...men jag vet att de är lätt o säga...man gör de ändå....säkert har jag sårat någon och då har jag bett om ursäkt om jag märker att det sårat folk...men det är inte lätt när man inte ser kroppsspråket på folk...men att vara snäll o vänlig kostar inget så varför ska vi inte vara det på ett så här stort forum...du har inte gjort nåt fel som måste vara i ett ensamt rum....nu öppnar vi alla daörrar på vid gavel åt dig o alla andra som vill in...ett stort trädgårdsrum och där ska inte få finnas några elaka komentarer alls.....vi är många som gillar dig och din humor...
hoppas ni är många nu som håller med mig om detta





Varma kramar

ABSOLUT!!

[Berith]

intressant...

[Fialotta]

intressant...

Utveckla din tanke är du snäll.....

[Berith]

intressant...

Utveckla din tanke är du snäll.....

Intressant... att se hur ett inlägg som Reservs härovan tas emot av er/oss. Finns ju andra här som skrivit inlägg med liknande innehåll men som bemötts helt annorlunda.

därför intressant....

[Fialotta]

intressant...

Utveckla din tanke är du snäll.....

Intressant... att se hur ett inlägg som Reservs härovan tas emot av er/oss. Finns ju andra här som skrivit inlägg med liknande innehåll men som bemötts helt annorlunda.

därför intressant....

Jaha......det hade förstått om du skrivit så från början

[Berith]

ska komma ihåg det till en annan gång...

[Rossi]

Jag måste bara få uttrycka min spontana reaktion. Reserv! Jag måste erkänna att när jag såg den kompakta massan med text utan avdelade stycken så orkade jag inte läsa .... Sorry! Det är dessutom mycket jobbigare för ögonen att läsa på skärmen.

[amaira]

Berith! Nu "pratar" jag med dig igen, men risk att du blir förbannad på mig igen och att jag får dina gliringar i mina inlägg igen.

Har aktat mig länge, för det är inte så roligt med dina "småhugg". Men, nu "pratar" jag igen. Gör ett nytt försök, därför att det finns en "tankeförmåga" hos dig . Eller hur jag ska säga det.

Jag har ingen aning om, ifall du förstår hur sårande ett svar som ditt är??? Känslokallt och ifrågasättande.

Någon delar med sig av sina känslor och sitt innersta jag, och ditt svar blir ungefär "Och?..."
Det är taskigt.

När man ger ut av sitt "jag", av sina innersta tankar och känslor, då är man sårbar.
Stark, modig - och sårbar. Och man har något att LÄRA av det!!! Alltid.
Både den som gör det, och de som finns omkring.

Du har lite svårt för mina kramar, kanske särskilt en sån här gång, men du får en i alla fall, och avsett vad du tror så tycker jag om dig, av tusen olika skäl!!
Jag skulle inte försöka prata med dig, om jag inte vet att du kommer att fundera över vad jag sagt.


Reserv. Ja, jag vet, jag har fått PM-kram gose-dig.

Mycket bra skrivet och uttryckt. Det finns många sätt att försöka få igång en kommunikation, och försöka lösa svårigheter på ett vettigt vis. Det här är ett.
Heder till dig Reserv!!!

Men det finns en sak som du missar i dina tankegångar. Du har inte funderat på, att det i verkligheten är de som "taggar" som gör bort sig, och blir "icke trovärdiga"?
Jag nämner dem inte här, för jag vill inte starta nåt mera av "den evinnerliga historien". Men jag är ganska klar över vilka som jag inte har "särskilt mycket gemensamt" med. Och de "olösliga" problemen sitter hos dom, inne i dom. Och ger sina återskalv här.


(Den kompakta texten klistrade jag in i Word och delade upp, så var det inga svårigheter längre. Klistrar in den här nedanför strax, den är väl läsvärd!)


Kram till ALLA

[amaira]

Reserv text, uppdelad i stycken:


En gång för inte så länge sen hörde jag talas om ett stort hus.

Huset skulle va´fullt av massa stora rum fyllda av vänliga människor i olika samhällsklasser, från olika yrkesgrupper med olika kunnskaper. Känslan när andra pratade om huset var nyfikenhet, behov av kunnskapen alla där besatt och sist men inte minst gemenskapen.


När jag äntligen tog mod till mig att knacka på det stora huset så öppnades dörren, man häpnade över alla rummen, det var liv och rörelse överallt. En del verkade känna varann andra trevade sig fram lite tafatt, själv smög jag omkring, försökte göra mig osynlig. Men så vart det nån konversation i nåt av rummen som tilltalade mig, jag inflikade med nåt, säkert nåt urlöjligt men alla är vi barn i början.


Humöret gick i vågor och några satte andra på plats, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, ena dan var det rätt att säga si och nästa så var man en jävla översittare som trackasserade andra och man framstog som nån slags mobbare när man i själva verket sa samma sak som dan innan. Jag drog mig tillbaks lite och funderade över vad, hur och varför jag sagt vissa saker.


Men det var juh mina åsikter, mina alldeles egna, skulle nån bara få ta dom och kasta i soporna? Nä så faen heller, jag är karl för min hatt och står för det jag säger, står för mina åsikter. I ett av rummen, det som det gick högst och mest vågor i, där trivdes jag allra bäst.
Man fick lättast kontakt med dom andra som var inne i det rummet, dom var vänligt sinnade, vi hittade en gemensam nämnare som gjorde att vi fick gemensamma hjärnsläpp. Guud va´det kändes skönt, så befriande, att bara få koppla ifrån.


Dom andra som också frikopplat hjärnan verkade må bra av det också, alla trivdes, skratten var ofta och tårarna rann. det var inga sorgliga tårar, bara glädjetårar som när nån kläckt ur sig nåt rejält skoj.

Men visst, det fanns sorgliga stunder i rummet också, det är aldrig roligt när nåt djur eller nära anhörig går bort. Med tårar i ögonen och i hjärtat har jag skickat PM, i hopp om att nån kanske känner när jag lägger den osynliga armen och omfamnar i en varm tröstande kram, förhoppningsvis har jag gett den behövande lite tröst i alla fall. N

är så stämmningen vart så bra den nånsin vart, den korta lilla tid jag haft i huset, så tycker några att det är osmakligt att hyckla som jag gör.



Jag står handfallen, vad har jag gjort, har jag sårat just dom här personerna? Dom citerar mig med ord som från början tillhört ett helt resonemang, en hel mening, en diskussion som hettat inte bara från mitt håll. Jag känner mig sårad och kryper närmare väggen, vill ha nåt att hålla mig vid om jag vacklar till, mina vänner ber mig att fortsätta mingla med dom, kom igen nu då säger dom.

Det muntrar upp mig en aning, men skadan är juh redan skedd, i alla rummen och även till tillfälliga besökare så har en osynlig varningsflagg hissats.

En varningsflagg som säger att ingen ska lyssna på vad jag säger, tycker eller "låtsas" kunna.

Genom att godkänna en varning för den mobbande, förtryckande person några tyckte mig vara, så sanktionerade dom hela aktionen. Vem skulle efter det vilja ha svar av mig om dom frågade nåt? Vem skulle lita på om jag hade kunskap eller om jag bara ville jävlas med dom lite?



Jag försökte treva mig fram, men känner hur jag snubblar fram på knäna till slut, "dom få" nafsar mig i hasorna i syfte att göra så mycket skada som möjligt. Dom ger sig inte förrän jag varken har nåt ansikte eller kännetecken.
Till slut hittar jag äntligen ensamhetens rum, det är alldeles tomt, tyst, ingen som gläfser och hugger efter mig.



Jag sitter där inne och hör alla andra utanför, ilskan brinner i mig, är det så här "dom få" ska få hållas?

Hur länge har dom redan fått härja fritt och skada och sargat besökare i huset?

Dom har själva ropat på vicevärden om inte andra gjort som dom velat, men är det verkligen rätt som dom gjort?

Jag, en ensam person, med en enda ambition, att få vara en av alla andra. Vad har jag att stå emot "dom få" som tror att det är dom som bestämmer i rummen?



Ibland hör jag hur mina nyvunna vänner, dom man kunde frikoppla hjärnan med, jag hör dom ropa och fråga hur jag mår. Jag sitter i ensamhetens rum, här inne finns ingen som råder över mina ord, ingen som gläfser och hugger efter mig.


En tanke slår mig, tänk om jag skulle vart en självmordsbenägen person, en person som tog åt sig av allt huggande. Hemska tanke, då kanske jag skulle vart död nu, istället sitter jag och kikar i nyckelhålet. jag smygtittar på er, läser era fina lappar ni skickar in under dörren, jag gläds åt att "dom få" inte stulit lyckan ifrån er.


Jag sitter i det stora huset, i ensamhetens rum och vågar nästan inte komma ut. Säger jag nåt, vad som helst, så kommer "dom få" att sätta efter mig. Man formulerar ett svar i nåt rum, men innan jag sagt orden ångrar jag mig och drar mig undan.


Var är glädjen som infann sig? Vart tog alla förväntningarna vägen, dom man hade när man klev in i rummet med hjärnsläppen? Jag sitter och kikar i nyckelhålet, där får jag i alla fall tycka och tänka vad jag vill, här inne i ensamhetens rum är det jag som bestämmer.

[Bettson]

Det är väl ungefär som att gå på fest och fin middag.

När alla kan deltaga i diskussionen runt middagsbordet så blir festen trevlig. Ibland blir man bjuden på fest där en eller två middagsdeltagare gärna tar över konservationene och håller föreläsning. De tycks tro att festen är tillkommen för att just dom skall kunna uttrycka sig och ha en åhörarskara.

Likadant är det väl med liknelsen av forat och huset med alla rummen.
En del vill vara i alla rummen samtidigt och bestämma över konversationen.

Lite konstigt är det ju. Jag menar det måste vara jobbigt för dom att både härja över biblioteket och bestämma vilken kunksap som skall vara tillgänglig där ( naturligtvis deras egna teorier) och vilka studiprojekt som pågår i de andra rummen. Helst vill de själva vara projektledning och rent av bestämma vilka projekt (trådar) som skall få finnas

Sen så finns det ett stort vardagsrum också. I vardagsrummet eller sällskapsrummet brukar ju folk koppla av, umgås, knyta vänskapsband och ha trevligt. Stämningen kan vara något för alla. I ett stort sällskapsrum så finns det flera sittplatser så man kan själv uppsöka den som passar. Vill man inte mingla just där så kan man flytta på sig till en annan sittgrupp.

Då är det ganska tråkigt att dominanta personer hela tiden dödar pågånde samtal. Tycker att samtal pågår om ingenting att det jamsas,tjafsas och drar ner forat status.

Ändå konstigare är att de deklarerar att de avskyr vardagsrummet, trots det så kan de inte hålla sig därifrån utan vill dominera samtalet där också. Och får dom inte det så deklarerar de att vardagsrummet borde stängas.

Jag har full förståelse för Reservs rekation. Har nämligen reagerat själv på samma sätt några gånger. Jag har då tagit en vit (tyst) vecka eller två. fast skillnaden mellan Reserv och mig är att han är saknad. Det tycker jag du skall ta som en fjäder i hatten Reserv. Hatad av en del, älskad av många.

Fast sedan när min ledsnad har gått över så har jag nog tyckt i alla fall att de flesta festdeltagarna har varit ganska trevliga och att jag gärna umgås med dom och att vissa dominanta personer inte skall få sin vilja fram. Så skit samma jag skriver i alla fall. Fast biblioteket och projektrummen går jag inte in i. Lyssnar mest vid dörrhålet. Vill inte provocera de dominanta personerna som styr där till att reagera. Man hotar kanske deras ställning på något sätt.

Men att sitta i vardagsrummet och ha lite trevligt ibland, det unnar jag mig och tänker fortsätta med. Jag tycker nämligen att jag har rätt att vara människa och umgås med dom som jag själv väljer att umgås med.

Den rätten skall inte dominata personer ta ifrån mig. För de dominanta personerna är ju bara en handfull, knappt. De så otroligt trevliga festdeltagarna är ju så många flera och ger så mycket mer. Och så finns det ett litet antal som betyder så mycket mer, trots att man inte träffat dom i verkliga livet. Personer som man faktiskt räknar som vänner. Saknar när de är borta ett tag och undrar var de har tagit vägen. Hoppas att de kommer tillbaka och att inte något tråkigt personlig har hänt dom.

Åsiktsfrihet och rättigheten att uttrycka sina åsikter är grundlagsskyddat.

Vettet att välja när man uttrycker sina åsikter och på vilket sätt man gör det kallas social kompetens.

Det innebär att grundtanken är att inte såra andra människor och att ifall man gör det så ber man om ursäkt. Får man en uppriktigt menad ursäkt så accepterar man den och går vidare. Kan man leva upp till det så uppstår inte så mycket konflikter.

Ha en bra dag ni alla.

[Rossi]

Tack Amaira! Nu har även jag läst Reservs inlägg!

Och, Bettson! Jättebra skrivet! Det finns en del dominanta typer och sen finns det de som ständigt måste stå i centrum och bli bekräftade precis hela tiden. Du var säkert också saknad när du tog en vit vecka härifån men grejen var väl den att du inte pompöst gick ut och deklarerade att du gjorde ett uppehåll.

[amaira]

Så gärna så Rossi .

Bra skrivet Bettson!

Åsiktsfrihet och rättigheten att uttrycka sina åsikter är grundlagsskyddat.

Vettet att välja när man uttrycker sina åsikter och på vilket sätt man gör det kallas social kompetens.

Det innebär att grundtanken är att inte såra andra människor och att ifall man gör det så ber man om ursäkt. Får man en uppriktigt menad ursäkt så accepterar man den och går vidare. Kan man leva upp till det så uppstår inte så mycket konflikter.

Social kompetens är inte så lätt alla gånger. Och jag tror faktiskt att det finns många som blir ledsna, utan att "vi andra" på forumet märker det. Alltså, även de som är "påstridiga". I alla fall ibland, man kan aldrig veta.


Vari ligger skillnaden mellan att "säga sin åsikt" och "bestämma en åsikt"?

Kanske i antalet påpekanden? Att säga vad man tänker och tycker EN gång, javisst.
Att hela tiden framhäva det man tänker och tycker, envist, tills inget annat finns kvar av andras tänkande och tyckande, ja, då övergår det till "dominans".


Jag försöker finna ut vad det är som händer, egentligen, men hör och häpna det kan jag inte (flå´t )

Kramar