CITAT (Imsavimsa @ 22-07-2006, 22:29)
Jadu, det är inte lätt vad som är rätt och fel i alla lägen. Jag är väl förmodligen helt fel person att säga något alls. Har en 2-årig (icke rumsren
) son, just nu tre vuxna hundar, är arbetslös för tillfället men tänker starta eget företag som kan skötas hemifrån det mesta. Till detta skall då tilläggas att min vuxna hane har valpar på gång om en vecka och där har jag tingat en tikvalp om det blir några. Dessutom har jag nu mina 7 westievalpar som är en vecka gamla. Som tur är har jag förhoppningsvis fått dem levererade innan min nya valp kommer hem. Men då har förhoppningsvis min andra westietik fått valpar hon också. *puh* Man kan ju alltid skaffa sig jobb. Men jag trivs med mina hundar och mitt liv (för det mesta iaf
).
Vad jag vill säga är att du skall känna att det känns rätt för dig, ni är ju flera i familjen. Och om du känner att din tid inte räcker till för all träningen så är det kanske inte någon dålig idé att din man får ta i den biten på den här hunden. Även om han jobbar heltid. Du har ju ett heltidsarbete du också, även om du är arbetslös så är det inte precis att sitta hemma på soffan och äta chokladpraliner. Det tar tid att söka arbete, lämna och hämta barn på dagis mm mm. Och känn efter ordentligt att det blir en ras som även du vill ha.
Jag avråder dig alltså inte, men det måste kännas rätt för er båda. Och det klart att en liten valp kan kännas läskig, även om den är söt. Det är ju inte valpen som är läskig utan tankarna på att man skall fixa det hela, så det är väl en sund reaktion tycker jag. *fniss* och det där med föräldrar och vad de säger känner jag alltför väl igen. Och jag är 43 år, och tänker på vad ska pappa säga, min mamma lever tyvärr inte längre. Det lustiga är att det är mina föräldrar som fört mig in i hunderiet, då de hade kennel med en hel del hundar under min uppväxt. Så ja, jag är "skadad" sedan födseln
.
Lycka till, vilket ditt beslut än blir.
Hälsningar
Bea
Jag är inte helt arbetslös utan vikarierar en hel del. I sommar är det över 80%, men i vanliga fall rör det sig om ca 60%. Har varit föräldraledig en hel del.
Jag får sån prestationsångest bara. Var nog inte sån innan jag fick barn? Den hunden vi har nu är inte så pigg på att promenera eller att träna. Hon vill mest bara sitta i knät i soffan och lufsar efter lillmatte var än hon går. Jag går en timmes promenad om dagen, eller mer, för att jag är rastlös så vill inte hunden alltid följa med. Trots att det är hunden själv som väljer att inte gå med mig så får jag så dåligt samvete att hon inte aktiveras. Och varje gång vi åker hemifrån är det jobbigt för att jag vet att hunden vantrivs att vara ensam. Ändå är hon nästan bara ensam när jag åker för att handla och det är inte alls ofta.
Hästarna är samma ångest. Jag hinner inte rida varje dag, men hästarna är medelålder/gamla och verkar trivas utmärkt i sina stora hagar. Blir de bara borstade och kliade så är de alldeles förnöjda. Ändå är det så jobbigt! Speciellt på vintern när de kan se mig genom fönstret för att det är mörkt ute. Då står de där och gnäggar så fort de ser att jag rör mig. Knappast för att de vill arbeta, men ändå. Även om de blir borstade, kliade och masserade plus att de fått ut och röra på sig (om man kan kalla det röra på sig för de är såååå lata) så får de aldrig nog. Och jag kan ju inte flytta ut till dem för gott.
Och så vill ju Lillan aktiveras. Ut på promenader fram och tillbaka på vägen utanför huset. Med hunden i släptåg. Efter en halvtimme i ösregn förbannar jag min dumma idé att uppmuntra mitt barn att vilja vara ute - för hon vill inte in och även om hunden fryser så överger hon inte sin lillmatte.
Husse går upp tidigt för att fodra och vattna djuren, han sköter veterinärbesök och hovslagare, mockar och hjälper till med utsläppen på morgonen och så umgås han med djuren. Sitter i TV-soffan och har hund och katter i knät tillsammans med lilla dottern. Vi är en av var sort och kompletterar varann rätt bra. Jag står för aktiviteten och han för vila. Båda sakerna behövs.
Risken är att jag får en till att få dåligt samvete över. För tänk om nya hunden inte nöjer sig med att bara vara familjehund. Inte gillar svamppromenader eller lek i trädgården. Om hunden avskyr att följa efter lillmatte fram och tillbaka utanför huset. Om nya hunden kräver en massa, massa lydnadsträning för att inte bli ett soffätande monster. Eller tänk om jag får ett riktigt jobb. 80% arbete jämt och ständigt och bara 20% hemma med två- och fyrbenta familjemedlemmar. Och vems tid ska offras? Gammelhundens? Hästarnas?
Samtidigt så älskar jag ju hundar. Och alla andra djur. Det är det där med förändringar...
Hjälp! En valp!
22-07-2006, 19:42
Inte till uppfödare av de raser som JAG ville ha utan uppfödare av en av hans favoritraser. Jag har envis hävdat att det inte skulle vara familjehundar och sällskapsraser, men får väl erkänna att jag har fel.
)
Så jag fick gå min promenad ensam! Tänk vad trevligt det hade varit med en hund som ville med, trots att det hade regnat. Nån som kanske skulle kunna tänka sig att plocka kantareller med mig utan att dööööö av tristess vid första svampstället. Och som inte drog i parkeringsbromsen om jag valde "fel" väg. En hund som själv gick ur soffan på morgonen och inte behövde väckas klockan 10.
