fina texter.....lite längre än citat Alternativ

[malin72]

jo jag får ofta skciakde texter till mig och vi kan väl samla ihop dom jag börjar med denna


En blind pojke satt utanför en stor byggnad med en hatt vid sina fötter.
Han höll i en skylt där det stod: ”Jag är blind. Snälla, hjälp mig!”
Det låg bara några mynt i hatten.

En man passerade. Han tog några mynt från sin ficka och la i pojkens hatt.
Därefter tog han skylten, vände den och skrev några ord.
Han lämnade tillbaka skylten så att alla som passerade kunde se de nya orden.
Snart började hatten fyllas med pengar.
Många fler människor gav nu pengar till den blinde pojken.

Senare under dagen kom mannen tillbaka för att se hur det gick.
Pojken kände igen hans fotsteg och frågade:
”Var det du som ändrade min skylt i morse? Vad skrev du i stället?”
Mannen svarade, ”jag skrev bara sanningen.
Jag uttryckte samma sak som du fast på ett annat sätt”.

Så här hade han skrivit:
”Det är vackert väder idag, men jag kan inte se det”.

- FÖRFATTARE OKÄND -

[Gillan]

Så fint malin . Jag har tyvärr ingen att bidra med just nu. Men det kanske kommer

[Marina i Hällekis]

Vackert Malin!
Jag läste denna texten för ett tag sedan och tyckte den var tänkvärd.

Du möter många människor i ditt liv, men det är endast riktiga vänner som

lämnar spår i ditt hjärta.

För att kunna hantera dig själv, använd huvudet;

För att kunna hantera andra, använd ditt hjärta.

Kloka människor diskuterar idéer;

Medelmåttiga människor diskuterar händelser;

Dåliga människor diskuterar andra människor.

Den som förlorar pengar, förlorar mycket;

Den som förlorar en vän, förlorar ännu mer;

Men den som förlorar hopp, förlorar allt.

Lär av andras fel.

Du lever inte tillräckligt länge själv för att göra dem alla.

Vi är vänner du och jag,

tar du med en ny vän är vi tre.

Vi blir en liten grupp och får en vänskapskrets.

Det finns egentligen ingen början men heller inte ett slut.

Gårdagen är historia.

Morgondagen blir en överraskning.

Dagen idag är en gåva.



Av: Lars K

[adamos]

Ålder är besynnerligt
Inser du att den enda tiden i livet som vi tycker om att bli äldre är när vi är små?
Om du är under 10 år så är du så exalterad över att bli äldre så att du tänker i bråkdelar. Hur gammal är du? "Jag är fyra och ett halvt". Du är aldrig trettiosex och ett halvt, du är fyra och ett halvt, på väg att bli fem. Det är det som är nyckeln.
När du kommer upp i tonåren så är det inget som kan stoppa dig. Du hoppar med förtjusning till nästa nummer. Hur gammal är du? "Jag ska bli 15". Det är möjligt att du bara är 12, men du ska bli 15.
Sedan kommer den mest underbara dagen i hela livet, din 18-årsdag. Du blir myndig... Tjo-ho!!
Men sedan blir du 30, vad hände där? Du låter som något som datummärkningen gått ut på. Han blev 30, vi var tvungen att slänga ut honom. Det finns inget roligt kvar nu. Vad är det som är fel? Vad förändrades? Du fyllde 18, du blev 30, sedan så närmar du dig 40. Stanna där borta, allt försvinner.
Du fyllde 18, du blev 30, du närmade dig 40, du nådde 50 och i och med det så har dina drömmar har försvunnit.
Sedan klarar du dig till 60, det var med nöd och näppe va! Okej, så du fyllde 18, du blev 30, du närmade dig 40, du nådde 50, du klarade dig till 60, och nu har du byggt upp så mycket kraft att du slog till och blev 70.
Efter det så räknar du allt dag-för-dag. Efter det så klarade du dig till onsdag. Du kommer upp till 80 år och då klarade du dig till lunch. Du fyllde 17.30. Min farmor vill inte ens köpa gröna bananer, det är en investering du vet och det kan ju vara en dålig sådan!
Och inte slutar det där. När du kommer upp till 90 år så börjar allt gå bakåt. Jag var precis 92. Sedan händer det något konstigt. Om du klarar dig över 100 så blir du ett litet barn igen, "Jag är 100 och ett halvt"!

[mamamaggan]

Sant! Fast jag blir aldrig mer än 28+!

[malin72]

Allting är inte svart eller vitt

När jag gick på mellanstadiet, råkade jag i en häftig diskussion med en pojke i min klass. Jag har glömt vad det hela rörde sig om, men jag har aldrig glömt läxan jag lärde den dagen. Jag var övertygad om att jag hade rätt och att han hade fel, och han var lika övertygad om att han hade rätt och att jag hade fel.



Vår lärare bestämde sig då för att lära oss en väldigt viktig läxa.
Hon tog fram oss och placerade oss framför klassen
på varsin sida om katedern.
Mitt på katedern fanns ett stort runt föremål.

Jag kunde tydligt se att det var svart.
Hon frågade pojken vilken färg föremålet hade.
"Vit" svarade han.
Jag kunde inte tro mina öron, han sa att föremålet var vitt,
det var ju svart!

Det blev ytterligare en diskussion mellan min klasskamrat och mig, denna gång om föremålets färg.

Läraren bad oss byta plats med varandra och nu frågade hon mig vilken färg föremålet hade. Jag var tvungen att svara "vit".

Det var ett föremål med två olikfärgade sidor,
så vi hade rätt båda två!



Den dagen lärde jag mig en mycket viktig läxa;
du måste stå i den andre personens skor och se med den andre personens ögon för att verkligen förstå dennes sätt att resonera.



- CANFIELD, HANSEN och DUNLAP -
Ur Chicken soup for the kid´s soul

[Lilla Birka]

Citat från Alf Henriksson, den underfundige författaren:

"Narkissos blev oväntat ful i mun:
Inte fan kan man spegla sig i en brunn!
Belysningen faller ju inte rätt.
Här ser man ju bara sin silhuett."


Detta citat framkom då jag löste Dubbelkrysset i DN nyligen.

För den som inte känner till Narkissos: en mycket vacker yngling som blev så inbilsk att han hela tiden satt och speglade sig i en källa, vilket så småningom ledde till hans död. Berättelsen finns i den grekiska mytologin.

[malin72]

Vår styrka

En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden.
Den gula hinken, plastspaden och lastbilen var redskapen hon använde
för att bygga ett sandslott. Och stort hade slottet blivit.
Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!

Flickan grävde med sin plastspade när hon plötsligt stötte på en stor sten.
Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet.
Hon kämpade för att för att gräva upp stenen och flytta på den.
Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den. Stenen låg där den låg.

Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och ilska.
Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottet kändes plötsligt förstört.
Då kom hennes morfar gående. Han blev förstås orolig över tårarna.

Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp flickan i famnen.
Jag kan inte flytta på stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon.
Men varför använde du inte din styrka? frågade han vänligt.
Det gjorde jag! svarade flickan och grät ännu häftigare.
Tycker morfar att jag inte har kämpat tillräckligt hårt?

Nej min vän, det gjorde du inte svarade morfar. Du frågade inte mig om hjälp.

Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet.