Tonårsmarodör i rabatten! =(, Äldste sonen flippade ur...Och sabbade mycket. Alternativ

[MammaMattsson]

Han är 14 år gammal, och humöret går upp & ned som en berg och dalbana. Igår bråkade han med sin lillebror, och gjorde honom ordentligt illa. Då var jag tvungen att gripa in. jag sade åt honom att gå och borsta tänderna och att gå och lägga sig. Tröstade och plåstrade om lillebrorsan som inte har en chans fysiskt emot storebrorsan.

Icke då. Han satt och spelade dator på sitt rum, varvid jag sa att nu tar jag datorn, och det gjorde jag. Han slog till mig flera gånger(!) vilket han ALDRIG NÅGONSIN GJORT INNAN, och kallade mig för diverse fula ord, vilket han heller aldrig vågat innan.
Jag talade om för honom att han provocerade mig mycket nu, och att jag skulle ta datorn i vilket fall som helst, att han fick välja på att jag beslagtog den en period, eller att jag skulle skicka ut den i berget. ( Vilket jag inte skulle göra, men, vad säger man...Han är ganska storväxt, det är inte jag.) Jag lyfte honom i tröjan, så jag kom åt datorn, och sa att han skulle passa sig, noga, för hur han beter sig. Jag var rasande.

Fick datorn till sist. Och %&¤#-barnet tar på sig sina skor och sticker ut i sitt raseri.

Nu, idag, på morgonen efter kommer jag ut till rabatten jag börjat gräva upp och anlägga, en upphöjd sak, som jag börjat plantera i i ena änden.
Då har "någon" kastat prick med mina trädgårdsverktyg på pionerna. Många, många skott är av och borta. "Någon" har hoppat och riktigt mosat den upphöjda bädden dit jag igår flyttade och planterade mina finaste & största vita krolliljor. Det är krolliljemos. Och "Någon" har mosat riddarsporrar också. Stora, gamla plantor.
Trädpionen avbruten, som jag fick i 35-års present.

Började gråta när jag såg det. Det var så fint igår. Grät länge faktiskt.

Jag känner igen fotavtrycken. Väldigt väl. Min äldste son har alltid haft ett häftigt humör, men har aldrig lyft en hand eller så emot mig, men då var det dags. Maken har tagit tag i saken, och haft en diskurs med sonen angående respekt för andra, och att man inte gör sådana här saker.

Jag älskar mina barn över allt annat, men varför måste det vara så förbannat jobbigt och svårt ibland?
Har aldrig slagit och kommer aldrig att slå dem.

Ledsen är jag. Skulle jag lägga detta under avdelningen skadedjur kanske.....?

Redigerat av MammaMattsson: 19-04-2008, 00:08

[NinaVästerplana]

Hej MammaMattsson!
Trösta dig, det kunde varit värre. Tonårssöner växer upp o blir trevliga igen, o vet du? Det bästa med trädgård är att det kommer nya vårar o de flesta växterna klarar sig genom tuffare angrepp än hormonstormar.
Men jag måste ju erkänna att jag hade gärna gjort stek av hjortarna som betade av mina tulpanknoppar häromnatten....
Med tillönskan om en skön vår trots allt, ninah.

[Blomstersmurfen]

Usch, vad jobbigt!

Har själv länge väntat på att mina ungar skulle hitta denna vår ömmaste punkt, våra kära växter, att hämnas på när det blivit konflikt (vilket det alltid blir när man har att göra med tonåringar).

Dock har det i vårat fall stannat vid ord och hotelser om vad de skulle kunna ställa till med.

Tvärtom brukar de faktiskt skälla på sina kompisar om de är oförsiktiga i närheten av mina växter.

Å andra sidan är jag nog lite för mjäkig, och hade nog knappast tagit datorn... Fast jag har hotat med det ett antal gånger.

1-1 till mig och ungarna vad gäller hot ännu så länge...

Hade stoooora problem med sork förra året, och grät ett antal skvättar när jag hittade rester av pioner och liljor, så sönderätna att jag aldrig trodde att de skulle ta sig igen. Jag hittade dock inte alla delar då, och nu i år kommer det upp pioner och liljor både här och där i rabatten, kraftiga och fina! Det är de lök och knölbitar som jag aldrig hittade förra året. De jag hittade planterades i en annan rabatt, där sorken inte gjort så stor skada då - och de är inte alls lika kraftiga. Konstigt va?

Med det vill jag i alla fall säga att även om det i år kanske blir lite tomt i rabatten, så tror jag säkert att just dessa växter kommer tillbaka utan problem.

Tröstekram!

Ewa

[Ciczi]

Stackars din fina rabatt... Jag blir riktigt ledsen...

Ciczi

Redigerat av Ciczi: 19-04-2008, 07:16

[torvan]

Din stackare, måste vara så jobbigt.
Han visste verkligen hur han kunde skada dig.
14-åringar skulle kunna skulle kunna platsa i
avd skadedjur eller odjur kanske
Som tur var hade jag inte fått mitt
trädgårdsintresse när dottern var en fjortis
Då vet man aldrig vad som hänt...
Men som sagt både din son och trädgård kommer
att växa upp och blir säkert så fina en dag .
Det gäller bara att ha tålamod... Torvan

[Flyguy]

Han visste verkligen hur han kunde skada dig.

Tvärtom tror jag att han inte visste hur hårt det skulle ta, för en fjortonåring är växter något man kan "köpa nytt".
Jag misstänker att det ligger något annat bakom, tjafs med kompisar eller tjejer, som gjort att det till slut brakat loss och att Junior inte mår speciellt bra av det han gjort mot mamma.

Plantera den här episoden riktigt djupt i mager jord om det går.
Ge grabben en kram.

[*Stintan*]

Kanske dags att ta ett snack i lugn och ro med gossen om hur man löser konflikter, han är ju ingen liten bebis längre.
En ursäkt hade ju varit på sin plats i första skedet så kanske det inte hade behövt bli ett styrkeprov med hämd.
Tror inte heller att han mår så bra av det han gjorde så jag håller med Flyguy, ge grabben en bamsekram.

Även vuxna handlar tyvärr ibland lite överilat när dom blir upprörda.

[Monaxe]

En samtal när allt lugnat ner sej skulle nog vara bra för er båda. Misstänker att den unge mannen säkert har dåligt samvete idag, låt honom hjälpa till när det gäller att försöka reparera skadorna, åtminstone snygga till igen. En kram behöver både du och han!
Hoppas verkligen att det blir lite grönska för dej ändå, trots den omilda behandlingen, det är ju fortfarande så tidigt på säsongen så det kanske går bättre än vad det ser ut för nu.

Tonårsbarn kan vara rena straffet/gudagåvan beroende på dagformen, jag är glad att den tiden börjar att närma sej slutet här hos oss...

[anne-li i olofst...]

Stackare er!
Inte roligt för någon part!

Jag hade ett gammalt X som gjorde ungefär likadant, och där kunde man inte ens skylla på åldern....
Lägg kraften på att försöka lära ut respekt! Det är bara när man respekterar varandra som man kan gräla så att tussarna ryker, och vara säker i sin trygghet.

Blommorna klarar sig, blir nya plantor och växer upp igen! Var du lugn för det!
Stor kram till er alla!

[Fenja]

Min som gjorde en sådan där grej när han var 16 år, bröt bland annat av en rosenmandel för mig. Jag åkte och köpte nya växter och gav honom en minskad månadspeng tillsammans med kvittot för inköpen av det han förstört samma månad.
Vi pratade om det efteråt och han sa att det var bra att han fått betala tillbaka för han visste inte hur mycket pengar det låg i en trädgård.
Mvh
Fenja

[netaave]

Jösses hoppas han inte får tillbaka sin dator förrän blommorna kommer igen, alltså om ett år.

[*Stintan*]

Jösses hoppas han inte får tillbaka sin dator förrän blommorna kommer igen, alltså om ett år.

Jösses

[Mollis]

Han är 14 år gammal, och humöret går upp & ned som en berg och dalbana. Igår bråkade han med sin lillebror, och gjorde honom ordentligt illa. Då var jag tvungen att gripa in. jag sade åt honom att gå och borsta tänderna och att gå och lägga sig. Tröstade och plåstrade om lillebrorsan som inte har en chans fysiskt emot storebrorsan.

Icke då. Han satt och spelade dator på sitt rum, varvid jag sa att nu tar jag datorn, och det gjorde jag. Han slog till mig flera gånger(!) vilket han ALDRIG NÅGONSIN GJORT INNAN, och kallade mig för diverse fula ord, vilket han heller aldrig vågat innan.
Jag talade om för honom att han provocerade mig mycket nu, och att jag skulle ta datorn i vilket fall som helst, att han fick välja på att jag beslagtog den en period, eller att jag skulle skicka ut den i berget. ( Vilket jag inte skulle göra, men, vad säger man...Han är ganska storväxt, det är inte jag.) Jag lyfte honom i tröjan, så jag kom åt datorn, och sa att han skulle passa sig, noga, för hur han beter sig. Jag var rasande.

Fick datorn till sist. Och %&¤#-barnet tar på sig sina skor och sticker ut i sitt raseri.

Nu, idag, på morgonen efter kommer jag ut till rabatten jag börjat gräva upp och anlägga, en upphöjd sak, som jag börjat plantera i i ena änden.
Då har "någon" kastat prick med mina trädgårdsverktyg på pionerna. Många, många skott är av och borta. "Någon" har hoppat och riktigt mosat den upphöjda bädden dit jag igår flyttade och planterade mina finaste & största vita krolliljor. Det är krolliljemos. Och "Någon" har mosat riddarsporrar också. Stora, gamla plantor.
Trädpionen avbruten, som jag fick i 35-års present.

Började gråta när jag såg det. Det var så fint igår. Grät länge faktiskt.

Jag känner igen fotavtrycken. Väldigt väl. Min äldste son har alltid haft ett häftigt humör, men har aldrig lyft en hand eller så emot mig, men då var det dags. Maken har tagit tag i saken, och haft en diskurs med sonen angående respekt för andra, och att man inte gör sådana här saker.

Jag älskar mina barn över allt annat, men varför måste det vara så förbannat jobbigt och svårt ibland?
Har aldrig slagit och kommer aldrig att slå dem.

Ledsen är jag. Skulle jag lägga detta under avdelningen skadedjur kanske.....?

Jag tycker inte att det verka tillhöra kategorin vanligt tonårs-trots, jag skulle vara riktigt orolig och skaffa professionell hjälp, att handgripligen ge sig på sin mamma och att förstöra på det sättet är inte något som är normalt och som man "tar bort" genom att beslagta datorn ett tag..jag tror att killen behöver lite hjälp av någon som han kan förhålla sig lite neutral mot, som kan få honom att kanske formulera sin frustration verbalt, om man säger saker högt och märker att det inte är farligt så har man större möjlighet att hantera sin ilska/frustration på ett mer konstruktivt sätt.

[skogstroll]

frågan är om man kan göra så mycket alls annat än att hoppas han har ett samvete. i min ungdom fick jag ett utbrott och när jag såg hur ledsna alla blev så skulle det aldrig falla mig in att göra det igen utan kanske sagt nåt istället, men det kan ju ändå va bra att prata om det så man inte behöver grunna över det hela livet

[*Stintan*]

Tråkigt det som hänt men personligen så tror jag inte att man ska lägga hela skulden på grabben. Jag vet hur lätt man kan bli frustrerad när tonårsungarna inte gör som man säger. Det är jobbigt att vara i den åldern och som förälder är det väldigt lätt att bli helarg och då blir det väldigt lätt helt fel. Jag tror faktiskt att man är lite fel ute om man bara dömer grabben. Jag är emot att man ska straffa på det sättet och anser att det bara gör det hela värre.
Det har jag själv bidragit till ett antal gånger och efteråt önskat att jag låtit det stanna vid den ursprungliga orsaken och då tagit ett snack om just det.

[Magdis]

Usch vad jobbigt det låter MammaMattsson! Vet inte vad jag skulle ha gjort i ditt läge, har aldrig varit där men kommer väl att få prova på lite längre fram kanske. Att han ger sig på dig handgripligen måste ju omedelbart stävjas på nåt sätt. För övrigt tycker jag inte det låter som nåt onormalt att en tonårsgrabb kan bli så ilsken. Prata prata prata och förklara för honom hur ledsen du blev. Jag tror inte att han förstod riktigt hur ledsen du skulle bli, det minns jag ju själv hur lite koll jag hade på blommors värde i den åldern.
Massor med styrkekramar till dig MammaMattson!

[jahi]

[CillaM]

Alltså, jag får säkert skit för det här men jag hade beslagtagit datorn lääänge! (OK, jag har inga barn själv) men först våld mot mamma och sedan hämnd mot växter, kunde ha vart djur eller nåt annat. Men det finns inga ursäkter för handlingarna.

Min f.d. äldste son, då 17 nästan, gav sig på sin pappa fysiskt, det var riktigt otäckt, ett sådant hat som jag såg hos den pojken har jag aldrig sett förut. Att pappan sedan skyller på pojkens hormoner och frustration gjorde mig fly förbannad, ännu mer när jag såg pappans blåmärken. Vad jag kunde förstå då, och det verkar stämma in så bra ännu, är att pojken ständigt satt framför datorn, och då menar jag ständigt! 24 timmar om dygnet när han inte var i skolan!

Oavsett vad som är orsaken till din sons urflippning så borde han få ställa allt till rätta, på något vis få jobba av det. Blir det inte kännbart för honom utan istället för dig, då vet han ju att det funkar att få dig lessen.

Kram och många uppmuntringar!

[linda84]

ska väl börja med att säga att jag inte alls egentligen har någon erfarenhet av tonåringar som trotsar sina föräldrar mer än i avseendet att jag möjligtvis har varit en själv . Datorer ställer tyvärr till med ganska många problem i dagens samhälle och jag hade nog gjort precis som du gjorde tagit datorn i beslag. Inte jätte länge kanske men han kanske skulle behöva ha en annan hobby än datorn att ägna sig åt!? så han kommer ut å får gör utlopp för sin energi lite grann så den slipper gå ut över dina stackars blommor, å framför alt över dig, för när det går över i fysiska handlingar så har det faktiskt gått för långt.

Min sambo (24 år gammal) spelar massor med dator å det kan göra mig galen. jag har tjatat å tjatat så snart är ja bra väl förberedd när det kommer till tonårs problemen hos dom kommande barnen . å efter många om och men så började han träna.Han tränade karate ett bra tag å ja har aldrig sett honom så glad å pigg o.s.v han tyckte det ar ett fantastiskt sätt att göra av med både energi och känslor utan att göra andra illa han fick ju avreagera sig på träningen å kanske det skulle vara ett bra allternativ, jag tror tyvärr att många tonåringar har dom här problemen med extrema utbrott flör att dom helt enkelt lagrar sina känslor ist för att prata om dom jag vet iaf att jag hade det problemet själv men ja vet oxå att jag ALDRIG skulle slå min mamma.

så mitt tips, minska dataanvändningen och hitta på andra saker tillsammans och skicka honom på nåt han ksulle tycka är roligt. lycka till

[Solstorm]

När jag var alldeles vansinnigt skitförbannad på dottern med all rätt så blev det dataförbud i en vecka. Det är ett HÅRT straff. Hon insåg hur dum hon varit och protesterade inte. Kanske en eller två veckors dataförbud för sonen, samtidigt som han får vara med ute i rabatterna och se vad han har ställt till med? Det går nog inte för andra att komma med vad som är rätt för just honom. Olika personer tar olika saker på olika sätt. Men rent allmänt (inte för din son för jag känner ju inte er) så tycker jag nog att man ska våga visa för sina tonåringar vem som bestämmer. Det är ju en maktkamp. Med ökande ålder så får de ju mer att säga till om men så länge de bor under mitt tak och försörjs av mig så är det ändå jag som har sista ordet, där gäller ingen 18-års gräns. När de har flyttat hemifrån och försörjer sig själv då först bestämmer de ALLT själv. Men jag tycker att man får kämpa för att inte uppfostra små kravmaskiner.