CITAT (Eva i Skåne @ 25-05-2011, 13:28)

I helgen pratade jag och några väninnor om att vi alltid är trötta.
Vi har känt varandra i många år och satt och mindes all energi vi hade när vi hade småbarn. Jobb, dagis, föräldrarmöte osv men ändå hann man baka och koka sylt och sy. Idag träffas vi och pratar och fikar, men kakorna kommer från konditoriet, gardinerna köper vi färdigsydda och man orkar knappt ordna födelsekalas ens.
Ibland tänker jag att jag är lat när jag inte kommer igång att göra nåt, skjuter upp till morgondagen eller väljer enklaste utvägen. På ett sätt vill jag ju, men ändå blir det inte av.
Hur tänker och känner ni andra?
HURRA! Äntligen nån som vågar säga hur det är

Så här känner jag :
För visst är det en kombination av både ålder och lättja. Man (dvs du, jag, alla andra) har kommit på att man
måste inte vara på topp varje dag. Man
får låta bli nån aktivitet om man inte känner för det! Och varför baka om man inte känner för det? Förr var det kanske tvunget men inte nu! Nu
får man välja aktivitet efter dagskondotion.
Sen det här med att man måste vara så himla aktiv när man slutat arbeta och barnen flyttat hemifrån - ja, om det har jag många åsikter. Visst tränar jag regelbundet på gymmet men jag avskyr när andra talar om för mig hur viktigt det är att vara aktiv. Varför det, egentligen? Mår dom som säger det bättre av att säga det? För jag tror inte att dom bryr sig så himla om hur just jag mår. Det har dom inte visat förr om jag säger så...

Så ja, Eva, energinivån må ha sjunkit men
viljan är så mycket starkare. Viljan (och styrkan!) att välja.