Idag när jag gick ut med hunden, så såg jag en ung man sitta uppe på taket till skolan, i närheten där jag bor. Jag frågade honom vad han gjorde där uppe, och han svarade att dom hade bråkat därhemma. "-Kom ner så får vi prata om det!" Han kom ner runt skolan, och vi satte oss på en bänk i närheten. Jag frågade vad problemet var, och så bar det iväg...Föräldrarna förstod honom inte, han hade ingen framtid med mera...jag tror att vi satt i 20 minuter och pratade om framtiden, utbildning, väder och vind. Båda två fick tårar i ögonen när vi samtalade om känslor. Ouzo hjälpte till med att hoppa upp och ville bli kelad med. Till slut lovade han att följa med mig, och gå hem. "-Lova att ge din mor och far en kram när du kommer hem!. Dom längtar säkert efter dig, fast du inte tror det!" Han sade vad han hette i förnamn, och jag letade snabbt rätt på hans telefonnummer, och ringde, för att fråga hur det gått. "-Jodå, det hade gått bra, med hjälp av en kram..." Så sade jag att han var välkommen hit hem till oss, om det kändes kymigt hemma. Jesses, jag kände mig som en hjälte, som räddat någon. Och det enda jag gjort, var att bry mig om...att ge mig tid till en som funderade på vad livet var värt...
|