Ja, tack och lov var det "lätt" att svara. Och självklart. Till slut.
Det har inte alltid varit så.
Ja, jag ger min man OCH mina vänner, OCH mina barn, uttrycklig credit, tack, och uppskattning. Talar om att "vad fint det blev", "vad glad jag blir", "vad go du är", "det här känns bra", "vad duktig du är" osv.
Och jag ger även mig själv denna credit numera!!!!!
Joo, även inför de mest "vardagliga" saker!!! Och i sånt som "borde" vara självklart.
Är det inte i vardagen som vi behöver uppskattning som mest? Ett uppskattande ord för att vi faktiskt bryr oss och kämpar på?
Och en förståelse för att vi alla är människor och gör fel och misslyckas och inte klarar, osv. Allt har faktiskt "en orsak", även när vi inte för vårt liv kan se eller förstå den.
"Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst".
Min man är likadan mot mig - och OJ vad jag har behövt det!!!
För jag är så himla "dålig" på så mycket. Har en ADHD-problematik som gör mig starkt vardagshandikappad. Och kan någon vara bättre på att döma ut mig, än jag själv? Betvivlar det starkt.
Så, när Hjärtevän envisats med att ge mig credit för vad jag
faktiskt gör, och inte hakar upp sig på allt som jag
inte gör, så hade jag svårt för att ta emot det från början.
Men det gör så MYCKET, betyder så mycket, ger tillfredsställelse och lycka.
Jag duger...
Än en gång tjatar jag
"Du kan inte förändra andra, du kan bara förändra dig själv".
Och kan jag inte formulera problemet så kan jag inte heller finna en lösning.
Med "formulera problemet" menar jag att klara av att se det, UTAN att döma, utan i stället se verkligheten och sanningen.
Med acceptans och inre lugn.
Och utifrån DET fundera över hur jag bäst kan handla, i den verklighet jag befinner mig i.
Utan att ta bort känslorna på något vis, men inse att känslorna inför det, är MINA och MIN sak att ta ansvar för, på ett vis så att jag är rädd om mig själv, och handlar på ett vis så det i stunden och förlängningen är det bästa för mig.
Det är så lätt att glömma bort att ge den vardagliga "självklara" uppskattningen, att tro att den är så självklar att den inte behövs.
Den behövs ALLTID!
Det är också ibland svårt att behandla både sig själv och sin partner som en VÄN.
Är man sedan inte alltid vän med sig själv, är det nog ofta stört omöjligt att vara vän med någon annan (när det gäller).
Man kan inte förändra någon annan, bara sig själv.
...Och då händer det ibland att det märkliga sker, att även andra förändras.
Det är faktiskt det enda sättet att förändra andra på!
Vilket också ger en välbehövlig insikt i hur svår förändring faktiskt ÄR.
Kanske ligger det svåraste i, när det gäller att ge andra credit (när man själv är frustrerad och missnöjd), i att möta sin egen oförmåga att handskas med situationen som blir.
Kanske ligger svårigheten i att jag själv inte på ett tryggt vis klarar att sätta gränser - inför mig själv och andra.
Och då får den andre bära frustrationen, eftersom det är den andres agerande som aktualiserar min oförmåga.
Kanske ligger svårigheten i att jag blir rädd för vad som kan hända, om jag ser situationen som den är, och börjar ställa relevanta krav (både på mig själv och partnern) och stå för dem.
Kanske kan det i värsta fall leda till att relationen upphör? Att mina "drömmar" kraschar?
Då är det kanske bättre att fortsätta "slåss och bråka" och kräva förändring av den andre, "för bara den andre ändrar på just det, då blir ju allting bra".
Känslor är inga lätta saker. De har i sig en stark drivande kraft.
Att både acceptera dem, leva i dem, tillåta dem med förståelse och värme, "surfa" på dem, och SAMTIDIGT inte agera ut dem i stundens stormvåg - *Puuuuuhhh, torkar svetten ur pannan* Men det GÅR!
När jag förstår mina känlsor, och ger även DEM credit, för den uppgift som de faktiskt finns till för.
Det är lite som en liknelse som jag haft i flera år:
Vill jag fara runt som i ett nötskal på ett stort hav, när livets stormvågor kommer?
Eller ... vill jag vara kapten på min egen skuta...
Vill jag vara kapten på min egen skuta, så får jag inrikta mig på att ta skepparexamen. Det är inga lätta läxor att lära. Inte heller gör kursen att jag kommer undan livets stormvågor.
Men den gör att jag slipper vara rädd, för jag vet att jag har kunskap att förlita mig på, och att jag gör vad jag kan. Och jag vet att det räcker, även om mitt fartyg skulle välta, ja även om det går till botten.
Jag vet att jag DUGER, och det är nog där som det sitter, alltsammans.
Jag är inte längre något offer.
Filosoferade amaira.
Får du beröm?
25-11-2004, 01:50
*H 
, dels för att jag tycker han är duktig och det blir bra, men även med baktanken att få ännu mer gjort 
