en -SON, vill ej va pappa Alternativ

[shiva]

Det här blir en ganska konstig situation. Jag kan inte göra historien kort, måste berätta som det är, och anledningen är såklart att jag kan vara relativt anonym.

Så här är det; För ett antal år sedan träffade jag en tjej på krogen, vi träffades tre ggr efteråt och jag trodde vi hade "safe sex" med så kallade p-spruta och dagen efter piller. Ingen av oss var interesserad av ett fortsatt färhållande så allt var lugnt! Vi träffades bara i en vecka och sedan inte mer.

19 måmader senare ringde en person från någon familgeplanering/sociala eller nåt liknande. Massa frågor om "sex livet"ett år tillbaka osv. Kvinnan sa att jag kanske har en son som är nio månader gammal. Efter DNA test visade det sig att jag hade en son! Träffade honom när Han var tio månader gammal Det är ganska lång tid tycker jag, och min förvåning är rättfärdigad!

Jag och "mamman" hade en ganska bra kontakt ett tag, hon har en kille som är himla trevlig (dom träffades innan "sonen" var född, och han var även en av dom som var misstänkt för att va fader) och jag är inte alls intaresserad av Henne. Nu är han 2,5 år gammal och min mamma och hennes familj har träffat "barnbarnet" -EN gång, och det var förra sommaren! Min riktiga pappa med familj: fru och min syster med kille och deras ettåring bor mindre än 1 km. från min son!!!Dom vill såklart träffa sin släkting!

Nu är det så här att alla tillfällen vi har beslutar att träffas och presentera oss för varandra hela tiden ställs in! Min pappa och ena syster med barn bor alltså mindre än 1 km från min son, men har aldrig träffats !

Jag, som förståeligt får samtal från släktingar om att familgen ska träffas orkar inte mer: "Mamman"har alltid något som dom skyller på, det är sådant strul hela tiden att jag inte bry mej mer!!!

Sammanfattningsvis; Jag har en son som är 2,5 år gammal, inte enns en av fyra i familjen har sett honom, och jag har inte sett honom på elva månader!

Det värsta av allt är att jag verkligen inte bryr mej!!
Jag har i går på dagtid förklarat för alla släktingar att jag inte bryr mej,
Jag bryr mej inte mer, och hoppas att "han" får det bra.
Jag har inte avstått från mitt ansvar, betelar och gör det jag ska, men är helt avskuren från utvecklingen!

Min familj vill träffa honom, men strulet är ett problem. Dessutom är det största problemet: Jag, Jag är totalt ointeresserad, och känner INGENTING.

Frågan är:Ska jag låta "killen" växa upp med sin låssas pappa, eller ska jag lägga mig i, fast jag inte vill?
Magnus

[fruberglund]

Börjar bara med att säga KONDOM, KONDOM, KONDOM!!!

Lite sent nu men man ska aldrig lita på att tjejen skyddar sig, vissa (kanske inte just den här kvinnan) skiter faktiskt i att skydda sig och ljuger om det bara för att de vill ha barn.

Så som KILLE ska man kräva kondom och gör man inte det får man faktiskt skylla sig själv.

Nåväl, svårt att ge några råd i ett sånt här fall men jag tycker såhär. Om du inte vill ha nån kontakt med din son så är det väl bättre att inte ha det. Jag menar, hur kul blir det för honom om du tvingar dig själv att träffa honom och inte är där helhjärtat för honom. Barn förstår och känner på sig mer än man tror.

Om hans plastpappa älskar honom och vill ta hand om honom så är det väl bättre att han gör det istället.

Det viktigaste tycker jag dock (när han blir lite äldre kanske, så fort han förstår) att man inte döljer för honom att du är hans riktiga pappa. Ljuga för barn om en sån viktig sak är fel.

Ett exempel: Min bror har en son som han träffat nån gång ibland. Sonen är nu 16 år. Min bror har velat ha kontakt med honom men har hindrats lite av hans adoptivföräldrar (kvinnans bror & hans fru) och har väl träffat honom någon gång/år. Adoptivföräldrarna har ljugit och sagt att min bror bara är en bekant osv. Detta visste min systerdotter inte om (som är lika gammal som sonen) och frågade därför rakt ut en gång om hans pappa (alltså min bror). Gissa om grabben fick en chock! Inte så roligt för honom kan jag säga.

Tja, klockan är mitt i natten och vet inte om jag bara svamlar nu men så här tycker jag.

Om du ändå inte vill ha med honom att göra så låt honom vara lycklig i den familjen han bor i nu och blanda dig i så lite som möjligt. Dölj bara inte vem som verkligen är hans pappa om han nån gång undrar.

Framför allt så hoppas jag bara att du inte ångrar dig i framtiden för om du väl har missat en massa år av hans liv så kan du aldrig få tillbaka dem...och åren går fort.

[Reserv]

Egentligen ska du va´glad för att det "bara" vart en son, du hade lika gärna kunnat få HIV. Varför tror en del att det står stämplat i pannan om människor har en könssjukdom? Min svåger träffade en tjej när hennes dotter bara va´någre månader gammal, när dom sen fick ett gemensamt barn så adopterade svågern hennes lilla dotter, men dom ser till att den biologiska pappan får träffa henne ibland (det har skett ett par gånger per år). Fråga tjejen om hennes nya vill adoptera pojken, för då slipper hon juh ditt "tjat" om att du eller släkten vill träffa honom, bästa skrämselhickan får hon om du säger att du vill kämpa för umgänget. Myndigheterna idag vill helst att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad, och du har din rätt som far till umgänge med pojken, efter viss inskolning så han lär känna dig. Du behöver inte skriva tjejen på näsan att du inte bryr dig, men kräv din rätt och erbjud henne att hennes nya får adoptera pojken (för pojkens skull). Om det håller mellan dom så blir det juh ändå den nya som pojken kommer säga pappa till, och känna gemenskapen till. Men Shiva, tänk igenom hur du verkligen vill ha det, är det helt omöjligt att hitta lite känslor långt därinne, ja, då kan du lika bra ge henne erbjudandet.

[Latmask]

Jag tycker synd om pojken. Jag befann mig i ungefär den situationen när jag växte upp, och det är inte så roligt alltid... Jag berättar om min situation och så får vi se om du kan dra nån nytta av mina erfarenheter.

Min mamma lämnade min pappa när jag var ett år ungefär, inget jag minns. Efter det fick jag en styvpappa som jag hade till vuxen ålder.

Trots det fanns tankarna alltid där. Jag har en riktig pappa, han lever, han hör aldrig av sig. Jag fick aldrig något, inget telefonsamtal, inget brev, inget kort på min födelsedag. Jag kände mig otroligt värdelös som var en så dålig människa att inte ens min pappa kunde älska mig. En styvpappa är trots allt bara en styvpappa. Ens riktiga pappa är den som bär generna man har, som kanske liknar en själv både till sätt och beteende.

Många egenskaper hade jag fått från min pappa som gjorde att jag kände mig som ett ufo i vår familj ibland. Och jag visste inte att det var saker jag ärvt från honom för mamma kände honom inte speciellt bra.

När jag var 18 letade jag upp honom via befolkningsregister och vi träffades. Sen dess har han hört av sig i perioder. Ibland flera gånger i veckan i en månad och sen inget alls på ett år. Ofta grät han och ångrade sina tidigare val och ville ha kontakt och ville hälsa på, men sen återigen hörde man ingenting på flera månader och besvikelsen hängde över ens huvud hela tiden.

Nu har jag fått barn och han bryr sig inte överhuvudtaget. Har aldrig sett pojken och inte sett kort, ringt, ingenting.

För min del hade det varit bättre om han varit död, eller om jag inte vetat om att min styvpappa inte var min riktiga pappa. Då hade jag sluppit växa upp med känslan av att jag är för oduglig för att ens min pappa ska kunna älska mig.

Min son kommer inte få veta att han har en biologisk morfar. Han ska inte behöva genomgå samma som jag gjorde. Han kommer få tro att hans styvmorfar var hans riktiga morfar (han är död nu). Min egen pappa är bara en stor bevikelse och har inga som helst rättigheter till nåt i mitt liv.

I alla fall heder till dig för att du betalar dina avgifter, det gjorde inte min pappa åtminstone.

[Fialotta]

Håller med om mycke som ovanstående har skrivit redan och att du inte känner nåt för pojken just nu kan bero på allt strul med släkt som tycker hela tiden, men tänk ett varv till du...kontrollera att han har det bra och håll ett vakande öga om hans liv...det kommer att komma en dag då han börjar fråga och då måste man vara ärlig att du är hans riktiga pappa och inte har försvunnit utan låtit honom få ha en bra barndom utan bråk...tror att han kommer förstå en dag och att ni får en bra kontakt senare i livet.
Barn förstår mer än man tror.

Tycker så synd om dig, kan inte vara en lätt sits, men du gjorde ett misstag och har förhoppningsvis lärt dig nåt viktigt av den nu.

[Gillan]

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig här för jag
känner en himla massa.Känner allt för väl igen situa-
tionen.
Mitt äldsta, växte upp i den situationen, med en "icke"
genetisk "pappa" och en som fanns "därute" i periferin.
OCH som dessutom "skröt" om SITT barn som han hade,
samtidigt som han verkligen lyste med sin frånvaro.
Vem var det som blev lidande?!
Jo, mitt äldsta barn som inte tillät sig att ha nån
pappa överhuvud taget.
Jag lider med dig latmask eftersom jag på så nära
håll sett vad denna situation kan/och gör med barnet.
Shiva;
Hoppas du löser detta på ett konstruktivt sätt och
för "din" sons bästa

[lilla mamma]

Släpp inte kontakten- det är din son. Släkten är en pärs, det är precis som de äger barnen (läs mina föräldrar tror att mina barn är deras barn)
Men låt samtidigt den mannen som mamman lever ihop med få vara pappa.

Shiva, skulle du göra om detta?

[AnitaO]

Det ligger mycket i det som Reserv skriver.
Sätt lite press på mamman och tvinga henne att ta ställning.
Vill hon ha enskild vårdnad så får den nye mannen adoptera (om du själv känner som du gör)
Annars ska du självklart kräva din umgängesrätt.
Vem vet. Så småningom kanske det växer fram känslor som inte finns just nu.

[Sulawesii]

Sorgligt.....

Dessutom borde du inte lita på en tjej som säger att hon tagit p-spruta och tar dagenefterpiller.

[Bettson]

Sorgligt.....

Dessutom borde du inte lita på en tjej som säger att hon tagit p-spruta och tar dagenefterpiller.

MIn reaktion var just densamma.

Varför lita på henne. I mina ögon ser det ut som om hon vill ha underhållet men inte besväret att sonen får träffa sin rikiga pappa.

Din reaktion att du inte bryr dig kan bero på att du inte fått knyta band till sonen eftersom du inte träffat honom.

fast jag skulle nog inte vilja att min son var till 100% i händerna på en sådan opålitlig tjej.

[netaave]

Ett barn har inte bett om att få bli till, tänk dig i hans situation. Var tillgänglig på hans villkor.

[pejori]

jag tycker inte du ska ge upp din son, varken för din eller hans skull.
även om hans "pappa" adopterar honom, så vet han att det finns en biologisk far nånstans.
den dagen kommer, när han vill träffa dej, och du honom.
du kommer att få barnbarn du inte känner till.
jag tycker att du ska säga till släkten att backa lite, det är DIN son, inte deras.
jag förstår mamman som tvingas att träffa en hel släkt som hon inte är intresserad av och inte har någon anknytning till.
och att tvingas till ett umgänge hon inte vill ha, gör att hon "krånglar" och den enda som blir lidande är sonen.
gör upp med mamman om hur erat umgänge runt sonen ska utformas.
ni två bestämmer.
sedan om du bara träffar honom ett par ggr om året, så är det bättre än ingenting.

du bryr dej inte säger du, det tror jag du gör, annars hade du inte skrivit det här.
men allt tjat gör att du försöker fly.
så låt umgänget ske på era vilkor och ta alltid hänsyn till vad som är bäst för pojken.
tänk också på att han har rätt till sina rötter, även om han adopteras av sin "nya pappa"

[Magnolia]

Jag tycker så här: ett barn har alla rättigheter - vuxna har bara skyldigheter mot barn. Det sägs att föräldrar har rätt till sina barn - det tycker inte jag, jag tycker att barn har rätt till sina föräldrar.

Mamman tycker jag agerar väldigt själviskt (om nu inte du och din släkt är psykopater och farliga för pojken). HON vill inte umgås med er och därför får hennes son inte heller göra det. Jag tycker att det är obegripligt att man kan göra så mot sitt barn.

Jag hoppas att du finns tillgänglig för pojken om han behöver dig i framtiden. Oavsett vad du känner för honom så har han enormt starka band till dig. Att bli avvisad av en förälder är väldigt plågsamt.

[Betty]

Sån otur att hon blev med barn. Hoppas du har lärt dig nu att man inte kan lita på "safe sex med p-spruta och dagenefterpiller".
Båda parter har ett gemensamt ansvar att skydda sig mot graviditet och/eller smitta - och det är kondom som gäller!
I övrigt skriver jag under på varenda ord i pejoris inlägg.

[adrian]

Usch då...

Jag hoppas att det ordnar sig på nåt sätt...

Pojken kommer att vilja träffa dig en dag tror jag, och det är nog viktigt för honom att du inte känner likgiltighet inför honom. sånt kan sätta rejäla spår i hans liv.

(tror jag...)

[Bobbo]

har en halvbror som växt upp utan sin pappa. När han var så pass gammal tog att själv kontakt med sin pappa per telefon. Han sa då att han inte ville ha någon kontakt med honom och att han hade en ny familj som inte visste om min bror.
Jag har ju sett hur detta har präglat hans liv. Och tycker inte att detta är något att rekomendera.
Tycker egentligen du ska försöka träffa din son och så småningom tror jag du börjar #känna" för honom.
Det måste ju varit en chock för dig att plötsligt bli pappa "bara så där".
Försöker mamman hindra dig med ursäkter så borde du ta kontakt med familjerätten.

Jag kan tänka mig att du någon gång i framtiden ångrar att du sagt upp kontakten med din son om du nu väljer det, och den skulden är nog inte heller så lätt att bär.

Du behöver nog som sagt träffa din son på tu man hand och lära känna honom.

Hoppas du blir lite klokare av allas svar här på sidan.

Lycka till hur du än gör!

[silos]

Människor som inte är villiga att ta ansvar för barn som kan bli följden av samlag hur skyddat den än har varit skall heller inte ha sex !!!

Varför måste människor bara njuta av det som känns bra för kroppen i ditt fall Shiva snoppen

Men tyvärr är vår värld fulla av människor som lever sina liv genom sina lustar och fullständigt struntar i vad dessa förlustelser kan orsaka:ovälkomna barn,sjukdomar,prostitution,våld,förnedring av människor etc.etc......

Det gör mig så oerhört ont att människor beteer sig på det viset och det värsta är dessa oskyldiga barn och det gör mig så ont att du Shiva säger att du inte bryr dig alls



Jag är helt säkert på att djupt inom dig bryr du dig men vågar inte ta kontakt med denna kännsla av kärlek

Du skall veta att barn är den mest underbara gåvan som vi människor kan få under livet

Och det hemska är att världen är fulla av barn som ingen vill ha

Vore jag du Shiva så skulle jag vara MYCKET glad och tacksam för din lile son och skulle göra allt för att få träffa och lära känna mitt barn och det utan en massa strider förstås

[Reserv]

Jag anser att Shiva tagit sitt ansvar för att det inte skulle bli barn, men faen va´han slarva med skyddet för könssjukdommar. Om bruden sa att hon hade P-spruta och som komplement även dagen efter piller så ska han väl kunna lita på det, va´är det annars för brud? Han betalar sin månatliga summa, och kommer så få göra så länge barnet behagar studera (kan alltså bli längre än till 18 år). Jag tycker att det är förjäkligt att en karl ska behöva straffas i minst 18 år för att en brud blåljuger för han. Barnet är så litet nu så han skulkle inte känna sig övergiven av sin biologiska far, och är han adopterad så finns det ingen anledning att dra upp vem som är biologisk och inte. Okay, det var dagens mansgriseri, men jädrar va man blir förbannad såna här gånger då killar blitt lurade att bli farsor.

[pejori]

tycker att man ska undvika "moralpredikningar" i detta läget
det är redan försent och jag tror att shiva lärt sig av sitt "misstag"

visst behöver även adopterade barn veta sitt ursprung. reserv
mina barns far, har en son i ett tidigare förhållande.
när grabben var fyra år fick han reda på dess existens och att modern var avliden.
sonen växte upp hos sin moster och min make betalade snällt.
våra barn har alltid vetat om sin bror.
han undrade iblad om honom och för tre månader sedan kom barnen hem och berättade att deras bror kontaktat sin pappa, inför sin flytt till kina.
"grabben" är trettio + och väldigt lik sin far, både till sättet och utseendet samt intressen.
han väntade nu egna barn och ville och var nyfiken på sitt ursprung.

Ta inte ifrån honom det shiva. om du så bara träffar honom en gång om året, så gör det. både för din egen skull, men framförallt för pojkens skull.
låt honom inte tro att han är "värdelös" för att hans far inte vill ha honom.

lycka till med sonen.

[Pirum]

Båda parter har såklart ett gemensamt ansvar, men att ljuga om att man använder p-spruta & piller när man inte gör det, det är nästan lika illa som att använda kondom som man i hemlighet stuckit hål i toppen på.

Om du väljer, och lyckas, att få barnet bortadopterat så kanske det ekonomiskt blir mer rättvist gentemot mamman (hon förtjänar ju inte pengar från dig), men det blir väl inte helt rättvist mot barnet. Man vet ju aldrig om mammans förhållande håller, så då kanske barnet står där utan både dig och styvfadern.

Det positiva i eländet är väl iaf att det är klarlagt vem som är fadern, hade nog varit än värre om det uppdagats långt senare. Med ny medicinteknik etc kommer nog de flesta barn att på ena eller andra sättet få reda på vilka dess biologiska föräldrar är, förr eller senare.