Njurarnas vilsna sång, CAPD Alternativ

[lilla mamma]

Vårt år 2008 har inte varit sig likt överhuvudtaget.
Inget har blivit gjort hemma i trädgården, inget växthus INGENTING


Min älskade gubbe har kämpat länge länge med sitt blodtryck.

Precis efter semestern var han på besök till njurmedicin i Karlstad.
Då var allt som kunde hur kasst som helst.


Jag hade märkt på honom det sista året att han inte ville något längre. men det förstår jag ju nu varför. jag trodde att han var deprimerad eller något sånt men inte:

Då hade han 12% funktion kvar på njurarna.
Han har hela sommarn släpat på överskott av tolv kilo vätska och gifter och allt som hans njurar inte orkat ta hand om.

Han har haft eviga insulinkänningar som slutade med att han slog mig eftersom han inte var sjuk ( bara helt förvirrad) och inte skulle till sjukhus. Detta var på Skara sommarlands camping och slutade med att grannen fick lyfta bort en nu medvetslös man.
Men nu, trots lunginflammation och flertalet övernattningar på sjukhuset, känns det som att det här ordnar sig.
Han har börjat jobba 50%, går på påsdialys och han är sig själv igen.
Inom 6 månader räknar läkarkåren med att han är transplanterad, men nu går det ändå rätt bra i väntan på fortsättningen.

I september månad blev han medvetslös, precis som efter en stroke.
Men det relaterades också till urinförgiftningen som uppkommer av den kroniska njursvikten. Och det var skönt för det var jobbigt när han miste sitt tal och bara sade ja, ja.

När jag nu svamlat färdigt vill jag bara säga att mörkret slutar vara så mörkt när det finns professionella människor som stöttar och bär, då speciellt Mariorna och doktor Lars som är vårt stora stöd

Anita

Redigerat av lilla mamma: 28-10-2008, 12:50

[maramara]

Lilla mamma! bra att du börjat blogga, det hjälper säkert en del att "skriva av sig".
Du får säkert höra att du är stark, som klarar av denna svåra situation. men, vad har man för val? och vad blir resultatet

Man orkar mycket, tvingar sig själv att orka hemskt mycket, till och med, när ens närmaste är beroende av ens ork och uthållighet. Men lilla mamma, du måste också få din energi någonstans ifrån.

Va rädd om dig, och tänk på att du har dina barn. De behöver DIG, sin mamma mest av allt under sin enda uppväxt.

Jag menar inte att du ska lämna över din man och alla hans behov på sjukvården, men hans störst behov just nu är säkert sjukvårdspersonal dessutom om han kan få stödpersoner i form av släkt och vänner. Jag tror inte att han önskar ta all energi från sina barns mor, utan att du ska få stimulans/energi för att orka.
Jag tror, eller snarare vet,, av tidigare erfarenheter att man har svårt att känna och erkänna sina egna behov, när man lever i hårt stressad känsloperiod, även fysiskt nedbrytande stress tär.
Jag tror att både din man och dina barn är beroende av dig.
Vem är du beroende av, förutom familjens kärlek. Det här är så viktigt!! Låt dig inte täras så långt att du går i den berömda dörren och drar på dig kanske bestående psykiska skador. Våga kräva hjälp. Försök börja gå kurs i yoga och att få tid hos kurator eller samtalsterapeut, de är dina proffsresurser nu.
Var inte en sån envis kärring och tro att du klarar av att bara ge och ge, se till att DU själv får de plåster på "såren" du åsamkats.

Jag vet att det är svårt att tänka på sig själv, ens för en kort stund, när man är där du är nu. Men lilla mamma, försök ! Se till att du får hjälp, det resulterar i att dina barn och din man får en mamma och fru de behöver och du själv har en chans att inte gå sönder.
Jag blir så förtvivlad när jag ser dessa negativa spiraler drar ner en människa som helt går upp i att rädda hela sin omgivning, på sin egen hälsas bekostnad, utan att någon märker det och ser till att fackmännen tar sitt ansvar.

Var rädd om dig