Prestationsångest, när, var och hur har jag felat så?? Alternativ

[Pia L]

Inga barn borde ha prestationsångest, oavsett ålder och mina barn har aldrig behövt ha det tidigare.
Jag har alltid berömt mina två barn när dom gjort något, dom lärde sig tidigt "handling och konsekvens" och tog ansvar för det dom gjorde, därför behövde dom aldrig ha någon prestationsångest.
Dom har alltid vetat att jag älskat dom och varit stolt över dom.
Men nu mår dottern så dåligt och känner prestationsångest.....inte inför MIG, utan för sin farmor!!!
I farmors ögon så har hon misslyckats i livet, saknar fullgången gymnasiumutbildning (hon åkte till Australien sista gymnasieåret för att arbeta) hon har inget fast sällskap och äger inte sin lägenhet (d.v.s. hon sitter inte med dyra lån)

I mina ögon så känner jag inget misslyckande, direkt när hon kom tillbaka från Australien så skaffade hon ett jobb som hon senare fick fast anställning i, hon fixade en lägenhet inom gångavstånd från jobbet, en liten billig tvåa som hon trivs i, hon håller på att ta körkort.

Dessutom ska jag bli mormor i september

JAG sätter inga krav på hur hennes liv "borde" ha sett ut, visst hade det väl varit önskvärt om hon träffat den stora kärleken som värdesatte hennes kvalitét, istället för den hon nu väntar barn med, men jag är glad att hon inte stannat i förhållandet "för barnets skull" som så många gjort.

Hur fungerar ni som har barn och barnbarn i vuxen ålder, klandrar ni dom för att dom "misslyckats" med sina liv bara för att det inte passar in i era tilltänkta mallar av hur livet SKA se ut??

[Pia L]

Tack för allt stöd Visst känner jag innerst inne att det inte är JAG som felat i det hela, men det tar så fruktansvärt mycket energi när man ska stötta och trösta dottern, hon har såna hemska humörsvängningar p.g.a. situationen och det är jag som får ta hela smällen.
Att prata med farmodern tror jag inte går, det är ingen som känner att dom törs, hon är ingen elak människa men vill nog gärna styra familjen så mycket som möjligt.
När hon blev farmor så kände hon sig inte mogen för det och presenterade aldrig dottern som sitt barnbarn utan som sonens lilla dotter, hon ville inte heller att dottern skulle kalla henne farmor utan använda hennes namn.
Den mognaden kom för flera år senare.
Nu känner hon sig väl ännu äldre då när hon ska få sitt första barnbarnsbarn.
Själv fick hon sin första endast 16 år gammal och vid fyllda20 så hade hon redan fått sina barn, själv saknade hon fullgången skola och pluggade vidare när hon var runt 50 år, idag är hon undersköterska.
Mina två barn skulle jag stötta i vad som helst, bara dom själv inte riskerade att fara illa av det och det anser jag inte att min dotter gör med sin nuvarande situation som blivande ensamstående mamma.
Hon är en mycket mogen tjej som inte vill ta hjälp av andra i sånt som hon skulle kunna klara själv, hon har framtidsplaner och hon kommer att lyckas i allt som hon skulle vilja göra.
Jag själv ville nog bara få känna att vi inte var ensamma om situationen med farmödrar som lägger sig i mer än dom behöver.
Tack alla för stödet, nu ska jag bara rycka upp mig och skaffa lite ork inifrån......den hoppas jag kunna hitta i trädgården idag, nu när snön äntligen har lämnat rabatterna.