Inga barn borde ha prestationsångest, oavsett ålder och mina barn har aldrig behövt ha det tidigare.
Jag har alltid berömt mina två barn när dom gjort något, dom lärde sig tidigt "handling och konsekvens" och tog ansvar för det dom gjorde, därför behövde dom aldrig ha någon prestationsångest.
Dom har alltid vetat att jag älskat dom och varit stolt över dom.
Men nu mår dottern så dåligt och känner prestationsångest.....inte inför MIG, utan för sin farmor!!!
I farmors ögon så har hon misslyckats i livet, saknar fullgången gymnasiumutbildning (hon åkte till Australien sista gymnasieåret för att arbeta) hon har inget fast sällskap och äger inte sin lägenhet (d.v.s. hon sitter inte med dyra lån)
I mina ögon så känner jag inget misslyckande, direkt när hon kom tillbaka från Australien så skaffade hon ett jobb som hon senare fick fast anställning i, hon fixade en lägenhet inom gångavstånd från jobbet, en liten billig tvåa som hon trivs i, hon håller på att ta körkort.
Dessutom ska jag bli mormor i september
JAG sätter inga krav på hur hennes liv "borde" ha sett ut, visst hade det väl varit önskvärt om hon träffat den stora kärleken som värdesatte hennes kvalitét, istället för den hon nu väntar barn med, men jag är glad att hon inte stannat i förhållandet "för barnets skull" som så många gjort.
Hur fungerar ni som har barn och barnbarn i vuxen ålder, klandrar ni dom för att dom "misslyckats" med sina liv bara för att det inte passar in i era tilltänkta mallar av hur livet SKA se ut??
Frihet är att ha modet att följa sina känslor.
Prestationsångest, när, var och hur har jag felat så??
24-04-2009, 13:06
men antagligen kan inte farmor hjälpa sitt beteende heller fast hon borde försöka behärska sig. Jag är själv i en liknande situation som din dotter och är innerligt trött på att höra alla, inklusive mina föräldrar, tjata om hur jag kastar bort mitt liv och vad jag borde göra. Jag har alltid vetat att jag inte duger och de bara bekräftar det. Om anledningen till tjatet är att de tror att jag ska "rycka upp" mig så är det säkert välment men meningslöst. Jag har flyttat så långt hemifrån att jag sällan träffar släkten numera, men de ringer ibland. Min ena faster är värst. Bara för att min kusin är gift och har tre barn och ett tråkigt välbetalt jobb så tror hon att det är synd om mig som går min egen väg och inte liknar hennes son. Hon kan liksom inte låta bli att tjata om det varje gång, t.o.m. när hon ringer för att gratulera mig på födelsedagen eller nåt, "se nu till att blablabla, hoppas du snart tjattjat". Jag tycker om henne ändå, men det är ärligt talat inte särskilt kul att prata med henne längre. Jag försöka tänka att det är henne det är synd om som har haft ett så tråkigt liv.
