Prestationsångest, när, var och hur har jag felat så?? Alternativ

[Pia L]

Inga barn borde ha prestationsångest, oavsett ålder och mina barn har aldrig behövt ha det tidigare.
Jag har alltid berömt mina två barn när dom gjort något, dom lärde sig tidigt "handling och konsekvens" och tog ansvar för det dom gjorde, därför behövde dom aldrig ha någon prestationsångest.
Dom har alltid vetat att jag älskat dom och varit stolt över dom.
Men nu mår dottern så dåligt och känner prestationsångest.....inte inför MIG, utan för sin farmor!!!
I farmors ögon så har hon misslyckats i livet, saknar fullgången gymnasiumutbildning (hon åkte till Australien sista gymnasieåret för att arbeta) hon har inget fast sällskap och äger inte sin lägenhet (d.v.s. hon sitter inte med dyra lån)

I mina ögon så känner jag inget misslyckande, direkt när hon kom tillbaka från Australien så skaffade hon ett jobb som hon senare fick fast anställning i, hon fixade en lägenhet inom gångavstånd från jobbet, en liten billig tvåa som hon trivs i, hon håller på att ta körkort.

Dessutom ska jag bli mormor i september

JAG sätter inga krav på hur hennes liv "borde" ha sett ut, visst hade det väl varit önskvärt om hon träffat den stora kärleken som värdesatte hennes kvalitét, istället för den hon nu väntar barn med, men jag är glad att hon inte stannat i förhållandet "för barnets skull" som så många gjort.

Hur fungerar ni som har barn och barnbarn i vuxen ålder, klandrar ni dom för att dom "misslyckats" med sina liv bara för att det inte passar in i era tilltänkta mallar av hur livet SKA se ut??

[Pia L]

Myosotis : Jag tänkte mera att hon kanske inte är tillräckligt stark, men nu när jag läst det alla skriver och har pratat med henne.....ett antal gånger idag så förstår jag att jag uppfostrat en mycket bestämd, principfast ung dam med framtidstro och en stark kärlek till sitt väntande barn.

Lite OT....hon ringde och skällde på mig.... för att jag har flytta för långt bort, hon hade ingen att vara med och mamma är bäst på att lyssna, det är såna gånger man känner att någonstans mitt i allt elände som kan vara så har jag lyckats.
Båda mina barn ringer mig (minst en gång per dag) för att rådfråga, berätta hur det går på jobbet, med träningarna, om den lilla magen....jag blir fullmatad med information om hur mina barn mår, det känns toppen tycker jag då jag vet att många nästan tappar kontakten med sina barn då dom flyttat hemifrån.
Dottern har jag kvar 14 mil nedåt och sonen drygt 100 mil ifrån mig men som sagt var, en daglig telefonkontakt gör att avståndet inte känns så fruktansvärt långt.