Prestationsångest, när, var och hur har jag felat så?? Alternativ

[Pia L]

Inga barn borde ha prestationsångest, oavsett ålder och mina barn har aldrig behövt ha det tidigare.
Jag har alltid berömt mina två barn när dom gjort något, dom lärde sig tidigt "handling och konsekvens" och tog ansvar för det dom gjorde, därför behövde dom aldrig ha någon prestationsångest.
Dom har alltid vetat att jag älskat dom och varit stolt över dom.
Men nu mår dottern så dåligt och känner prestationsångest.....inte inför MIG, utan för sin farmor!!!
I farmors ögon så har hon misslyckats i livet, saknar fullgången gymnasiumutbildning (hon åkte till Australien sista gymnasieåret för att arbeta) hon har inget fast sällskap och äger inte sin lägenhet (d.v.s. hon sitter inte med dyra lån)

I mina ögon så känner jag inget misslyckande, direkt när hon kom tillbaka från Australien så skaffade hon ett jobb som hon senare fick fast anställning i, hon fixade en lägenhet inom gångavstånd från jobbet, en liten billig tvåa som hon trivs i, hon håller på att ta körkort.

Dessutom ska jag bli mormor i september

JAG sätter inga krav på hur hennes liv "borde" ha sett ut, visst hade det väl varit önskvärt om hon träffat den stora kärleken som värdesatte hennes kvalitét, istället för den hon nu väntar barn med, men jag är glad att hon inte stannat i förhållandet "för barnets skull" som så många gjort.

Hur fungerar ni som har barn och barnbarn i vuxen ålder, klandrar ni dom för att dom "misslyckats" med sina liv bara för att det inte passar in i era tilltänkta mallar av hur livet SKA se ut??

[Solstorm]

Först och främst: ETT STORT GRATTIS TILL ATT DU SKA BLI MORMOR! Vad kan vara mer fantastiskt än det. Jag tycker att du har haft en stor tur och din dotter också naturligtvis. Hur skulle det sett ut om han gjort andra val än de hon gjort? Om hon gått klart gymnasiet innan hon åkte till Australien så kanske hon inte fått jobb utan kommit hem till en stor arbetslöshet.

Du har en dotter som väntar barn, hon har fast anställning och bostad. Lyckliga du!

Det tycks vara något slags ideal att man ska studera i många år, resa mycket i några år, skaffa hus och gärna sommarstuga, båt och grejer. Vips så närmar man sig 40 år. Fertiliteten är som störst vid 15 års ålder, sedan minskar den så sakta. Det är ju inte så ovanligt att människor som har skaffat allting och gjort allting sedan upptäcker att biologiska klockan har tickat iväg och det är försent. Den ångesten är nog större.

Jag förstog inte riktigt om hon bor tillsammans med pappan eller om hon bor ensam men hon har i alla fall ordning på sin egen tillvaro. Jag ser bara en enda förlorare och det är farmor.

Jag kan bara säga GRATTIS!