Aktiv Dödshjälp För eller emot?, De som är för: flytta till Gävleborg, här hjälper Läkarna ti Alternativ

[kicki.p]

Vet inte om frågan varit uppe någon gång, vet inte heller om jag orkar svara.
Min man har varit svårt sjuk sedan början på april och vårdas hemma, och redan har han blivit utsatt för så många felbehandlingar, en av dem helt livsfarlig, en överdosering av insulin, och inte liten heller (krävde fyra dygns vaka med blodsockermätningar varje timme och kompensation med honung och druvsocker. Plus en överdosering av Natrium, som jag lyckades stoppa innan den sattes in, för att den var så orimlig.
En blodtransfusion, som innebar två timmars resa- sex timmars behandling, fast det kunde lika gärna kompenserats med injektion av EPO= bloddoping (erytropoetin)
Jag kan bara säga: stackars de ensamma sjuka som inte har någon som försvarar dem mot Svensk Sjuk Vård!
Hur ska man försvara sig mot Doktorer som bara helst vill se att man dör inom rimlig tid? om man är ensam och sjuk?

Så den som vill ha aktiv dödshjälp: Flytta till Gästrikland eller Hälsingland! Här finns tjänstvilliga läkare!

[Cacki]

Obs! Jag påstår inte att TS har fel på något sätt. Vad som har hänt hennes sambo kan jag självklart inte uttala mej om eftersom jag inte varit på plats.
Men till sjukvårdens försvar (jadå, jag jobbar själv i sjukvården) så vill jag ändå påpeka att det florerar en massa väldigt orättvisa anklagelser ute i samhället om hur värdelös svensk sjukvård är. Bl.a pga att det är så krångligt att alltid själv förstå att det kan finnas så många faktorer som spelar in förutom rent slarv. Jag påstår inte att det inte förekommer...tyvärr, men det som kan uppfattas så, kanske inte alls har med slarv att göra ö.h.t.
Tar man bara det här med insulinbehandling. Om en människa är svårt sjuk så kan insulinbehovet förändras radikalt från en timme till en annan. Kroppens funktioner kan av någon anledning få sej ett "frispel". Dosen som ordinerats så sent som dagen/timmarna innan kanske inte alls fungerar som den är ämnad om något inträffat i kroppen som man kanske inte ens har haft en chans att observera. Bl.a. eftersom symtomen ibland är fördröjda och inte märks förrän efter flera dagar ibland. Då händer det tyvärr, att t.ex en överdosering inträffar i förhållande till vad kroppen i realiteten behöver. Som patient/anhörig så är man är både mentalt och fysiskt utsatt och i händerna på andras bedömningar. Det enda man kan göra är att förlita sej på att sjukvårdarna vet vad de gör. Drabbas man av att något går snett så självklart reagerar man, med rätta. Tyvärr går det snett ibland och jag kan lova att det känns som ett fruktansvärt nederlag även för oss yrkesutövare. Alla vill väl att det man gör ska lyckas. Allt från att bara baka en sockerkaka till så här allvarliga saker. Inte är det till tröst för den som blir drabbad av en sådan tragedi som det som TS berättar om, men tyvärr inträffar det ändå ibland. Men att det alltid handlar om rent slarv, det motsäger jag å det besämdaste!
Jag vågar också påstå att de flesta som jobbar i vården är gediget intresserade av att hjälpa människor. Vi har faktiskt en ganska god etisk inställning och moralen bland medarbetarna är därför hög per automatik. Hamnar det en "katt bland hermelinerna" blir denne oftast upptäckt ganska snabbt. Vågar man så tar man upp det direkt i arbetslaget och tillrättavisar personen det handlar om annars går man till sin närmasta chef och berättar vad man sett/märkt och vederbörande får sej en tillsägelse om skärpning och i värsta fall så avskedas rötägget om ingen förändring sker.
Dessutom så tror jag faktiskt att är man inte "människovän" så har jag väldigt svårt att tro att man blir kvar i vården särskilt länge. Arbetetsklimatat är tufft och slitigt och förhållandevis lågavlönat. Det finns betydligt mindra ansträngande sätt att tjäna sina pengar, så varför gå någonstans där man inte platsar och trivs i så fall? En inofficiell internkontroll startar alltså redan på fotfolksnivå om allt står rätt till. Och det gör det på de allra flesta ställen! Undantagen är få och inte alls så vanligt förekommande som svensson tycks tro.
Att faktorer som stress och o.d. kan leda till att fel begås behövs väl inte ens ordas av för det är nog alla madvetna om, men att anklaga läkarkåren för att vara ondsinta och medvetet ta livet av folk, STRUNTPRAT!!

Tillbaka till TS. Jag tycker absolut att du ska anmäla händelserna så man får göra en utredning. Det är vi seriösa yrkesutövare väldigt tacksamma för. Det blir ett bra underlag för vår kvalitetskontroll. Har felaktigheteri ert fall begåtts som blir uppmärksammats så får vi en chans att se till att det riskerna minskar att det inträffar igen. Självklart är vi alla intresserade av att eliminera riskerna för att felbehandlingar inträffar. Nästa gång kan det vara vi yrkesutövare själva eller våra anhöriga som ligger i sjuksängen och då vill vi ju att det ska kännas tryggt för oss också.


Edit: Himmel en sådan dålig meningsuppbyggnad jag använder men orkar inte ändra. Hoppas ni fattar ändå.

Redigerat av Cacki: 06-09-2009, 11:53