Tack för alla födelsedagshälsningar förra veckan
Ett par dagar sen sist jag skrev ngt om mitt arbete här.
Grejar mest ute i skogen. Plantering och fågelskådning. Häckningsäsongen har börjat och ett av mina tilldelade uppgifter jag fått är att övervaka häckningen av Hihi´s och Kākā´s.
Tillbringar allt från 10 minuter till 1,5 timme vid varje holk/holkar.
Finns 82 Hihi holkar utplacerade runt om reservatet jag jobbar på (hela området är ett bergigt 225 hektar) och 62 Kākā holkar. Kākā holkarna har jag ju redan pratat om tidigare.
Hihi eller Stitchbird( pga av sitt ljud "stitch" (Notiomystis cincta är en liten nektarätande fågel som är starkt utrotningshotade. Har varit utdöd på fastlandet sedan början av 1900 talet och förekommer numera bara i däggdjursfria reservat där beståndet sakta ökar.
Hannen är svart, gul och lite vit, medans honan är istort sett bara brun.
Enligt legenden så är hihin färgad så här för att den började brinna. Skogsguden Tané skulle ge alla fåglar i skogen färg och när Hihin inte kunde bestämma sig efter många men så blev Tané arg och slängde in fågeln i elden. Därav sitt kolsvarta huvud med sin gula halskrage.
Holkarna är stora fyrkantiga och hålet in sitter längst ner i ena hörnet. Inne i holken sitter en liten avdelare och det börjar med att hannen lägger in upp till 10 små kvistar och sen börjar han sjunga efter en maka.
hannarna är ganska stationera i området, medan honor ger sig iväg och tyvärr även utanför reservatet dvs rakt ut i stan. Än så länge saknar vi flera honor, men vi får se hur dte går, det är fortfarande ganska tidigt på säsongen-
Jag har iaf två holkar där parbildning och bobyggande är i full gång.
Om en hona gillar pinnarna hon ser i holken så börjar hon bygga vidare på det tills pinnarna nästan når taket i holken. då klär hon hela boet med ormbunksfjäll vilket gör dte mjukt och håller bra värme.
Under denna tid så är hannen otrogen med flera andra honor i området och ibland är det sån jakt på honor att flera hannar nästan våldtar honor tills de ligger flämtandes och nästan halvdöda på marken.
först läggs ett ägg, ett par dagar senare nästa osv tills ca 4. då de börjas ruva av honan och när hon är borta så täcker hon över äggen med ormbunksfjällen.
ungarna kläcks efter 17 dagar och stannar i holken i en månad (om jag inte minns fel).
Dessuto är de enda fåglarna i världen som parar sig ansikte mot ansikte.
I reservatet jag håller till finns det omkring 75 st och med en population ngnstans mellan 500 och 1000 runt om Nya zeeland.
Har också planterat träd och buskar i flera dagar i rad och har tappat räkningen för länge sen, men jag tror allt som allt så har vi planterat 10 000 träd under vintern.
Jag tror jag skulle skrivit lite om kokakon sist jag skrev med och jag kan berätta att 30 nyutsläppade kokakos i Waitakeres ska bygga upp en ny population där. Området är relativt rensat på däggdjur.
Det finns lite drygt 1700 kokakos kvar i norra nordön av nya zeeland. Den art på sydön har inte synts till sedan 1965 och deklarerades utdöd 2007 av department of conservation. Se bild på två uppstoppade.
Flera rapporter om att folk har sett och hört har det nämts om, men också att de har blivit tillsagda om att hålla tyst av department of conservation. Who knows. Kanske finns ngra kvar där ut och man kan ju hoppas.
Sydliga arten har orange fläckar, medan den nordliga har blå. (utom när den är ung för då är den svagt orange. Ngt som kan leda till ev förväxling och ev tros kan ha varit den sydliga arten.
Man räkande med att ha 2000 häckande par av kokakon år 2020, men redan nu är man uppe i 1500 häckande par. Så det går bättre än förväntat.
Det är dessutom en av de få djurarter som verkar föredar att bilda par med hannar istället för honor. Ngt vilket lett till en del problem med förökning.
Kokakon är dessutom en av de få fåglar som faktiskt inte flyger aktivt utan bara glidflyger mellan träd. Vingmuskulaturen är för svag för aktiv flygning och istället hoppar den runt bland de stora träd( vilket den kräver i sin habitat) och letar föda, för att senare glidflyga ner till roten av nästa träd för att senare hoppa upp mellan grenarna igen. Glidflyger sällan mer än 100 meter. Vingarna är små och rundade.
Det sägs att Kokakons blå hudflikar är vatten som den bar med sig till guden Máui när han var törstig och som tack så fick Kokakon långa, starka smidiga ben att hoppar runt med i grenverket.
Den har dessutom en vacker orgel lik sång, nästan som ett spöke ibland.
Här kan man lyssna på den:
http://www.kokakorecovery.org.nz/kokako/sounds/RDwTheme.mp3 Det är en av de fåglar jag inte har sett ännu, men förhoppningsviss så blir det av i oktober. En svensk tjej jag mött här från Södertälje som också jobbar som volunteer med diverse bevarande projekt ska inventra kokakos i oktober. Så jag hoppas hälsa på henne. Kokakon tillhör en urgammal grupp kallad wattlebirds, (skinnflickarna) och som tros gå så långt tillbaka som 60 miljoner år och de enda släktingarna är Saddelback och huian som dog ut 1925.
Dock så såg jag min första vilda kiwi igår natt. Det var riktigt spännande. Roligare och mer komiskt djur får man nog leta efter. Ser ut som en hårlig boll som springer omkring på marken och jag har fått erbjudandet att vara med en kille från Victoria university som arbetar på sin phd om kiwis läten att spela in läten 2-3 ggr i veckan nattetid framöver. Så då blir det förhoppningsviss många kiwis och många nattliga turer i skogen bland självlysande maskar i tusental som får skogen att se ut som en stjärnhimmel och kiwis som letar kryp bland löven på marken....
Redigerat av Orkidétjuven: 16-09-2009, 08:00
Nu har jag hittat hit igen.
17-06-2009, 05:33
