Grus i lerjord är till för att slå isär lerkornen från varandra, så det kommer in luft och vatten mellan dem. BArkmull och andra mullämnen gör samma sak, men efter en tid, har mullen "ätits upp" av leran. Stenarna stannar däremot kvar.
Leran består av mycket mycket små beståndsdelar, det är därför den kan bli så fruktansvärt kompakt. Tillför man då sand till leran, så fäster de mycket små lerfragmenten på sandkornen istället, vilket inte gör leran mindre kompakt. För stora stenar i lera ger en massa stora klumpar, som också är svårarbetade. Därför tillför man grus i storleken 4-8mm som ger mer lagom stora klumpar, som rötterna har lätt att leta sig fram emellan. Om man nu dessutom tillför mullämnen, så lägger ju de sig emellan stenklumparna och liksom bildar fibertrådar emellan istället, som gör att vatten och luft kan transporteras mellan klumparna och näringsämnena frigörs för rötterna.
Man använder alltså flera material, för att få ut så mycke som möjligt. Det är ett tungt arbete att jordförbättra lera. Trots det är det lättare att få en lättarbetad näringsrik jord av leran, än vad det är att få detsamma av sandjord.
Den optimala odlingsjorden har i stora drag lika delar: lera, grus, mull, vatten och luft.
|