Bråk, tråk och lessamheter...... Alternativ

[Mi70]

Vi hade inbrott i bilen igår natt, bilstereon borta och dörren uppbruten. De har brutit loss stereon med mejsel så hela panelen framtill måste bytas. Som TUR är, är bilen ny, och vi har en bra försäkring så kostnaden blir 0 kr bortsett från en ny stereo...... Men det är så mycket krångel! OCH jag blir så arg..........


Inte blir det bättre av att sambon är arbetslös och håglös, jag är den enda som drar in pengar, vi bråkar på grund av jobb, pengar och ekonomi mest hela tiden, och min stora kille, som redan varit med om en skilsmässa (som tvååring), frågor oroligt hela tiden om vi skall skilja oss........

Känner mig misslyckad som mamma och som människa just nu. Och jag har inte tid att luta mig tillbaka och ta det lugnt och så, har avhandlingsdeadline till hösten och tusen saker att göra klart inom de närmsta tre veckorna, då min handledare skall läsa manus igen. *suck*

Känner att det är jag som måste vara så stark just nu, att jag måste få gnälla någonstans, hos er här...............

Usch, jag vill ta semester från mitt liv just nu, kan man det?

[Ella]

En period i höstas hade han medicin, och då var allt bättre, men hans doktor (vår husläkare) tror inte på medicin och fick honom att trappa ner och så småningom sluta..... Kan inte säga att jag tyckte det var motiverat.  

Sånt här gör mig bara så arg! Jag jobbar själv inom psykiatrin och hör om studie efter studie som alltid bara förlänger tiden man ska äta antideppressiva. Ett halvt år är det absolut kortaste och då tror jag ändå att det finns ytterligare en studie som säger en betydligt längre tid...

Har han dessutom blitt sämre igen, nu ett tag efter han slutade, så är det en indikation att han behöver tabletterna igen.

Jag går själv till den psykiatriska öppenvården. Vi har löst det så att jag går i terapi i en kommun och jobbar i en annan så går det bra fast jag är anställd där. Jag sökte hjälp, då mitt liv tog en vändning som inte går att leva i och där är det fortfarande... annan historia
Jag tyckte att det var jättjobbigt att gå till psyk, som att erkänna att jag är psykiskt sjuk. Nu har jag börjat förstå bättre. Jag har börjat se att man vinner något på det onda och mina onda år kommer att ta slut snart, mycket snart hoppas jag. Jag är inte heller psykiskt sjuk. Jag har bara ett makabert liv, med allt det som det för med sig.

Jag måste rekomendera den psykiatriska öppenvården, jag får en mycket mer personlig kontakt. De tar hand om hela mig psykiatriskt sett både mediciner och terapi. De har telefontid så jag kan alltid ringa om jag inte står ut. Och sist men inte minst, de har sett så mycket ont i samhället att de tror på mig. Där finns det nog undantag ska man ha terapi måste man ha ett stort förtroende för sin terapeut det är ändå ett möte mellan två personer...

Styrkekramar från Ella