CITAT (Christa @ 13-10-2009, 20:08)
Jo förresten, jag skall berätta en sak som hände mig. Jag hade under en rad av år fått det ena hälsoproblemet efter det andra. Hösten 2006 bestämde jag mig för att äntligen ta itu med det hela och lade stor möda på en lista över allt som drabbat mig.
Min noggrant och överskådligt skrivna symptomlista som jag lagt stor möda på kastade hon bara en hastig blick på och bad mig sedan berätta. De tog lite prover och sedan hände det ingenting. Jag tog kontakt igen efter några månader och undrade hur hon tänkte gå vidare. Hon verkade inte ha dragit några slutsatser av symptomlistan alls. När jag undrade om hon kunde ta ett visst prov så blev hon tvärförbannad och sa att det minsann var hon som bestämde vilka prover som skulle tas.
Jag orkade inte söka dit igen och kom dit först när jag blev akut dålig 1,5 år senare. Då hade det tillstött ännu fler symptom. Då kom jag till en annan läkare som hade jour och den första var inte kvar. Fick dock ingen hjälp den gången heller. Jag var helt förtvivlad.
När jag sedan bad att få ut journalen så hade den första läkaren varken scannat in symptomlistan eller skrivit in symptomen själv.
...........
Syftet med min kommentar i mitt förra inlägg var inte att racka ner på läkarkåren i allmänhet utan på deras utbildning. Det jag skrev här ovanför var mer för att många inte vet hur det kan vara.
För egen del känner jag dock ett mycket stort obehag inför tanken att besöka en allmänläkare igen.
Jag beklagar att du råkat illa ut, jag är dock säker på att det inte handlar om något personligt mot dig från läkarnas sida. Det blir naturligtvis extra jobbigt eftersom man upplever det som att man får slåss på två fronter, dels mot sjukdomen och dels mot läkaren.
Vad gäller detta med provtagningar osv kan jag erbjuda en sannolik förklaring. Jag läste nämligen en tidning på ett par år sedan (tror det var läkartidningen, men är inte säker) där man diskuterade olika "patienttyper". För jag, det finns sådana och det bedrivs forskning på det eftersom det har att göra med hur snabbt man får behandling, hur effektiv denna är osv. Jag kommer inte ihåg vad som stod ordagrant, men en av patienttyperna kallades "den pålästa". Detta var folk som hade gjort listor på symptom, googlat allt på internet, kollat upp provtagningar och läkemedel - allt innan man ens konsulterade en läkare. Vilket får till följd att personen när den kommer till läkaren "presenterar" sig själv som ett "fall". - Dessa symptom tyder på detta, bekräftas med detta provbet och behandlas på detta sätt - så ta proven och ge mig medicinen nu!
OBS - jag menar inte att du är denna typ, men troligen såg läkaren som behandlade dig som detta eller något liknande. Kanske hade h*n precis haft en annan patient som betedde sig så? Kanske hade h*n tidigare haft en patient som var en annan typ "den inbillningssjuka"? OBS igen, jag antyder inte att du skulle vara inbillningssjuk, jag försöker visa på att ett beteende kan påverkas av tidigare erfarenheter och situationer.
Jag har själv varit i situationen att jag gått till en läkare med en färdig diagnos, och nogsamt och varligt lett läkaren till rätt diagnos, allt för att få medicin utskriven (som då inte var receptfri vilket den är idag). Så jag VET att det ibland handlar om prestige, att en patient inte kan veta mer än en läkare. Dock, jagvidhåller ändå att detta är undantag. Tänk på hur många som söker läkarhjälp dagligen och får ett mycket bra bemötande. Dessa hör man aldrig något om, bara det som blir fel, de som blir illa behandlade osv. Jag säger inte att det inte förekommer, bara att det är undantagsfall men det är tyvärr dessa som märks.
Vad gäller utbildningen, så är den mycket "fallstyrd" och på många av utbildningssätena arbetar man med något som kallas PBL - problembaserat lärande. Detta innebär att studenterna får "fall" som de arbetar med och ska utgå ifrån för att först ställa en rad frågor, lösa dessa och till slut sätta en förklaring på problemet. Detta är en metod som gör att man ser sammanhang och helheter. MEN man får ine glömma, de läkare som utbildats de senaste säg 10 åren, de är en klar MINORITET jämfört med alla andra. Och till detta kommer alla läkare som utbildats utomlands. Alla utbildningar inom EU är inte livärdiga i fråga om hur man ser på patientens roll, hur man ser på läkarens roll, hur man lär ut och vilka pedagogiska metoder man använder. Detta har jag själv erfarenhet av - och sjäklart blir bemötandet gentemot patienten olika beroende på hur man är skolad. Därmed inte sagt att en läkare som utbildats utomlands skulle vara en sämre läkare, det kan precis lika gärna vara tvärt om - men bemötandet gentemot patienten, hur man lyssnar och hur man tolkar en patient - det kan variera stort.
Vad gäller kvinnor och vård så är det tyvärr så att det råder en viss genusproblematik inom vården. Ett bra exempelär hjärtinfarkt - de "klassiska" symptomen har visat sig vara klassiska för män, men kvinnor uppvisar ofta andra symptom vilket har inneburit att många kvinnor med hjärtinfarkt inte tagits på allvar. NU har man inset detta och är medveten omskillnaderna, men det har tagit många år. Problemet är att MÅNGA medicinska studier, både på läkemedel, metoder och allmäna tillstånd har gjorts på män. Många gånger av omtanke av kvinnor eftersom de är fertila och ett experimentellt läkemedel kan göra stor skada på ett foster. Dessutom kan östrogen och progesteron många gånger påverka symptombilder osv. Däremot ska man ALDRIG acceptera att läkaren inte tar en på allvar eller talar nedlåtande till en pga att manär kvinna - upplever man det så är det bara att säga till. Att ta med sin man är inget alternativ, skulle detta inträffa måste man själv ta tjuren vid hornen och begära att man blir bemött korrekt. Blir man inte det kan man också kontakta ansvarig chef eller liknande, att diskrimineras pga kön i sverige är ALDRIG acceptabelt!
Jag skriver en bok, Behöver tips om vinkling
06-10-2009, 11:00
