Jag skriver en bok, Behöver tips om vinkling Alternativ

[Christa]

Jag har hittat nyckeln till de sjukdomar och krämpor som drabbar människor med västerländsk livsstil.

Nu skriver jag en bok men känner mig osäker på vilka infallsvinklar som gör att människor tycker att boken är intressant att läsa.

Vad skulle göra att just du skulle vilja läsa en sådan bok? Vad skulle du tycka var intressant att få veta?

Om du tycker att detta är ointressant oavsett infallsvinkel, vad är då orsaken?

[Christa]

Jag skall inte berätta vad jag har varit med om eftersom det inte var ovanstående diskussion som tråden skulle handla men ni skulle nog bli förvånade...

Jo förresten, jag skall berätta en sak som hände mig. Jag hade under en rad av år fått det ena hälsoproblemet efter det andra. Hösten 2006 bestämde jag mig för att äntligen ta itu med det hela och lade stor möda på en lista över allt som drabbat mig.

Min noggrant och överskådligt skrivna symptomlista som jag lagt stor möda på kastade hon bara en hastig blick på och bad mig sedan berätta. De tog lite prover och sedan hände det ingenting. Jag tog kontakt igen efter några månader och undrade hur hon tänkte gå vidare. Hon verkade inte ha dragit några slutsatser av symptomlistan alls. När jag undrade om hon kunde ta ett visst prov så blev hon tvärförbannad och sa att det minsann var hon som bestämde vilka prover som skulle tas.

Jag orkade inte söka dit igen och kom dit först när jag blev akut dålig 1,5 år senare. Då hade det tillstött ännu fler symptom. Då kom jag till en annan läkare som hade jour och den första var inte kvar. Fick dock ingen hjälp den gången heller. Jag var helt förtvivlad.

När jag sedan bad att få ut journalen så hade den första läkaren varken scannat in symptomlistan eller skrivit in symptomen själv.

Det var efter det som jag började söka information på egen hand och snubblade över en massa annat som sedan byggts på till en helhet som skall bli en bok.

Min väninna kände sig så illa behandlad varje gång hon sökte läkare så hon till slut tog med sin man. Hon menade att kvinnor ofta blir sämre bemötta. Om det är så vet jag inte.

En läkare sa till henne - Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk!

Syftet med min kommentar i mitt förra inlägg var inte att racka ner på läkarkåren i allmänhet utan på deras utbildning. Det jag skrev här ovanför var mer för att många inte vet hur det kan vara.

För egen del känner jag dock ett mycket stort obehag inför tanken att besöka en allmänläkare igen.

Redigerat av Christa: 13-10-2009, 19:10

[KRT]

Jo förresten, jag skall berätta en sak som hände mig. Jag hade under en rad av år fått det ena hälsoproblemet efter det andra. Hösten 2006 bestämde jag mig för att äntligen ta itu med det hela och lade stor möda på en lista över allt som drabbat mig.

Min noggrant och överskådligt skrivna symptomlista som jag lagt stor möda på kastade hon bara en hastig blick på och bad mig sedan berätta. De tog lite prover och sedan hände det ingenting. Jag tog kontakt igen efter några månader och undrade hur hon tänkte gå vidare. Hon verkade inte ha dragit några slutsatser av symptomlistan alls. När jag undrade om hon kunde ta ett visst prov så blev hon tvärförbannad och sa att det minsann var hon som bestämde vilka prover som skulle tas.

Jag orkade inte söka dit igen och kom dit först när jag blev akut dålig 1,5 år senare. Då hade det tillstött ännu fler symptom. Då kom jag till en annan läkare som hade jour och den första var inte kvar. Fick dock ingen hjälp den gången heller. Jag var helt förtvivlad.

När jag sedan bad att få ut journalen så hade den första läkaren varken scannat in symptomlistan eller skrivit in symptomen själv.
...........
Syftet med min kommentar i mitt förra inlägg var inte att racka ner på läkarkåren i allmänhet utan på deras utbildning. Det jag skrev här ovanför var mer för att många inte vet hur det kan vara.

För egen del känner jag dock ett mycket stort obehag inför tanken att besöka en allmänläkare igen.

Jag beklagar att du råkat illa ut, jag är dock säker på att det inte handlar om något personligt mot dig från läkarnas sida. Det blir naturligtvis extra jobbigt eftersom man upplever det som att man får slåss på två fronter, dels mot sjukdomen och dels mot läkaren.

Vad gäller detta med provtagningar osv kan jag erbjuda en sannolik förklaring. Jag läste nämligen en tidning på ett par år sedan (tror det var läkartidningen, men är inte säker) där man diskuterade olika "patienttyper". För jag, det finns sådana och det bedrivs forskning på det eftersom det har att göra med hur snabbt man får behandling, hur effektiv denna är osv. Jag kommer inte ihåg vad som stod ordagrant, men en av patienttyperna kallades "den pålästa". Detta var folk som hade gjort listor på symptom, googlat allt på internet, kollat upp provtagningar och läkemedel - allt innan man ens konsulterade en läkare. Vilket får till följd att personen när den kommer till läkaren "presenterar" sig själv som ett "fall". - Dessa symptom tyder på detta, bekräftas med detta provbet och behandlas på detta sätt - så ta proven och ge mig medicinen nu!
OBS - jag menar inte att du är denna typ, men troligen såg läkaren som behandlade dig som detta eller något liknande. Kanske hade h*n precis haft en annan patient som betedde sig så? Kanske hade h*n tidigare haft en patient som var en annan typ "den inbillningssjuka"? OBS igen, jag antyder inte att du skulle vara inbillningssjuk, jag försöker visa på att ett beteende kan påverkas av tidigare erfarenheter och situationer.

Jag har själv varit i situationen att jag gått till en läkare med en färdig diagnos, och nogsamt och varligt lett läkaren till rätt diagnos, allt för att få medicin utskriven (som då inte var receptfri vilket den är idag). Så jag VET att det ibland handlar om prestige, att en patient inte kan veta mer än en läkare. Dock, jagvidhåller ändå att detta är undantag. Tänk på hur många som söker läkarhjälp dagligen och får ett mycket bra bemötande. Dessa hör man aldrig något om, bara det som blir fel, de som blir illa behandlade osv. Jag säger inte att det inte förekommer, bara att det är undantagsfall men det är tyvärr dessa som märks.

Vad gäller utbildningen, så är den mycket "fallstyrd" och på många av utbildningssätena arbetar man med något som kallas PBL - problembaserat lärande. Detta innebär att studenterna får "fall" som de arbetar med och ska utgå ifrån för att först ställa en rad frågor, lösa dessa och till slut sätta en förklaring på problemet. Detta är en metod som gör att man ser sammanhang och helheter. MEN man får ine glömma, de läkare som utbildats de senaste säg 10 åren, de är en klar MINORITET jämfört med alla andra. Och till detta kommer alla läkare som utbildats utomlands. Alla utbildningar inom EU är inte livärdiga i fråga om hur man ser på patientens roll, hur man ser på läkarens roll, hur man lär ut och vilka pedagogiska metoder man använder. Detta har jag själv erfarenhet av - och sjäklart blir bemötandet gentemot patienten olika beroende på hur man är skolad. Därmed inte sagt att en läkare som utbildats utomlands skulle vara en sämre läkare, det kan precis lika gärna vara tvärt om - men bemötandet gentemot patienten, hur man lyssnar och hur man tolkar en patient - det kan variera stort.

Vad gäller kvinnor och vård så är det tyvärr så att det råder en viss genusproblematik inom vården. Ett bra exempelär hjärtinfarkt - de "klassiska" symptomen har visat sig vara klassiska för män, men kvinnor uppvisar ofta andra symptom vilket har inneburit att många kvinnor med hjärtinfarkt inte tagits på allvar. NU har man inset detta och är medveten omskillnaderna, men det har tagit många år. Problemet är att MÅNGA medicinska studier, både på läkemedel, metoder och allmäna tillstånd har gjorts på män. Många gånger av omtanke av kvinnor eftersom de är fertila och ett experimentellt läkemedel kan göra stor skada på ett foster. Dessutom kan östrogen och progesteron många gånger påverka symptombilder osv. Däremot ska man ALDRIG acceptera att läkaren inte tar en på allvar eller talar nedlåtande till en pga att manär kvinna - upplever man det så är det bara att säga till. Att ta med sin man är inget alternativ, skulle detta inträffa måste man själv ta tjuren vid hornen och begära att man blir bemött korrekt. Blir man inte det kan man också kontakta ansvarig chef eller liknande, att diskrimineras pga kön i sverige är ALDRIG acceptabelt!

[Christa]

Jag beklagar att du råkat illa ut, jag är dock säker på att det inte handlar om något personligt mot dig från läkarnas sida. Det blir naturligtvis extra jobbigt eftersom man upplever det som att man får slåss på två fronter, dels mot sjukdomen och dels mot läkaren.

Christa: Det jag undrar över allra mest är vad som ligger bakom deras agerande. Det som ligger närmast är ju inkompetens men det skulle varit väldigt intressant att få vara en liten mus i deras ficka och höra hur de resonerar.

KRT: Vad gäller detta med provtagningar osv kan jag erbjuda en sannolik förklaring. Jag läste nämligen en tidning på ett par år sedan (tror det var läkartidningen, men är inte säker) där man diskuterade olika "patienttyper". För jag, det finns sådana och det bedrivs forskning på det eftersom det har att göra med hur snabbt man får behandling, hur effektiv denna är osv. Jag kommer inte ihåg vad som stod ordagrant, men en av patienttyperna kallades "den pålästa". Detta var folk som hade gjort listor på symptom, googlat allt på internet, kollat upp provtagningar och läkemedel - allt innan man ens konsulterade en läkare. Vilket får till följd att personen när den kommer till läkaren "presenterar" sig själv som ett "fall". - Dessa symptom tyder på detta, bekräftas med detta provbet och behandlas på detta sätt - så ta proven och ge mig medicinen nu!
OBS - jag menar inte att du är denna typ, men troligen såg läkaren som behandlade dig som detta eller något liknande. Kanske hade h*n precis haft en annan patient som betedde sig så? Kanske hade h*n tidigare haft en patient som var en annan typ "den inbillningssjuka"? OBS igen, jag antyder inte att du skulle vara inbillningssjuk, jag försöker visa på att ett beteende kan påverkas av tidigare erfarenheter och situationer.

Christa: När det gäller frågan om vilka prover som skulle tas så ställde jag min fråga först när det gått flera månader efter första besöket och läkaren inte tog några som helst initiativ.

En sak som läkarna missar om de försöker kategorisera patienterna är att bara för att patienten kanske dragit fel slutsatser om symptomens orsaker eller att läkaren inte hittar felet så betyder det inte att allting står rätt till. Jag har aldrig träffat någon människa som går till vårdcentralen i onödan mer än möjligen dom som springer dit för en förkylning. Det finns väldigt många människor som inte får hjälp när de söker läkare och man undrar ju om läkarna går omkring och tror att det inte är något fel på deras hälsa bara för att deras kompetens inte räckte för att hitta orsaken till hälsoproblemen.

En släkting till mig uttryckte det som att "När jag äntligen samlat ihop mig och kommit iväg till vårdcentralen." För egen del hade jag ju känt i många år att något var fel men det var först efter att jag rymt ifrån jobbet våren 2006 och stärkt mig över sommare som jag orkade ta itu med mina hälsoproblem på allvar. När man mår riktigt dåligt så orkar man inte gå till läkare om det inte är något akut.


KRT: Däremot ska man ALDRIG acceptera att läkaren inte tar en på allvar eller talar nedlåtande till en pga att manär kvinna - upplever man det så är det bara att säga till. Att ta med sin man är inget alternativ, skulle detta inträffa måste man själv ta tjuren vid hornen och begära att man blir bemött korrekt. Blir man inte det kan man också kontakta ansvarig chef eller liknande, att diskrimineras pga kön i sverige är ALDRIG acceptabelt!

För min del vet jag ju faktiskt inte varför de var så slappa. Jag vet inte om de inte tog mig allvar eller om det var kompetensbrist eller bådadera. Jag är bara ett enda stort frågetecken och mitt förtroende för primärvården har sjunkit till bottennotering.

Vad som skulle hänt med mig om jag inte tog tag i det själv vågar jag inte ens tänka på. Utan min sambo som försörjt mig under tiden hade det heller inte gått. Jag har lagt ner 3 år av heltid för att komma tillrätta med mina hälsoproblem. Det har varit många bakslag och mycket förtvivlan men bit för bit har pusslet blivit alltmer komplett och nu har jag kommit tillrätta med det mesta.

Redigerat av Christa: 15-10-2009, 15:32