Jag ryser vid tanken på dessa gräsliga tomar och annat krafs folk kan hitta på att misspryda sin trädgårdar med, speciellt dessa riktigt plastiga. För några år sedan ville barnen gärna ha en plasttomte med belysning i, rys igen. Min man var nära att köpa, men tack och lov, jag hann avstyra.
När jag var barn var jag dock väldigt fascinerad av en mölla som en släkting hade i sin trädgård. Det är fortfarande bland det jag lättast kan acceptera om man nu nödvändigtvis måste ha något.
På tal om tomtar så har min pappa, med ett generat leende, berättat flera gånger om den gråklädde tomten han såg i stallet hos sin farbror när han var barn. Sen säger han att det givetvis var något annat, en katt kanske. Det säger förnuftet honom, men samtidigt minns han hur tomten såg ut.