I stort sett var man en vänder sig så går snacket om hur urkass arbetsmarknaden är och hur svårt det är att få jobb. Många företag är i dag dessutom försiktiga med utökningar och rekryteringar. Är man dessutom ung och inte har varken en yrkesmeriterande utbildning eller några talvärda erfarenheter att tala om så det minsann inte lätt. Lägg på lite ångestproblematik och nedstämdhet på det och det faktum hur många som motvilligt vänder sig till arbetsförmedlingen och deras aktiviteter som "söka-jobb-kurser" och annat som många blir indragna i. Detta är en situation många lever i. Det är väl klart att många tycker det är jobbigt? Många är dessutom i akut behov av jobb och hur roligt och lätt är det då att sitta och ljuga för en rekryterare när själva huvudsyftet egentligen är "jag behöver pengar" och inte "jag tycker ert underjordiska emballagelager verkar urspännande!" När man dessutom läser folk som aktivt sökt jobb i över ett år eller mer och inte fått några positiva svar. Vart har självkänslan tagit vägen då?
Redigerat av officinalis: 27-10-2009, 15:28
--------------------
|