Vem betalar för barnen?, Jag eller pappan eller båda? Alternativ

[Simplicity]

Jag har en lite intrikat fråga som jag vill kasta ut här på Odla.nu i skydd av lite anonymitet... För mig ger det här skuld-och skamkänslor nämligen.

Jag är frånskild och har delad vårdnad om mina barn. Vi har barnen varannan vecka. Så har det varit de senaste fyra åren. Jag är dessutom relativt nyskild med en man som inte alls har dessa problem med sin förra fru.

Jag har inte delat med mig av barnbidraget till pappan eftersom jag inte känner mig säker på att det kommer barnen till del. Konsekvensen av detta har blivit att jag står för barnens alla kostnader. Så långt är det ok, tycker jag. Jag går ju knappast med vinst men jag slipper diskussionen med pappan.

Saken är den att han tjänar ca 55000.-/månaden och jag 22000.-. Han har inte behövt köpa ett dugg till dem utom en begagnad cykel till sonen som kostade 600.- och att han betalar för inträdet till badhuset en gång varannan vecka. Jag står för kläder, skidor, cyklar, datorer, ridlektioner osv. I början kom han med biobiljetter som han ville att jag skulle betala när de varit på bio på hans veckor. Jag har slutat betala sånt nu.

När jag bett honom om att vara med och betala de dyraste sakerna barnen har behövt, säger han att han i så fall ska ha halva barnbidraget.

När mina barn kommer till mig då det är "mamma-vecka" för dem har de ofta på sig urvuxna, ärvda kläder från sina styvsystrar. Det har lixom blivit en "grej" för att retas med mig, han låtsas alltid oskyldig trots att ajg påpekat det varje gång och att vi kommit överens om att det inte ska vara så, hos familjerådgivningen.

Om jag klär dem i fina, nya kläder då de ska åka till sin pappa så ser jag aldrig de kläderna igen. Min nya man säger att jag måste börja föra en förteckning över vad barnen har så att jag kan kräva det tillbaka. "Försvunna" kläder ställer sig deras pappa frågande till. Dem har han aldrig sett. Min misstanke är att deras tre styvsystrar "lånar" mina barns nya kläder. Att det blir sammanblandning i tvätten. T ex köpte jag sex st vanliga bas-tshirts efter jul. Jag har en sån kvar här nu.

Känns bittert att barnen inte har det så bra som de skulle kunna. Bittert är det oxå att jag inte stred för min rätt vid bodelningen. Han fick behålla sin firma och det han hade på banken. Jag tyckte faktiskt inte att jag hade rätt till det. Och jag vill lämna de tankarna bakom mig.

Det om ekonomin...

Sen är det lite annat.. Att han aldrig håller de tider vi gjort upp om hämtning och lämning... Att barnen inte får med sig de saker som de behöver från honom... Att han hämtar saker härifrån som han anser är hans... att han gärna drar igång stora uppträden inför barnen... osv.

Jag tar med glädje emot barnen varje gång han behöver ha barnvakt. Jag har haft barnvakt av honom en gång vid min födelsedag som jag tillbringade utomlands och inte han hem till bytet. Han var inte med på det men fick nog inse att jag ändå inte skulle låta bli att åka.

Jag har inget behov av millimeterrättvisa utan är glad att dom är hos mig, och kräver inte i pengar för detta. Men jag skulle önska att han var lite mer flexibel med att kunna ta barnen då jag behöver göra annat. Fick ställa in en distanskurs med viss närvaroplikt den här terminen pga detta.

Den här veckan har barnen haft sportlov och dottern har haft pappa-vecka. Jag erbjöd mig att hon skulle vara hos mig för att känna att hon har lov, men istället har hon varit på fritis hela veckan.

Jag anser att jag kommit över honom. Jag fick nog då han bedrog mig och jag tror inte att han trodde att jag verkligen skulle kasta ut honom. Jag tycker att jag uppför mig anständigt men han verkar bitter och har kontrollbehov och har behov av att styra även i min familj. Jag blir arg när dumheter och hämndbehov går ut över barnen.

Nu blev det långt.. Men vad tycker ni om sånt här? Jag vill höra hur andra har löst det!

Redigerat av Simplicity: 05-03-2010, 15:27

[Klint]

Först vill jag säja att jag förstår din frustration Barnen borde ju gå först. Min son är 26år så det var ju ett tag sen jag separerade från hans far,kanske är reglerna ändrade det mesta har ju blivit sämre.Då när vi gick isär bodde han hos mej förutom varannan helg och det är kanske det som är skillnaden när jag tänker efter..
Barnbidraget kom iallafall ograverat till mej+en viss summa pengar från hans far varje månad tror det kallades bidragsförskott? Det var iallafall försäkringskassan som bestämde hur mycket som han skulle betala.Tanken var att standarden skulle vara samma för barn som levde med en eller två föräldrar.Därav betalade jag allt och en anledning till tjafs försvann.

Men det var ju en del grejor som inte funkade ändå,tex lämningar och sånt,vi var tvungna att skriva ett avtal eftersom han kunde ringa och ändra sej åt båda håll med väldigt kort varsel,eftersom det inte gick att resonera och jag vägrade någon gång tog han kontakt med tingsrätten! Det var faktiskt bra för då förklarade jag att man måste ha tid att förbereda en liten kille på att man ska åka till pappa så det tycker det är kul.Tingsrätten gick helt på min (sonens)linje så vi skrev ett avtal om vad som gällde sen hade vi så lite kontakt som möjligt. Naturligtvis inte det bästa men ibland får man göra det bästa som går i just den situationen
.ps Vad händer om du märker dina barns kläder tror du? eller säjer ifrån på skarpen ifall du har tillfälle när inte barnen är med.Det där med uppträde inför barnen är en pina jag har ganska kort stubin och Försökte som sagt ha så lite som möjligt med honom att göra.Detta är mina erfarenheter och kanske inga råd till dej. Alla såna här situationer är ju unika,men jag hoppas det reder ut sej och stå på dej för din egen och dina barns skull