Jag tror inte att det är en generationsfråga. Snarare att det handlar om hur man är som person, hur "tätt på" man lever med sin partner, vad man upplevt tillsammans och var för sig mm mm. Tycker inte det är så enkelt som att säga, kan man låta sin partner gå hem själv, så älskar man inte varandra. Kärlek kan te sig på många olika sätt.
Själv lever jag mycket "nära" min man. Vi har varit med om väldigt mycket, både tragiskt och roligt och vi gör helst saker tillsammans. Många säger att vi gör fel, man måste ha ett eget liv utan sin partner. Det håller jag inte alls med om, det går inte att generalisera på det sättet. Vi är lyckligast när vi lever som vi gör och då är det inte fel.
I vårt fall handlar det inte om att missunna den andra att stanna kvar. Om min man blir dålig på något sätt då vill jag absolut inte vara någon annanstans än i närheten av honom. Vill han ligga själv i sängen så håller jag mig i a f inom hörhåll. Min man tycker likadant. Vi vet att, skulle vi vilja stanna kvar på en fest, så får vi, utan förebråelser. Vi vill helt enkelt bara inte. Mår den ena inte bra så gör inte den andra det heller.
Hur som helst, alla är vi ju olika. En del vill vara väldigt självständiga och andra inte. Ett mått på kärlek tycker jag i a f inte att det är. Kan inte säga att det ena är fel eller inte, huvudsaken är ju att paret är lyckliga tillsammans. Sen kan det ju bli konflikter förstås, om de är av olika uppfattning. Har man bara kärleken med sig "i botten" så borde inte det vara något oöverstigligt hinder heller.
--------------------
Zon 3 Mina katter är inte bortskämda, jag är bara väldresserad!
|