I trädgården... Alternativ

[amaira]

Idag har *smask, krunch, tugg* hallonen *svälj* mognat i trädgården!
*Raaap* Ooops, förlåt!



Klarbären ser ut såhär:





Om jag skulle visa alla rosorna, skulle mitt album fyllas. Här en översiktsbild på Etude som klänger utmed rådjurs-staketet.





Den lilla dammen ligger lugn i förmiddagssolen.


Inte en krusning på ytan.


Men där händer det saker!!!
Nu är det dags - och gräsklippning är förbjudet här intill under en lååång tid framåt!
Många hundra är de, som börjar kravla sig upp på land:




"Meningen med livet, är att finna meningen med livet", har någon klokt människa sagt.
Men de allra flesta av dessa grodbarn, kommer någon annan att använda som mening. De flesta är dömda att bli någons mat...
Inte många kommer att leva till vuxen ålder, och just den här första tiden är de - som alla djurbarn - så oerhört sårbara.




Jag gick ner i hagen, för att kolla fjärilarna. Nästan inga, förutom de numera obligatoriska (men något slitna) luktgräsfjärilarna.
En ensam blåvinge, och den där svårflirtade pärlemorfjärilen fladdrar förbi som en stor något vinglig B52:a, och är försvunnen.
Men luften är full av trollsländor, dessa vackra djur med sina skimrande vingar.

Jag bryr mig inte om att "ladda" kameran, de är för snabba för mig i alla fall.


Då bestämmer sig en för att jag är den perfekta platsen att avnjuta sin lunch på - en liten fluga som försvinner in i de malande käkarna - och sätter sig på min mage! En dm från min kamera, och under min skjortslits, så jag inte ser den.

På en decimeters avstånd kan min kamera inte fota, jag får hålla mig några dm bort och zooma in, så funkar den min kamera.

Försiktigt försöker jag röra mig, så jag i alla fall kan se lite bättre - men förstås så flyger den sin väg då. Det var ju inget annat att vänta.
Det är inte ofta jag får så celebert besök! Ännu mer sällsynt att de stannar på kaffe...

Sländan flyger runt några varv, men har tydligen bestämt sig för att jag är ängens bästa plats att avnjuta lunchen på! Och slår sig ner - på min ... vad. "Bakom ryggen" på mig alltså.

Den här gången är jag fri att röra överkroppen i alla fall (såg nog ganska lustigt ut) och fick några bilder av min vackra vän.

Min kärlek till insekter tycks vara besvarad , även om det är lite svårt att tyda hans blick...

...men den är nog kärleksfull, tror inte ni???




Här satt han en stund och tuggade rofyllt ur munnen.



/amaira.

[amaira]

absolut ögonkast av kärlek...

Tack för ditt stöd råse-marie, det är lätt att bli lite osäker när man tittar för djupt in i sådana dära outgrundliga "ögon-som-djupa-tjärnar..."


Vad jag har för kamera, Lilla Tiger?
Fel kamera. (inte så mycket mer att svara på det...)
Dessutom är den utgådd. Och alldeles för dyr, finns billigare som är lika bra och bättre.
Mitt var ett visningsexemplar, och det var nog inte så bra - allt funkar inte heller.

Annars är kameran en Nikon coolpix 995, och den ÄR okej, och det är LJUVLIGT att ha en digitalkamera, och fantastiskt roligt att fotografera!!!
Du kommer inte att ångra dig om du köper en digitalkamera!!!

Gossen Ruda. Nej, det visste jag inte. Tackar!
Dammen har jag grävt alldeles själv! Allt med (i och omkring) den har jag gjort själv. *mycket stolt*.
Dammduk i botten, annars är inget efter "konstens alla regler" - men den funkar utmärkt, min lilla "natur-damm".

"Nu" håller jag på och gräver mera, i anslutning till dammen. Blir nog lite "sankmark", lite "mossmarker", och en mindre "pöl" ... kanske...
Annars får jag väl plantera ett träd, eller nåt...

Det är mellan varven ren lerjord, då är det tungt - och jag gräver när jag har lust och när andan faller på.
Dammen jag har, tog det två år att gräva. Under tiden visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Det "bara blev".

Jag gillar såna projekt, som liksom får "växa fram", för de stressar mig inte, bara roar. Ingen som helst press på mig - för om jag "inte vill längre", så är det bara lägga av. Jag gör som jag vill i min trädgård, den är enbart för mig.

Och gropar kan man väl aldrig få för många av. Kan man?

Dessutom är det spännande att gräva! Vad finns där under?
Kanske en skatt? Kanske ett ben? (var jag hund i mitt förra liv?), eller bara intressant att se om det är lera eller sand, eller de olika skikten i marken, som visar utveckligen efter istiden, osv.

Jag tror jag skulle kunna gräva mig ner till Kina, bara i pur nyfikenhet

(Och den dagen jag dör, kommer jag alldeles säkert att göra det också i "pur nyfikenhet"!)


Hej Felix matte! De är fullständigt ofarliga och mycket vänliga (inbillar jag mig i alla fall , jag är ju ingen fluga precis) och har ingen gadd alls! Bara förskräckliga käkar - woops-förlåt.


Hej Lena! Nu ska vi klara ut det här med klarbär osv.

Bigaråer tillhör sötkörsbär.

Klarbär tilllhör surkörsbär.

Sötkörsbären är goda att äta, lite "dessert-bär" kanske.

Surkörsbären är inte lika goda att mumsa i sig, inte alls lika söta och goda, men desto bättre att göra saft, sylt, osv på.

Klarbären går i alla fall att äta. Jag har andra surkörsbär, som är så vidrigt sura att till och med fåglarna gör grimascher om de skulle få i sig ett i misstag. Bären blir nästan kolsvarta och är oerhört saftiga i en intensivt mörkröd färg som mina barn "satte i frysen för att använda som blod vid behov".

Sen finns det de vilda körsbären som kallas fågelbär. Det är de som är "föräldrar" till bigaråerna.

Jag tror varken vilda eller tama bigaråer klarar sig uppe i norr.
Hur det är med de sura, vet jag inte.



Ja Oldwolfie, det var en fin dag ("det var en hjärtans dag, bland världens alla dagar") och vi var visst båda två inbjudna på sländelunch.

Köpte ännu en näckros i måndags. (kunde inte låta bli, voj-voj). En
ljusgul fantastiskt vacker!!! ( i alla fall enligt bilden)
Den behöver inte så djupt vatten, klarar sig från 20 cm !!! så den hamnar i en bytta - när jag finner en bytta förstås ... hur nu det ska gå till...
Har inte planerat klart än.

Impuls-köp??? Vad är det???

I dammen har jag tre st olika. En rosa och två vita, varav en är mer fylld än den andra. Jag gör inte ett jota åt dem! Kastade ner dem för några år sen, tillsammans med lite lera som jag grävt fram.

Egentligen begriper jag inte hur saker och ting kan växa i min s.k. "omvårdnad" (eller brist på).
Vissa växter gör ju inte det heller - de bara totalvägrar och lägger sig stendöda på marken. Men dit hörde inte näckrosorna.

Avslutar med en närbild av damen i dammen.
Lord Byron har jag för mig att hon heter - ett manligt namn på en sådan kvinnlig skapelse, som en kreolinklänning (hur nu en sån ser ut)...




/amaira