Jag är född med de svårigheter som jag har, även om "åldern" - och en mycket utökad kunskap, som är möjlig genom ökad kunskap inom forskningen - ger mig bättre förutsättningar att leva med dem.
Skuggsyndrom, betyder att problematiken inte är så uttalad att det går att ge en diagnos. Det är på både gott och ont, att ha ett "skuggsyndrom"...
Det goda är att det oftast är lättare att "hantera" problemen, i och med att möjligheterna till självinsikt är större.
Det onda är, att det inte syns. D.v.s. det "syns" ännu mindre än för dem som har syndromen fullt utvecklade.
Det är ofta svårt för "omgivningen" att förstå vad som skapar vissa "oacceptabla beteenden", och ett "bokstavsbarn" blir alltför ofta avpolleterad med domen "dålig moral", "dålig självdisciplin", eller nåt liknande. "Skitunge" till exempel, ouppfostrad slyngel.
För konsekvenserna syns - och bedöms och döms - även om orsakerna bakom varken syns eller förstås.
Med ett bättre bemötande EFTER KUNSKAP, skulle även dessa barn/vuxna få en bättre chans i livet.
När man sviks av sin medmänniskor, bryr man sig inte mycket om att vara juste tillbaka, varför skulle man?
Liksom, om man sviks av samhället, så ger man sen blanka fan i allt vad "samhälle" heter!
Det blir "två läger" där "de rättfärdiga" ser sig som så mycket bättre än än "skitmänniskorna". (detta på tal om tråden "fängelser)
Och jag tror... att somliga behöver dessa "skitmänniskor" för att själva få känna sig bättre, när den egna självkänslan inte räcker till...
Men, det här var ett sidospår. (och jag kommer inte att säga mer om saken, oavsett om det följer en diskussion, för jag har sagt min mening här nu, och tror knappast att jag får något att tillägga. Jag vill inte gå in i diskussioner som inte leder någonstans.)
"Bokstavsbarn".
Ett annat ord är "Neuropsykiatriska funktionshinder", som sammanfattas NPF, och innesluter ADHD, DAMP, Aspberger, tourette, autism, OCD, mm.
Grunden till ADHD/DAMP och närbesläktade, är bl.a. obalans i singalämnesflödena i hjärnan. (enkelt och förenklat uttryckt)
Det är ofta(st) ärftligt, och jag har det i släkten (nära släkt).
CITAT
CITAT (amaira @ 05-08-2004, 09:36)
Svårigheter att styra koncentrationen, helt enkelt.
Något som kan ställa till vardagen förskräckligt. Särskilt när "vardagssysslor" inte går "per automatik".
Känner mig mycket träffad av ovanstående. Helt utan bokstavsdiagnos, men visst är det enklare att koncentrera sig på det senaste trädgårdsprojektet än på disk och dammråttor.
Är det ett handikapp, eller en förmåga?
Lena, det är inte alls konstigt att du "känner igen dig" !!!
Det är egentligen det som är det riktigt lömska i sammanhanget, och som också gör det så svårt att förklara för andra som inte är insatta.
Problemen i sig är inte några egenskaper som verkar ha dykt upp från mars, och bara drabbar vissa människor.
Det är "problem"/egenskaper, som ALLA människor har, bara mer eller mindre uttalat.
De flesta kan lösa dessa situationer, genom att "skärpa sig".
I alla fall löses de - mer eller mindre bra -
utan att hela livet blir ohanterbart. Gång på gång på gång på gång på gång.
Något som givetvis även inverkar på relationer, jobb, vardag, ja tillvaron som helhet.
Nu innebär ADHD mer än "bara" koncentrationsproblem på det viset som jag tog upp, men det är en stor och viktig ingrediens.
Om det är ett handikapp eller en förmåga?
Som med alla funktionshinder, BLIR det handikappande när problemen blir så svåra att de förstör ens möjligheter till bra jobb, relationer och/eller en fungerande vardag.
ADHD i sig, är ett funktionshinder. Det hindrar ett funktionellt liv (som de flesta människor klarar att inrätta sig i).
Om det är ett handikapp eller en förmåga?
Ja, visst är det "både och" som Pejori skriver!
Oftast är det "både och" samtidigt. I alla fall för mig, som inte har problematiken så fullt utblommande.
Både och kan det vara, men mycket mycket sällan där emellan.
Det är antingen eller, och oftast samtidigt...
Jag har inte någon personlighetsstörning, utan har lätt för att få bra kontakter med folk överlag.
Människor antingen älskar mig - eller hatar...
Det är
jag som inte riktigt orkar med "människor", snarare än tvärtom. Tack och lov. Det är inte självklart när det gäller ett sådant svårt relations-funktionshinder som adhd/damp.
En stor del av mitt liv har jag tillbringat i kaos. Utan att veta, utan att förstå, varför. Att det varit kaoset i min hjärna som varit ständigt drivande.
Det har varit tufft, och mycket svårt mellan varven. Det som ligger på plus, är att jag skaffat mig en rejäl livserfarenhet, från de flesta situationer och miljöer ...
Jag är som jag är, och har den problematik som jag har. Men min situation har rett ut sig, och jag klarar att leva med mitt eget privata inre kaos, till och med på ett vis så att jag är lycklig. Och mycket mycket mycket stolt över mig själv.
Vad framtiden har att erbjuda, vad gäller "mitt eget inre privata kaos", det vet jag inte. Jag är så oerhört sårbar för yttre skiftningar som kan beröra mig nära. Och jag är mycket hjälplös inför dem.
Men jag är också mycket stark, och har min egen klokhet som brukar hålla för mig.
Kanske är en del av "funktionsnedsättningen" en oerhörd intensitet i livet. Sorgen blir så djup och svår, lyckan så oerhört andlös.
"Lagom" är ett ord som jag sällan får känna innebörden av. Även om det är min ledstjärna.
Hur som helst, jag har nu en period i livet, av djup harmoni och tillfredsställelse. Jag mår gott, rakt igenom, och det njuter jag av i fulla drag. Det är inte självklart.
"Varje dag, ett liv"! Var det Melker i Saltkråkan som sa det?
Jag tar tillvara mina dagar, med alla mina sinnen och hela kroppen.
Kram till er alla!!!
/amaira.
Oldwolfie., trevligt
04-08-2004, 06:40
