Spännande ämne det här - jag tänkte bidra med lite personliga erfarenheter, helt utan värderingar.
(Ganska långt inlägg, hoppas det är ok:))
Jag har haft katter i en himla massa år, och har aktivt ansträngt mig för att lära mig deras signaler så gott jag kan. Detta har lett till att vänner och bekanta ofta ber mig komma och studera deras katter om ett problem uppstått (beteendemässigt, inte medicinsk, jag är ingen veterinär
) Det jag, och alla människor, har kunnat lära mig är att tolka kattens subtila signaler och ofta kunna dra logiska slutsatser på dessa byggda på erfarenhet och studier. Ibland har jag kunnat råda djurägaren att gå till vet omedelbart, eftersom beteendet katten uppvisar kan vara ett sjukdomstecken, andra gånger kan det vara så enkelt som (bara ett exempel) "flytta kattlådan längre bort från matskålen så slutar katten att kissa i sängen - hon visar att hon är obekväm med att ha sin toalett så nära sin matplats". Varje djur är en individ och vad som passar för en passar inte alltid för en annan - men om du noga studerar djuret och har lärt dig artens normala signaler så kan de flesta lära sig att se (i grova drag) vad som är fel. Naturligtvis förstår jag mina egna katters signaler bäst, också för att vår tillitsfulla relation gör att de lättare kan/vågar visa obehag för mig. De flesta djur är annars experter på att inte visa att de har ont, till exempel.
Det är också så att djur med en bra relation till människor till viss mån lär sig att "prata människa", alltså anpassa sina signaler till vad djuret märker att vi förstår. Kanske tränar de oss?
Katter är ofta bättre på detta än hundar (jag har hund också) och en annan, helt orelaterad, observation jag har är att ett gott förhållande mellan katt och hund har mycket mer att göra med hur väl katten lärt sig att "prata hund" än tvärt om. Nåväl, tillbaka till ursprungsämnet.
Jag har aldrig haft gåvan att se djurens bilder, hur gärna jag än hade velat önska att jag hade den, utan har fått förlita mig på att lära mig deras signaler - som jag beskriver ovan. Med en speciell katt kom jag väldigt nära, ibland kunde jag ana mig till mer komplexa medellanden än vad de rena signalerna antydde, men jag tror också att detta hade att göra med att vi älskade varandra mycket (DET var signalerna tydliga nog att berätta för mig) och hon ansträngde sig extra hårt för att "tala människa" så jag skulle förstå. Hur som helst räcker min kunskap mer än väl till att erbjuda mina djur bästa möjliga katt- och hundliv (hoppas jag) - men någon kommunikation utöver det mest basala handlar det inte om. Länge länge har jag också ansett att det där med djurprat är ren bogus - att det inte går - fast jag väldigt gärna skulle vilja att det fungerar. Min önskan att förstå dem bättre driver den viljan. Så hände det något för ett par år sedan som satte den tron lite på ändan.
Jag var på en kattutställning, med den där speciella katten jag berättade om ovan. Jag ställer ut mina katter ibland, men visar de mig att detta är något de tycker mycket illa om så slipper de, oavsett hur fina utställningsdjur de är
Först och främst är de mina vänner. Jag har en ras som är mycket lugna och människotillvända, och de flesta av dem "står ut" med utställningarna utan att lida av det. Mycket få av dem verkar faktiskt direkt tycka om det, men det finns ett par. Den här speciella katten var en av dem. Hon var tydligt glad och avslappnad, älskade att träffa nya människor (var aktivt kontaktsökande), tillbringade tiden på domarbordet i konstant stadium av spinnande och med en avslappnad kroppshållning, öronen framåtriktade och svansen rätt upp i vädret (tydligt kattecken på att den mår bra). Vi åkte på många utställningar ihop. så en dag ändrade sig allt. Badet var mysigt som vanligt (ja, hon gillade att bada, udda - jag vet) men torkningen tillbringade hon ihopkurad som en icke-badvan katt istället för luxuöst utsträckt som vanligt. Nästa morgon när det var dags att åka till utställningen var det svårt att få henne att komma, och välpå utställningen var det en helt utbytt katt. Hon ville inte "prata" med någon (utom mig), hon låg ihopkurad på domarbordet, hon visade på alla sätt att det HÄR var inte kul. Jag blev självklart förvånad och oroad över denna radikala förändring, vilket jag också nämnde för en av försäljarna på utställningen som jag känt länge. Hon fick INGEN bakgrund, jag bara nämnde att min katts beteende på utställningen var så olikt hennes vanliga glädje.
Kvinnan i fråga (vi kan kalla henne Anna, fast det heter hon inte
) ställde då en försiktig fråga till mig om jag kunde expandera mitt sinne till att tro att det finns människor som faktiskt KAN ta emot bilder från djuren, och i viss mån tolka dem - och jag konstaterade att jag gärna ville tro på det, men inte kunde (som jag skrev ovan). Då berättade hon att hon själv var en av dem som kunde detta, och undrade om hon fick träffa min älskling. Inget att förlora, tänkte jag, och gick och hämtade henne. Anna satt med min katt i 5 minuter ungefär, och kattens beteende var helt ändrat vid slutet av denna tid. Hon blev tydligt mer livfull under tiden, mer kontaktsökande, och avslutade "samtalet" med att sätta tassarna på Annas axlar och gnida sitt huvud under hennes käkar i ett typiskt kattbeteende mot någon de känner stort förtroende för och vill byta dofter med.
Sedan berättade Anna för mig vad som var fel. Hela händelseförloppen från bad till utställning var för katten en behaglig helhet, berättade Anna, där hon och jag var väldigt nära under hela proceduren och hon inte delade min uppmärksamhet med någon annan, djur eller människa, utan där hon blev bortskämd och stod i centrum, något som hon tycker mycket om. Hon berättade för mig att något hade ändrats med torkningsproceduren som varit väldigt obehagligt för katten - vad som brukade vara en behaglig kontaktövning mellan henne och mig hade fått en antydning till "fara" - och fara var något katten aldrig upplevt med mig förut. Detta hade förstört helheten för katten och istället för att känna sig trygg i min "mentala famn" på utställningen var katten lite orolig och kunde inte göra något annat än att dra sig inåt i sig själv. Det som brukade vara roligt med massa främlingar som beundrade henne samtidigt som hon visste att inget ont kunde hända henne när jag var där, blev ytterst obehagligt när hon inte var helt säker på att hon kunde lita på mig. Allt detta var en "tolkning" från några tydliga bilder från kattens syn på händelseförloppen, naturligtvis inga ord.
Anna frågade mig om det varit någon skillnad under torkningen, och framför allt om jag ändrat något från de vanliga rutinerna (jag hade alltså INTE sagt något om att hon uppfört sig annorlunda redan då) och ja, det hade jag ju. Jag hade köpt en ny djurtork som blåste lite hårdare och lät lite mer - men inte mycket. Flera av de andra katterna hade blåsts med denna tork innan och ingen hade reagerat onormalt - alltså hade inte den förändringen varit något som slagit mig kunde ha något att göra med kattens förändrade beteende. Anna bad, på min begäran, katten om ursäkt från mig (jag vet, det låter luddigt - men handlar mer om att kommunicera att förändringen inte varit illasinnad) och "berättade" också för katten att detta aldrig skulle hända igen - och hon KAN lita mig. (enligt anna någon form av bild av värme, kärlek och trygghet, oförändrad från tidigare - tydligen svårare att skicka än att ta emot bilder fick jag förstå). Direkt efter detta gick katten från Annas knä till mitt, för första gången, och strök sig längs mig. Freaky. Resten av utställningsdagen gick som vanligt, hennes förändrade beteende var som bortblåst - hädanefter blåstes katten uteslutande med den gamla fönen och situationen upprepades aldrig.
Det här är min enda erfarenhet av att "prata" med djur - och även om jag fortfarande har svårt att tro på det fullt ut har min skepsis fått sig en rejäl törn. Så är det bara. Kanske kanske kanske ändå att det FINNS människor som kan se bilderna, och tolka dem. Kanske till och med att man kan skicka bilder tillbaka. Kanske
MVH
Emma
Tala med djuren
10-07-2010, 09:03
