Har inte läst förrän nu, då jag tänkte att jag i alla fall ska titta vad den handlar om.
Räknar mig själv till kategorin "känsliga fruntimmer", mest för att jag blir så less på en viss sorts "jargong", som under benämningen "det är ju bara skoj!", ändå hjälper till att befästa fördomar - och (faktiskt) ursäkta dem som ursäkt behöver.
Det hindrar inte att jag inte kan låta bli att skratta
, för jag har svårt att motstå humor...
Men ... vad sägs om lite seriösa inslag i debatten? Som motvikt? För att sätta humorn på rätt plats?
Ska jag vara ärlig, så skrattar jag nog lite mera åt "gurkan" än åt Evert-kursen...
Liksom jag är övertygad om, att männen i sammanhanget tycker evert-kursen är bra mycket roligare än "gurkan".
En av mina ... jaja, jag ÄR på skrivhumör, nu drar skriv-klådan iväg med mig
...från början:
En av mina allra roligast historier, (gåta) är en "sån där", som alla tjejer skrattar vansinnigt åt, och männen har svårt att dra på mun åt. Men den ÄR JU så kul!!!
Jaja, jag ska berätta den då.
- En skurkärring, en påskhare, och en mycket stilig och intelligent man, klev in i en hiss för att åka ner från 12-te våningen. Vem tryckte på hissknappen?
-
Skurkärringen förstås!!! De andra är ju bara fantasi-figurer!!! 
En till jag brukar ta i samma veva:
- Vilken tidning var det som hade denna text på sina löpsedlar?
"Man kastade ut hustrun genom fönstret från sjunde våningen!"
- Expressen.
- Javisst, men vilken tidning var det som hade dessa löpsedlar?
"Kvinna kastade ut sin man genom fönstret från sjunde våningen"
-
Veckomagasinet "Vackrare hem".Sedan brukar jag avsluta med denna, för jämviktens skull, och som lite plåster på såren för männen i sällskapet, som inte brukar vara särskilt roade vid det här laget.
- Vad ser en man när han ser en blondin djuuuuupt in i ögonen?
-
BakhuvudetSådärja, nu har jag bidragit till "jargong" och "fördomar". Jag har inget emot humor. Och många gånger behövs humorn och skrattet, när verkligheten är sådan att skrattet fastnar i halsen....
Det är ett "verktyg", ett livsverktyg. Om det kan användas rätt.
Vad är det,
egentligen som är så "roligt" med de här vitsarna, att de fortsätter leva vidare i all oändlighet? Om inte en sorts djup undre "sanning"? Det finns någonting som
berör i dem, och de berör djupt.
För vem har inte varit i den situationen, att de önskat sig både "att åka hem och visa kärringen var skåpet ska stå", och "köpa sig en gurka istället"!
Relationer är inte lätta! Och förälskelse och passion bidrar inte till lättheten precis.
Inte heller är konfliktlösning någon lätt historia, inte ens innan "kärleken" kommer in i bilden.
Sedan bär vi så många inre drömmar och föreställningar, som inte alltid stämmer överens med verklighetens värld. Förutom allt "gammalt" som vi bär med oss, och som spökar när vi minst anar det.
Som extra krydda på allt det här, ÄR män och kvinnor olika i sitt tanke- och kommunikations-"språk".
"Det svaga könet" - är nog bägge könen,
i relation till det andra!!!
Och jag tror faktiskt, att i
botten av alla dessa "roliga historier" som roar ofantligt - ligger en stor besvikelse och ruvar, och en djup rädsla, som uttrycks i "förakt".
Ibland kan jag lyssna på andra kvinnor (högutbildade, kloka - i andra sammanhang- intelligenta) som "förfaller" till de gräsligaste "angrepp" på olika män, i fantasins värld. Och skrattar så de håller på att ramla omkull.
Jag förstår inte humorn, tycker bara synd om dem, och de män som de inte lyckas få en mer fungerande relation till.
Som tur är, lever de inte ut dessa elakheter på männen. Tvärom är de mycket respektfulla människor. Så på det viset är det väl en sorts "säkerhetsventil".
Men ... allt detta finns ju,
inuti dem! Och sådant som vi bär inom oss, brukar också vara "drivande". Ännu mer, om vi inte erkänner och förstår det.
Då förstår vi inte heller elakheten som "slingrar sig ut" när vi inte ser det. Som ormen i paradiset. Och ger "motparten" vatten på sin kvarn!!! Och så fortsätter det, för det ÄR ett "samspel" som gäller för bägge parter.
Och då kan vi då välja.
Vill vi fortsätta bära detta samspel, som har en inre styrande förmåga därför att den bottnar i vår egen sårbarhet. Eller vill vi - har vi MODET - att "lyfta fram" sårbarheten i ljuset, och försöka lära oss språket?
Möta våra demoner öga mot öga, eller låta dem driva oss inifrån vårt mörker?
Jag har inget emot dessa historier, faktiskt! Inte i sig själva.
Det jag har "emot", är bristen på kunskap om "syftet".
Nog är roliga historier bra mycket roligare, om de inte roar på någon annans bekostnad!
En annan sak som jag automatiskt reagerar på, vad gäller evert-kursen, det är glorifierandet av spriten. Bärs, stor stark, kaffekask, grogg.
Än en gång en "ursäkt" som ger stort utrymme för den som så behöver. Högt till tak. Man söker sig till människor och situationer som bekräftar ens "sanningar" (särskilt om sanningarna inte är sanna), något som gäller alkoholberoende i allra högsta grad!
Alkoholism (tillsammans med depression, men många gånger hör beroendeproblematik och depression ihop) är nog i särklass vår största folksjukdom.
Men ingen annan sjukdom ger upphov till så många roliga historier!
Inte heller är någon annan sjukdoms bärare så föraktade.
Många sätter likhetstecken mellan "alkoholist" och "parksoffa/ a-lagare".
De som syns på våra parksoffor, är enbart en minoritet. De flesta har (fortfarande, det försvinner när sjukdomen framskrider) jobb och familj.
Sådär, nu har jag skrivit av mig en del tankar
Tackar så mycket för "tillfället till det"! *bockar och bugar*
Kramisar från amaira
Evert- kursen för killar som vill bli karlar!, bör ej läsas av känsliga fruntimmer !!!
07-08-2004, 15:12
