Jag är såklart donator, dock inte till forskning (bl.a. av anledning nedan). Sonen har jag inte anmält, han får själv bestämma när han blir myndig.
Däremot vet jag att de anhöriga kan få väldigt jobbigt när donatorn dör, för de hinner knappt ta farväl av den döde förrän den körs bort och styckas upp. Det hände min väninna, och hon hade väldigt jobbigt av det flera år efter att mamman gått bort. Hon upplevde det som om det stod två läkare och trampade bakom ryggen på henne och himlade med ögonen för att hon ville ha en stund själv med mamman (som dog mycket hastigt i 50årsåldern, chock redan där alltså).
|