En parallell till förnuftsbrister hos barn, Varför går det dåligt i skolan Alternativ

[Överbölingen]

När jag var 17 år fick jag förtroendet att vara avdelningschef för en scoutavdelning. Från ett tiotal killar (det fick inte vara samkörning med tjejer på den tiden) så ökade vi snabbt med tiden till 32. En av de 32 stod och tittade på vad vi gjorde. Frågade om han fick vara med. Han hoppade in en patrull och trivdes bra. Efter en dryg månad dök det upp en ilsken pappa.
Likt en rabiesmittad hund med fradga i mungiporna skällde han ut mig efter noter. –Ni har ju f-f inte fått hyfs på ungdj-ln. Det var den dagen jag tror att jag blev vuxen. Jag blev iskallt lugn. Såg karlkräket i ögonen. Och svarade – du har haft 13 år på dig. Jag har haft 4 veckor!
Kräket försvann.

Den händelsen har förföljt mig genom åren.

Som avdankad pedagog har synen på föräldrarelationen till barnen ändrats till att föräldern/na är 75 % av vad skolan lär eleverna. Utan föräldrar är det få som lyckas. Och (förlåt om jag trampar någon på tårna) men den moderna tidens hoppande i olika äktenkap och samboförhållanden bär nog den största skulden.

Det ligger något i den rubrik till en artikel som en av mina elever skrev efter att ha varit på en "Kvinnor Kan mässaföreläsning. – Innan jag var 18 så knullade jag runt som en besatt. OK men näst steg?
Det var en "sens moral" artikel. Men när en blir två på grund av en tredje på väg då är det nya regler som skall gälla. Ansvar! Då talar jag inte om våld och psykisk tortyr i förhållandet.

Jag anser mig inte som gammalmodig men innan barnen passerat gymnasiet så har vi ett ansvar för deras skolgång. Det ansvaret går inte att byta ifrån sig. Och det har jag uttalat till föräldrar sittande i var sin ända av samtalsrummet.

Rörigt svammel. Men kontentan är att ta hand om barnen. Helst i en homogen familj.

Jag tror att lyckliga barn med båda sina föräldrar når bättre resultat i skolan. Om båda föräldrarna stöttar dem.

[mamamaggan]

Tror att jag förstår vad du menar Överbölingen och håller med dig i stort men tror inte på det här med homogena familjen . Menar du att det är endast de barn som växer upp i en mamma-pappa-barn familj som presterar bra i skolan / livet så håller jag inte med. Det finns ju fler konstellationer än de konventionella som också kan ge en trygg uppväxt , eller hur ?

En del förhållanden går i kras av en eller annan orsak och då kan det inte vara bra att man håller ihop bara för barnets skull och visst finns det väl barn som lever under andra förhållanden som det går bra för . Sedan håller jag med dig om att de som borde vara vuxna , för barnets skull , måste kunna samarbeta även om förhållandet spruckit.

Kan hålla med om att barn till föräldrar som byter partner ofta och , som det kan tyckas , tänker mer på sig själv än barnet kanske inte har de optimala förutsättningarna men det har heller inte de som lever i en familj som hålls ihop bara för barnens skull.

Föräldrar är inte mer än männsikor , den som byter partner ofta kanske letar efter att uppfylla det som väl närmast är en utopi , sagoslutet där alla levde lyckliga i alla sina dagar.

Skrev i tråden om intelligensklasser att jag tyckt att det varit roligt att gå i skolan och att jag fört över det till mina barn. När vår äldste son skulle börja skolan var vi där och " provade " på en dag . Där träffade jag föräldrar som inför barnen sa att de tyckte synd om dem för att de skulle bli tvungna att genomlida detta helvete som skolan var.

Hur tror ni barnen uppfattade det ? Även om man som förälder har haft problem med sin skolgång så säger man inte så inför barnen utan man stöttar dem , säger att man tycker att det är bra att de FÅR gå i skola och lära sig en massa.