CITAT (Anma @ 21-08-2010, 11:58)
En gång när vi var ute och körde såg vi på håll hur en mötande bil gled rakt in i vår fil och frontalkrockade med en buss som åkte ett hundratal meter framför oss. Det var halt då. Vi stannade och jag sprang fram till bilen. Föraren var ensam och avsvimmad efter smällen från airbagen, antar jag. Jag trodde han var död och vågade inte ta i honom! Jag stoppade en till bil och frågade om de hade mobil, vilket de hade. Vi hade det inte, de var inte så jättevanliga ännu. Bad dem ringa ambulans och sen åkte vi därifrån! Har fortfarande dåligt samvete för att jag inte stannade hos den där mannen, fast jag vet att han bara hade skador på foten, för det stod en notis i tidningen dagen efter. De i bussen tänkte jag inte heller på, men där var ingen skadad, och det var ju tur.
Det är inte så lätt att agera när det gäller så allvarliga saker. Man har ju ingen rutin precis. En fridfull kväll stod jag en gång i min trädgård när en bil i hög fart kom farande. Den fick sladd, krockade med en lyktstolpe som for iväg i flera delar och flög sedan vidare och landade på sidan framför mig kanske 10 meter bort.
Jag stod som fastnaglad och funderade på om jag skulle börja med att ringa ambulans eller om jag skulle gå fram till bilen. Jag blev helt perplex och ganska chockad. Innan jag hann tänka färdigt kom det folk från alla håll och ungdomarna i bilen kröp ut oskadda som tur var. Jag minns dock att jag var rädd för vad jag skulle få se om jag gick fram till bilen. Jag är inte så tuff när det gäller skadade människor.
Jag tycker inte du skall ha dåligt samvete. Man har ingen betänketid och man har aldrig övat.
De som har barn är nog bättre på att ta hand om människor som gjort sig illa men jag vet inte säkert.
Medmänsklighet, Vad har du gjort/fått av det?
21-08-2010, 10:24
